Mål C-311/08

Société de Gestion Industrielle (SGI)

mot

État belge

(begäran om förhandsavgörande från tribunal de première instance de Mons)

”Etableringsfrihet — Fri rörlighet för kapital — Direkt beskattning — Lagstiftning om inkomstskatt — Fastställande av skattepliktig inkomst för bolag — Närstående bolag — Avvikande eller vederlagsfri förmån som ett bolag med hemvist i landet beviljar ett bolag med hemvist i en annan medlemsstat — Höjning av resultatet i det bolag som beviljat förmånerna med ett belopp motsvarande dessa förmåner — En väl avvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna — Bekämpning av skatteflykt — Förebyggande av missbruk — Proportionalitet”

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Kokott föredraget den 10 september 2009   I ‐ 491

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 21 januari 2010   I ‐ 511

Sammanfattning av domen

1. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde

   (Artiklarna 43 EG, 48 EG och 56 EG)

2. Gemenskapsrätt – Principer – Likabehandling – Diskriminering på grund av nationalitet – Förhållandet mellan artikel 12 EG och artiklarna 43 EG och 56 EG

   (Artiklarna 12 EG, 43 EG och 56 EG)

3. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Skattelagstiftning – Inkomstskatt

   (Artiklarna 43 EG och 48 EG)

1.  En lagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken en avvikande eller vederlagsfri förmån beskattas hos det bolag som har hemvist i landet, när det bolaget har beviljat en sådan förmån till ett direkt eller indirekt närstående bolag med hemvist i en annan medlemsstat, medan förstnämnda bolag inte beskattas för en sådan förmån när den beviljas ett närstående bolag som har hemvist i landet, ska endast bedömas mot bakgrund av artiklarna 43 EG och 48 EG, eftersom målet vid den nationella domstolen uteslutande rör nämnda lagstiftnings inverkan på den skattemässiga behandlingen av ett bolag som är närstående övriga berörda bolag, på det sättet att det utövas ett bestämmande inflytande. Om en sådan lagstiftning även kan inverka på utövandet av andra fria rörligheter, däribland den fria rörligheten för kapital i den mening som avses i artikel 56 EG, blir nämligen i en sådan situation även artiklarna 43 EG och 48 EG tillämpliga.

   (se punkterna 30, 36 och 37)

2.  Artikel 12 EG kan tillämpas självständigt endast på sådana situationer som omfattas av gemenskapsrätten men för vilka det inte finns några särskilda regler om icke-diskriminering i EG-fördraget. I artiklarna 43 EG och 56 EG föreskrivs dock särskilda regler om icke-diskriminering vad avser etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital.

   (se punkterna 31 och 32)

3.  Artikel 43 EG jämförd med artikel 48 EG ska tolkas så, att de i princip inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken en avvikande eller vederlagsfri förmån beskattas hos det bolag som har hemvist i landet, när det bolaget har beviljat en sådan förmån till ett direkt eller indirekt närstående bolag med hemvist i en annan medlemsstat, medan förstnämnda bolag inte beskattas för en sådan förmån när den beviljas ett direkt eller indirekt närstående bolag som har hemvist i landet.

   En sådan skillnad i skattemässig behandling av bolag med hemvist i landet, beroende på var de bolag som erhåller avvikande eller vederlagsfria förmåner har sitt säte, utgör visserligen en inskränkning av etableringsfriheten i den mening som avses i artikel 43 EG jämförd med artikel 48 EG. Det finns dock en risk, i gränsöverskridande situationer, att det sker en dubbelbeskattning, eftersom de avvikande eller vederlagsfria förmåner som ett bolag med hemvist i landet beviljat, vilka därefter räknats in i dess resultat, kan beskattas i den medlemsstat där det bolag som erhållit förmånen har sitt hemvist, och då hos detta bolag.

   Med hänsyn till behovet av att upprätthålla en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och behovet av att förebygga skatteflykt, betraktade tillsammans, är de ändamål som eftersträvas med en sådan lagstiftning förenliga med fördraget, och denna lagstiftning omfattas av tvingande skäl av allmänintresse och är ägnad att säkerställa uppnåendet av dessa ändamål. Om bolag med hemvist i landet skulle tillåtas att föra över sina vinster i form av avvikande eller vederlagsfria förmåner till närstående bolag med hemvist i någon annan medlemsstat, skulle detta riskera att rubba den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Detta skulle äventyra själva systemet med fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna, eftersom den medlemsstat i vilken det bolag som beviljar avvikande eller vederlagsfria förmåner har sitt hemvist skulle vara tvungen att i egenskap av sådan hemviststat, beroende på de närstående bolagens val, avstå från sin rätt att beskatta det bolagets inkomst, eventuellt till förmån för den medlemsstat i vilken det bolag som erhåller förmånerna har sitt säte. I lagstiftningen föreskrivs att avvikande eller vederlagsfria förmåner ska beskattas hos det bolag med hemvist i landet som har beviljat dessa. Det är därigenom möjligt för den berörda staten att utöva sin behörighet på skatteområdet när det gäller den verksamhet som bedrivs i landet.

   Om för övrigt bolag med hemvist i landet medges en rätt att bevilja närstående bolag med hemvist i någon annan medlemsstat avvikande eller vederlagsfria förmåner, utan att det föreskrivs någon bestämmelse om skattemässig korrigering, riskerar detta att leda till fiktiva upplägg där inkomster överförs mellan närstående bolag i riktning mot de av dessa bolag som har hemvist i de medlemsstater som tillämpar de lägsta skattesatserna eller i de medlemsstater där dessa inkomster inte beskattas.

   Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en sådan lagstiftning inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de ändamål som eftersträvas med densamma, betraktade som en helhet. Det måste dock även prövas huruvida en sådan lagstiftning inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade ändamålen, betraktade som en helhet. En nationell lagstiftning – enligt vilken bedömningen av huruvida en transaktion utgör ett fiktivt upplägg, som uteslutande betingas av skattemässiga överväganden, grundar sig på en prövning av objektiva och verifierbara omständigheter – ska i detta avseende anses hålla sig inom gränserna för vad som krävs för att uppnå ändamålen avseende upprätthållandet av en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och strävan att förebygga skatteflykt, betraktade som en helhet. Detta förutsätter dock för det första att den skattskyldige, i alla de fall där det inte kan uteslutas att en transaktion inte överensstämmer med vad som skulle ha avtalats under marknadsmässiga förhållanden, bereds möjlighet att utan onödig administrativ omgång lägga fram uppgifter som rör eventuella affärsmässiga skäl som föranlett denna transaktion. För det andra gäller att när prövningen av sådana omständigheter leder till slutsatsen att den ifrågavarande transaktionen inte överensstämmer med vad de berörda bolagen skulle ha avtalat under marknadsmässiga förhållanden får den skattemässiga korrigeringen endast avse den del som inte motsvarar vad som skulle ha avtalats om bolagen inte varit närstående. En sådan lagstiftning står under dessa förhållanden i proportion till de ändamål som eftersträvas med densamma, dock med förbehåll för de kontroller som den nationella domstolen har att företa med avseende på de två sistnämnda punkterna, vilka rör tolkningen och tillämpningen av nationell rätt.

   (se punkterna 44, 45, 53, 55, 63, 64, 67, 69–72, 75 och 76 samt domslutet)