Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Berättigat intresse av att få saken prövad – Kommissionens beslut i vilket ett stöd förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden – Fastställande av de belopp som ska återkrävas från olika stödmottagare

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

2. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Fördel som uppkommer genom att myndigheterna, vid indrivning av offentligrättsliga fordringar, avstår från att ansöka om att ett företag med ekonomiska svårigheter försätts i konkurs

(Artikel 87.1 EG)

3. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Bedömning med utgångspunkt i kriteriet en privat investerare – Indrivning av offentligrättsliga fordringar hos ett företag med ekonomiska svårigheter

(Artikel 87.1 EG)

4. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Kommissionsbeslut om statligt stöd – Kvalificering som stöd som innebär en skadlig inverkan på konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna – Endast en upprepning av ordalydelsen i artikel 87.1 EG – Bristande motivering

(Artiklarna 87.1 EG och 253 EG)

Sammanfattning

1. En talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person kan endast prövas i den mån som sökanden har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse föreligger endast om ogiltigförklaringen av denna rättsakt i sig kan få rättsliga följder och talan sålunda kan medföra en fördel för sökanden.

Såvitt avser ett beslut av kommissionen i vilket ett statligt stöd förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden och i vilket det förordnas om att stödet ska återkrävas, har ett företag ett intresse av att utverka att det aktuella beslutet ogiltigförklaras i den del kommissionen förordnar om att ett belopp ska återkrävas från företaget. Det kan i detta fall emellertid inte anses att företaget även har ett intresse av att beslutet, såvitt avser fastställandet av de belopp som ska återkrävas av de andra stödmottagarna, ogiltigförklaras i sin helhet.

(se punkterna 34, 35, 37 och 38)

2. Vad beträffar villkoret om en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG är begreppet stöd mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även statliga åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, har samma karaktär och verkan. I artikel 87 EG görs inte heller någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt i vilka verkningar de har.

I det fall där ett företag har ekonomiska svårigheter och är gäldenär i förhållande till offentliga borgenärer kan den omständigheten att myndigheterna inte väljer att ansöka om att företaget ska försättas i konkurs, utan nöjer sig med att fullfölja, om än med skyndsamhet, de rättsliga förfarandena för indrivning av offentligrättsliga fordringar, utgöra en fördel. Varje konkursförfarande, oavsett om det leder till att det bolag som har försatts i konkurs återhämtar sig eller likvideras, har nämligen till syfte att åtminstone medföra en reglering av bolagets skulder. Den frihet som ett sådant företag har att utöva förvaltning över såväl sina tillgångar som sin verksamhet är i detta sammanhang begränsad. Genom att avstå från att ansöka om att företaget ska försättas i konkurs gör myndigheterna det följaktligen möjligt för detta företag att förfoga över en tidrymd under vilken det fritt kan använda sig av sina tillgångar och fortsätta driva sin verksamhet, vilket innebär att företaget beviljas en fördel som kan utgöra ett statligt stöd.

(se punkterna 68, 69 och 77)

3. För att det ska vara möjligt att bedöma om en statlig åtgärd utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG, ska det avgöras om det mottagande företaget får en ekonomisk fördel som det inte skulle ha erhållit under normala marknadsvillkor. För detta ändamål ska, såvitt avser offentligrättsliga fordringar som inte har drivits in, de ifrågavarande offentliga organen jämföras med en privat borgenär som försöker få betalt för de fordringar som han har hos en gäldenär med finansiella svårigheter.

När ett företag vid en kraftig försämring av sin finansiella situation föreslår en överenskommelse, eller en rad överenskommelser, om att justera skulderna till sina borgenärer för att förbättra sin situation och undvika att försättas i likvidation, måste varje borgenär göra ett val med avseende på å ena sidan det belopp som den erbjuds inom ramen för den föreslagna överenskommelsen, och å andra sidan det belopp som den bedömer att den kan få efter en eventuell likvidation av företaget. Borgenärens val påverkas av en rad faktorer, såsom om denne har panträtt, har förmånsrätt eller oprioriterade fordringar, dess eventuella säkerheter och deras omfattning, dess bedömning av företagets chans att återhämta sig och vad som skulle komma den till godo om företaget försattes i likvidation. Av detta följer att det ankommer på kommissionen att, med beaktande av nämnda faktorer för vart och ett av de offentliga organen i fråga, avgöra om de skuldavskrivningar som dessa hade beviljat var uppenbart större än dem som skulle ha beviljats av en hypotetisk privat borgenär som befann sig i samma situation, i förhållande till företaget, som det offentliga organet i fråga och som försökte återkräva de fordringsbelopp som skulle betalas till den. I ett fall i vilket det inte har ingåtts en överenskommelse om att justera skulden ställs en hypotetisk privat borgenär inför ett val med avseende på å ena sidan den behållning som kan förutses inom ramen för det rättsliga förfarandet för indrivning av skulder, och å andra sidan det belopp som den bedömer att den kan få efter konkursförfarandet avseende företaget.

Eftersom det inte finns någon skyldighet för nationella myndigheter, som försöker driva in offentligrättsliga fordringar, att använda sig av alla indrivningsmetoder som de förfogar över, består deras enda skyldighet, för att deras stödåtgärd inte ska kunna kvalificeras som statligt stöd, i att anta det beteende som en privat borgenär skulle ha haft under normala marknadsvillkor.

När det finns flera indrivningsmetoder är det nödvändigt att jämföra de fördelar som de olika metoderna har för att fastställa vilken metod som den privata borgenären skulle ha valt. Trots det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen ska tillerkännas, kan institutionen inte, när det gäller en komplicerad ekonomisk bedömning, underlåta att motivera den slutsats som den hävdar att den dragit efter att ha gjort denna jämförelse på grundval av de uppgifter om faktiska omständigheter som är relevanta.

Även om gemenskapsdomstolens prövning är begränsad, ska den nämligen bland annat pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, men också om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas och om de styrker de slutsatser som dragits.

(se punkterna 70, 82–85, 87 och 89)

4. Vad gäller kvalificeringen som en stödåtgärd innebär motiveringsskyldigheten ett krav på att kommissionen ska ange skälen till att den anser att stödåtgärden i fråga omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG. Såvitt avser de villkor som avser påverkan på handeln mellan stater och den omständigheten att konkurrensen snedvrids eller hotas att snedvridas, är det tillräckligt med en kortfattad redogörelse för de faktiska omständigheter och de rättsliga överväganden som har beaktats vid bedömningen av dessa villkor. Det åligger inte kommissionen att göra någon ekonomisk analys av den faktiska situationen inom sektorerna i fråga, av sökandens marknadsandel, av konkurrerande företags ställning och av handelsflödena för varorna och tjänsterna i fråga mellan medlemsstaterna, eftersom den hade redogjort för hur konkurrensen snedvreds och handeln mellan medlemsstaterna påverkades genom det omtvistade stödet. Även om det i vissa fall kan framgå av de förhållanden under vilka stödet beviljades att det är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, åligger det likväl kommissionen att åtminstone redogöra för dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut.

Ett beslut om statligt stöd är inte tillräckligt motiverat i den mening som avses i artikel 253 EG om det, såvitt avser påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och snedvridningen eller hotet om snedvridning av konkurrensen, endast innehåller en upprepning av ordalydelsen i artikel 87.1 EG, däremot inte någon redogörelse, ens kortfattad, för de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som har beaktats vid bedömningen av dessa villkor, inte ens vid beskrivningen av de förhållanden under vilka åtgärden beslutades.

(se punkterna 101, 102 och 105–107)