Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Fråga som ställts med anledning av en tvist som är avgränsad till en enda medlemsstats territorium

(Artikel 267 FEUF)

2. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde

(Artiklarna 43 EG, 48 EG, 49 EG och 56 EG)

3. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Restriktioner

(Artiklarna 43 EG och 48 EG)

Sammanfattning

1. När det är fråga om en tolkningsfråga och samtliga omständigheter i det nationella målet hänför sig till en och samma medlemsstat, kan EU-domstolen vara behörig att lämna ett svar på den nationella domstolens fråga, om det, när det är fråga om bestämmelser som föreskriver ett krav på minimiavstånd mellan anläggningar för bränsledistribution vid vägar, inte kan uteslutas att de företag som är etablerade i andra medlemsstater än den berörda medlemsstaten är eller har varit intresserade av att sälja bränsle i sistnämnda medlemsstat.

(se punkterna 22–24)

2. Nationella bestämmelser som föreskriver ett krav på minimiavstånd mellan anläggningar för bränsledistribution vid vägar ska prövas enbart mot bakgrund av fördragets bestämmelser om etableringsfrihet. Eftersom den omständigheten att juridiska personer, i den mening som avses i artikel 48 EG, inrättar bränsledistributionsanläggningar vid vägar nödvändigtvis innebär att dessa får tillträde till värdmedlemsstaten, för att på ett stadigvarande och kontinuerligt sätt delta i det ekonomiska livet i den staten, bland annat genom att bilda kontor, filialer eller dotterbolag, är bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster, som enbart är tillämpliga om bestämmelserna om etableringsfriheten inte är tillämpliga, inte relevanta. Om man dessutom antar att denna lagstiftning har verkningar för den fria rörligheten för kapital, är sådana verkningar en oundviklig följd av ett eventuellt hinder för etableringsfriheten och motiverar således inte att nämnda lagstiftning prövas självständigt med beaktande av artikel 56 EG.

(se punkterna 39–41)

3. Artikel 43 EG, jämförd med artikel 48 EG, ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som föreskriver minimiavstånd mellan bränsledistributionsanläggningar vid vägar och som endast är tillämplig när nya anläggningar installeras, innebär en inskränkning i den etableringsfrihet som föreskrivs i EG‑fördraget. Denna inskränkning verkar inte vara sådan att den kan motiveras av trafiksäkerhetssyftet, hälso- och miljöskyddssyftena eller syftet att rationalisera den tjänst som tillhandahålls användarna, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.

En sådan lagstiftning, som enbart är tillämplig på nya anläggningar och inte på anläggningar som existerade före lagstiftningens ikraftträdande, innebär faktiskt att tillträdet till bränsledistributionssektorn villkoras. Genom att lagstiftningen således gynnar aktörer som redan är etablerade i landet kan den avhålla, eller till och med hindra, aktörer från andra medlemsstater att få tillträde till den nationella marknaden och den innebär en inskränkning i den etableringsfrihet som föreskrivs i artikel 43 EG.

Denna inskränkning verkar inte kunna motiveras av trafiksäkerhetssyftet och hälso- och miljöskyddssyftena, eftersom den inte verkar svara mot önskan att uppnå dessa mål på ett sammanhängande och systematiskt sätt, och den verkar således inte vara ägnad att säkerställa att de eftersträvade målen uppnås utan att gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, med förbehåll för kontroller som den nationella domstolen eventuellt ska utföra. 

Vad avser syftet att rationalisera den tjänst som tillhandahålls användarna, kan skäl av rent ekonomisk karaktär inte utgöra tvingande skäl av allmänintresse av den arten att de motiverar en inskränkning i en grundläggande frihet som garanteras i fördraget. Även om det antogs att detta syfte kan beaktas – i den mån det omfattas av konsumentskyddssyftet – som ett tvingande skäl av allmänintresse och inte ett rent ekonomiskt skäl, är det svårt att förstå hur denna lagstiftning kan vara ägnad att skydda konsumenterna eller ge dem fördelar. Det är tvärtom så, att en sådan lagstiftning, genom att uppställa hinder för nya aktörer att tillträda marknaden, snarare verkar favorisera aktörer som redan är närvarande i landet, utan att konsumenterna får några verkliga fördelar därav. Den nämnda lagstiftningen verkar i vilket fall som helst gå utöver vad som är nödvändigt för att uppfylla ett eventuellt konsumentskyddssyfte, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.

(se punkterna 45, 51, 52 och 55–57 samt domslutet)