Mål T-58/08 P

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Anton Pieter Roodhuijzen

”Överklagande — Personalmål — Tjänstemän — Social trygghet — Gemensamma sjukförsäkringssystemet — Fråga huruvida en ogift partner omfattas”

Förstainstansrättens dom (avdelningen för överklaganden) av den 5 oktober 2009   II ‐ 3801

Sammanfattning av domen

1. Förfarande – Talan – Gemenskapsdomstolarnas behörighet – Gränser – Förbud att döma utöver vad som har yrkats (ultrapetita)

2. Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Ogift partner till en tjänsteman – Begrepp – Gemenskapsdomstolarnas behörighet att tolka detta (Tjänsteföreskrifterna, artikel 72.1, bilaga VII, artikel 1.2, c i)

3. Gemenskapsrätt – Tolkning – Principer – Självständig tolkning – Gränser – Hänvisning i vissa fall till medlemsstaternas nationella rätt

4. Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Ogift partner till en tjänsteman – Begrepp – Självständigt begrepp i tjänsteföreskrifterna

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 72.1, bilaga VII, artikel 1.2 c i)

1.  Eftersom gemenskapsdomstolen, när den har att ta ställning till en talan om ogiltigförklaring, inte kan döma utöver vad som har yrkats (ultra petita), saknar den behörighet att omdefiniera föremålet för talan eller att ex officio pröva en grund utom i särskilda fall då det på grund av allmänintresset krävs att domstolen ingriper. Inom ramen för tvisten såsom den har avgränsats av parterna är gemenskapsdomstolen, även om den enbart ska pröva tvisten i enlighet med de yrkanden som framställts av parterna, inte bunden enbart av de argument som parterna åberopat till stöd för sina yrkanden, med risk för att avgörandet annars skulle fattas på felaktiga rättsliga grunder.

   I en tvist där parterna är oeniga om tolkningen och tillämpningen av en bestämmelse i gemenskapsrätten, ankommer det på gemenskapsdomstolen att tillämpa de rättsregler som är relevanta för att avgöra tvisten på de faktiska omständigheter som parterna har åberopat vid den. Enligt principen ”domstolen känner till rätten” (jura novit curia) ligger lagtolkningen inte inom ramen för dispositionsprincipen och gemenskapsdomstolen är således inte tvungen att delge parterna den tolkning som den avser att göra för att ge dem möjlighet att ta ställning till denna.

   (se punkterna 34–36)

2.  Det ankommer på personaldomstolen att tolka och tillämpa tjänsteföreskrifternas begrepp ”samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap”, som avses i artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna och i artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, eftersom det enligt dessa bestämmelser inte krävs ett avgörande som omfattas av den berörda medlemsstatens exklusiva behörighet och som kan bli föremål för domstolsprövning enligt denna stats rättsordning.

   Den självständiga tolkningen av begreppet ”samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap” påverkar inte medlemsstaternas exklusiva behörighet vad gäller personernas civilstånd och fastställandet av de förmåner som följer därav. Eftersom den fastställda definitionen avser ett begrepp i tjänsteföreskrifterna, är dess tillämpningsområde med nödvändighet begränsat till tjänsteföreskrifterna. Definitionen reglerar endast beviljandet av vissa sociala förmåner som Europeiska gemenskapernas tjänstemän eller anställda tillerkänns genom tjänsteföreskrifterna, och får inte någon verkan i medlemsstaterna. Medlemsstaterna är fria att avgöra huruvida de ska införa lagregler som rättsligt erkänner andra former av förbund utöver äktenskap.

   (se punkterna 44, 45 och 87)

3.  Ordalydelsen i en gemenskapsrättslig bestämmelse, som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt för att avgöra dess innebörd och räckvidd ska i regel ges en självständig tolkning. Denna tolkning ska fastställas med beaktande av bestämmelsens sammanhang och syftet med lagstiftningen i fråga. Även om det saknas en uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt kan dock tillämpningen av gemenskapsrätten i förekommande fall förutsätta en hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt, när gemenskapsdomstolen inte kan finna de upplysningar i gemenskapsrätten eller dess allmänna rättsprinciper som gör det möjligt att precisera en gemenskapsrättslig bestämmelses innehåll och räckvidd genom en självständig tolkning.

