Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om fördragsbrott – Föremål för talan – Fastställelse under det administrativa förfarandet

(Artikel 258 FEUF)

2. Fri rörlighet för kapital – Restriktioner – Bolagsrätt

(Artiklarna 56.1 EG, 58 EG och 86.2 EG)

Sammanfattning

1. En part kan inte ändra föremålet för talan under rättegången. Prövningen av om talan är välgrundad kan endast göras med hänsyn till yrkandena i den ansökan varigenom talan väcks. Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 38.1 c i domstolens rättegångsregler ska kommissionen dessutom i varje ansökan som inges enligt artikel 258 FEUF ange de exakta invändningar som domstolen ska pröva, samt, åtminstone kortfattat, de rättsliga och faktiska omständigheter som dessa invändningar grundas på. Det förhållandet att kommissionen, inom ramen för ett mål om fördragsbrott, i sitt svaromål i detalj redogjorde för en invändning, som i mer allmänna ordalag hade framställts redan i ansökan, genom att hänvisa till ytterligare en rättighet som staten har i ett privatiserat bolag, såsom ett kompletterande argument till stöd för invändningen, har emellertid inte förändrat talan om det påstådda fördragsbrottet och har således inte haft någon inverkan på tvistens omfattning.

(se punkterna 20–21 och 23)

2. En medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 EG när den behåller särskilda rättigheter i ett aktiebolag, vilka gäller till förmån för denna medlemsstat och andra offentliga organ och är knutna till denna stats innehav av aktier med särskilda rättigheter (golden shares) i detta bolag samt vilka innebär ett undantag från den övre gräns på fem procent som gäller för andra aktieägare vid röstning, en rätt att utse en styrelseledamot i bolaget i de fall då staten har röstat emot det vinnande förslaget vid val av styrelseledamöter och en vetorätt vid beslut av bolagsstämman, som gäller

– ändring i bolagsordningen, häribland kapitalökning, fusion, delning och upplösning,

– ingående av avtal om koncernförhållanden, där bolaget ingår som likvärdig eller underordnad part,

– avskaffande eller begränsning av aktieägarnas företrädesrätt vid kapitalökning.

Vetorätten innebär nämligen att denna stats inflytande vad avser förvaltningen av och kontrollen över bolaget blir omotiverat stort med hänsyn till storleken på statens aktieinnehav i bolaget. Denna situation kan avskräcka aktörer från andra medlemsstater från att göra direktinvesteringar i bolaget, eftersom dessa aktörer inte skulle kunna medverka i förvaltningen av och kontrollen över det i en utsträckning som skulle motsvara deras aktieinnehav. Vetorätten kan likaså ha en avskräckande effekt på portföljinvesteringar i bolaget. Om den aktuella staten eventuellt skulle vägra att lämna sitt samtycke till ett viktigt beslut, som bolagets organ lagt fram i företagets intresse, kan detta nämligen inverka negativt på värdet på bolagets aktier och därigenom på intresset av att investera i sådana aktier.

När det gäller den övre gräns på fem procent som gäller vid röstning, vilken är tillämplig på alla aktieägare som innehar vanliga aktier, men inte på den aktuella staten, utgör den rösträtt som aktierna medför ett av de viktigaste sätten för aktieägarna att aktivt delta i förvaltningen av eller kontrollen över ett företag. Alla åtgärder som syftar till att hindra utövandet av rösträtten, eller villkora denna rätt, kan följaktligen avskräcka investerare från andra medlemsstater från att förvärva andelar i de berörda företagen och utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital. Begränsningar i röstvärdet kan dessutom minska intresset av att förvärva andelar i ett bolag genom att de utgör åtgärder som kan begränsa möjligheten för direktinvesterare att ta del i bolaget i syfte att upprätta eller vidmakthålla varaktiga och direkta ekonomiska relationer med bolaget, som möjliggör för dem att faktiskt delta i förvaltningen av eller kontrollen över detta bolag.

När det gäller rätten att utse en styrelseledamot utgör denna en restriktion för den fria rörligheten för kapital, i den mån denna specifika rättighet utgör ett undantag från allmänna bolagsrättsliga regler som har införts genom en nationell lagstiftningsåtgärd och vars syfte uteslutande är att gynna offentliga aktörer. Även om denna rättighet kan ha införts i lagen till förmån för en kvalificerad minoritet, måste den i så fall kunna utnyttjas av alla aktieägare och inte vara förbehållen endast staten. Rätten att utse en styrelseledamot kan nämligen – genom att den begränsar möjligheten för andra aktieägare än staten att ta del i företaget i syfte att upprätta eller vidmakthålla varaktiga och direkta ekonomiska relationer, som möjliggör för dem att faktiskt delta i förvaltningen av eller kontrollen över bolaget – avskräcka direktinvesterare från andra medlemsstater från att investera i bolaget.

Vad gäller de undantag som medges i artikel 58 EG kan visserligen behovet av att säkerställa en tryggad energiförsörjning i den aktuella medlemsstaten i krissituationer, krig och i samband med terrorism utgöra skäl som rör allmän säkerhet i den mening som avses i artikel 58 EG. De krav som den allmänna säkerheten ställer ska emellertid tolkas restriktivt, särskilt då det är fråga om undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för kapital, så att deras räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av unionens institutioner. Således kan allmän säkerhet endast åberopas då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse. Då en medlemsstat som grund endast åberopar intresset av en tryggad energiförsörjning – utan att precisera varför den anser att den genom utövande av var och en av de omtvistade speciella rättigheterna, eller dessa rättigheter sammantaget, skulle kunna avstyra ett sådant hot mot ett grundläggande samhällsintresse – kan en motivering med hänsyn till allmän säkerhet inte godtas.

Vad gäller frågan huruvida den aktuella restriktionen är proportionerlig, utgör den osäkerhet som skapas av att utövandet av de särskilda rättigheter som följer av statens innehav av aktier med särskilda rättigheter i bolaget inte är underställt några villkor eller specifika och objektiva omständigheter ett allvarligt hinder för den fria rörligheten för kapital, eftersom de nationella myndigheterna ges ett väldigt stort utrymme för skönsmässig bedömning avseende utövandet av sådana rättigheter. Detta utrymme står inte i proportion till de eftersträvade målen.

Artikel 86.2 EG kan inte tillämpas på nämnda nationella bestämmelser och kan följaktligen inte åberopas som motivering för dessa bestämmelser i den mån dessa utgör restriktioner för den fria rörligheten för kapital, vilken stadgas i fördraget. Artikel 86.2 EG, jämförd med punkt 1 i samma artikel, kan åberopas för att motivera att ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, i strid med fördragets bestämmelser, av en medlemsstat beviljas särskilda rättigheter eller ensamrätter, när fullgörandet av de särskilda uppgifter som företaget har tilldelats inte kan säkerställas på annat sätt än genom att sådana rättigheter beviljas och när utvecklingen av handeln inte påverkas i en omfattning som strider mot unionens intresse. Detta är emellertid inte syftet med en nationell lagstiftning, varigenom en medlemsstat tilldelas särskilda rättigheter i ett aktiebolag som är knutna till denna stats innehav av aktier med särskilda rättigheter i bolaget.

(se punkterna 56–58, 62–64, 84, 85, 87, 90 och 92–97 samt domslutet)