Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Omsättningsskatt – Gemensamt system för mervärdesskatt – Återbetalning av skatt till skattskyldiga som inte är etablerade inom unionens territorium

(Rådets direktiv 86/560, artikel 2.1, och 2006/112, artikel 169 c, 170 och 171)

Sammanfattning

En medlemsstat som inte medger återbetalning för ingående mervärdesskatt beträffande sådana försäkringstransaktioner och finansiella transaktioner som avses i artikel 169 c i direktiv 2006/112 vilka genomförts av skattskyldiga personer som inte är etablerade inom unionens territorium, har inte underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 169–171 i direktiv 2006/112 om ett gemensamt system för mervärdesskatt och artikel 2.1 i trettonde direktivet 86/560 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om omsättningsskatter.

Bestämmelserna i trettonde direktivet – särskilt artikel 2.1, som inte hänvisar till de transaktioner som avses i artikel 169 c i direktiv 2006/112 – ska nämligen betraktas som speciallag i förhållande till artiklarna 170 och 171 i direktiv 2006/112, vilket utesluter att rätten till återbetalning, som formuleras i allmänna ordalag i artikel 170, skulle kunna få företräde framför den klara och tydliga lydelsen av artikel 2.1 i trettonde direktivet.

Även om den omständigheten att det saknas en hänvisning till artikel 169 c i direktiv 2006/112 skulle utgöra ett fel från unionslagstiftarens sida, ankommer det inte på domstolen att göra en tolkning som syftar till att rätta till artikel 2.1 i trettonde direktivet. Vidare kan inte en medlemsstat, vars lagstiftning är förenlig med den klara och tydliga lydelsen i artikel 2.1 i trettonde direktivet, klandras för att ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt denna bestämmelse på grund av sin underlåtenhet att göra en tolkning som syftar till att rätta till nämnda bestämmelse, för att på så sätt iaktta den allmänna logiken i det gemensamma systemet för mervärdesskatt och avhjälpa gemenskapslagstiftarens fel. Rättssäkerhetsprincipen kräver i det avseendet att en unionsbestämmelse möjliggör för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. Enskilda ska nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed. Denna princip har även betydelse när det gäller införlivandet av ett direktiv på skatteområdet. Trots den klara och tydliga lydelsen av artikel 2.1 i trettonde direktivet, kan nämligen inte en tolkning göras som syftar till att rätta till bestämmelsen och därigenom utvidga medlemsstaternas skyldigheter enligt densamma.

(se punkterna 35, 46 och 48–51)