   (se punkt 70)

4.  När det gäller sådan rätt till sådana förmåner enligt sjukförsäkringen som föreskrivs i artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna, är begreppet ”samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap” ett enda begrepp. Med hänsyn till de stora skillnaderna mellan de nationella lagstiftningarna vad beträffar införandet av lagregler som rättsligt erkänner olika former av förbund utöver äktenskap, kan begreppet ”tjänsteman som är registrerad i en stabil samlevnadsform, som inte är ett äktenskap”, i den första meningen i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, inte som sådant tolkas som om det syftar på regler om ”registrerat samlevnadsförhållande” som är klart identifierade i samtliga medlemsstater. Ur denna aspekt, och i detta skede i utvecklingen av de olika nationella rättsordningarna, skiljer sig således begreppet ”registrerat samlevnadsförhållande” från begreppet äktenskap, vars konturer är klart fastställda i samtliga medlemsstater.

   Härav följer att begreppet ”registrerat samlevnadsförhållande” som avses i tjänsteföreskrifterna endast kan definieras med beaktande av samtliga relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, särskilt mot bakgrund av de uppgifter som framgår av villkoren i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. I avsaknad av ett allmänt vedertaget begrepp för ”registrerat samlevnadsförhållande”, ger enbart hänvisningen till ett sådant samlevnadsförhållande i den första meningen i denna artikel inte tillräckliga uppgifter om definitionen av detta begrepp. Uttrycket ”registrerad” i den första meningen i ovannämnda artikel syftar nämligen endast på vissa formkrav som preciseras i det första villkoret i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och kan följaktligen inte uppfattas som ett specifikt krav på ”registrering” eller som ett krav på att samlevnadsförhållandet ska vara ”reglerat i lag”, i likhet med äktenskap.

   Begreppet ”samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap”, såsom detta utläses ur de villkor som anges i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, ska förstås mot bakgrund av skäl 8 i förordning nr 723/2004, enligt vilket gemenskapslagstiftaren hade för avsikt att, på vissa villkor, utvidga de förmåner som gifta par beviljas till att omfatta ”[t]jänstemän som utan att vara gifta lever tillsammans i ett förhållande som av en medlemsstat erkänns som en stabil samlevnadsform”.

   För att det ska föreligga ett samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap, i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna krävs dels ett förbund mellan två personer, med undantag för underhållsberättigade personer som avses i andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, dels att vissa formkrav är uppfyllda, till exempel att det uppvisas en officiell handling som bekräftar att de berörda personerna lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta med varandra och att den berörda medlemsstaten har erkänt denna handling som officiell.

   Av samtliga dessa överväganden följer att de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna gör det möjligt att definiera begreppet ”samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap” så, att det uppvisar likheter med ett äktenskap. Enligt dessa bestämmelser krävs det dock inte att ett ”samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap” kan likställas med äktenskap. Ett sådant krav skulle innebära att det uppställdes ett ytterligare villkor som inte föreskrivs i tjänsteföreskrifterna och som medför att vissa tjänstemän diskriminerades på grund av att deras samlevnadsförhållande är abstrakt till sin form, även om samlevnadsförhållandet erkänns i den tillämpliga nationella lagstiftningen och de nödvändiga villkoren i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda. Även om det enligt tjänsteföreskrifterna krävs bevis på en livsgemenskap som är förenad med viss stabilitet för att erkänna att det föreligger ett ”samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap”, krävs det inte enligt tjänsteföreskrifterna att dessa partners har specifika ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Den likhet med äktenskap som krävs enligt tjänsteföreskrifterna följer just av en sådan livsgemenskap och av kravet på att vissa formkrav ska vara uppfyllda.

   (se punkterna 73, 75–77, 81–86, 91 och 96)