Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Tillnärmning av lagstiftning – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 4.2 och 8)

2. Tillnärmning av lagstiftning – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 4.2 och 8)

3. Tillnärmning av lagstiftning – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13

(Artiklarna 2 EG, 3.1 g EG, och 4.1 EG; rådets direktiv 93/13, artiklarna 4.2 och 8)

Sammanfattning

1. Genom artiklarna 3.1 och 4.1 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal, lästa tillsammans, definieras de allmänna kriterierna för att avgöra huruvida avtalsvillkor som omfattas av direktivets bestämmelser är oskäliga. Likaledes avser artikel 4.2 i direktivet enbart att fastställa formerna för och omfattningen av den materiella prövningen av avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling och som beskriver de huvudsakliga prestationerna i avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument. Härav följer att de villkor som avses i artikel 4.2 i direktivet mycket väl omfattas av direktivet och att artikel 8 i direktivet således även är tillämplig på artikel 4.2.

(se punkterna 33–35)

2. Artiklarna 4.2 och 8 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell lagstiftning som tillåter en domstolsprövning av huruvida sådana avtalsvillkor som avser beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor är oskäliga, även om dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

Nationell lagstiftning som tillåter en fullständig domstolsprövning av huruvida sådana villkor som dem som avses i artikel 4.2 i direktivet och som förekommer i avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskäliga innebär nämligen att konsumenten, i enlighet med artikel 8 i direktivet, ges ett starkare effektivt skydd än det som direktivet föreskriver.

(se punkterna 42–44 samt punkt 1 i domslutet)

3. Artiklarna 2 EG, 3.1 g EG och 4.1 EG utgör inte hinder för en tolkning av artiklarna 4.2 och 8 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal, enligt vilken medlemsstaterna får anta en nationell lagstiftning som tillåter en domstolsprövning av huruvida sådana avtalsvillkor som avser beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor är oskäliga, även om dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

Vad beträffar artiklarna 2 EG och 4.1 EG är det tillräckligt att påpeka att dessa bestämmelser anger allmänna ändamål och principer som nödvändigtvis måste tillämpas i kombination med respektive kapitel i fördraget som är avsedda att genomföra dessa ändamål och principer. Dessa bestämmelser kan således inte i sig medföra att medlemsstaterna åläggs klara och ovillkorliga rättsliga skyldigheter.

Inte heller artikel 3.1 g EG kan i sig anses innebära att rättsliga skyldigheter åläggs medlemsstaterna. Genom denna bestämmelse fastställs endast ett mål som hädanefter ska anges i andra fördragsbestämmelser, i synnerhet i dem som avser konkurrensregler.

(se punkterna 46, 47 och 49 samt punkt 2 i domslutet)