Mål C-89/08 P

Europeiska kommissionen

mot

Irland m.fl.

”Överklagande — Statligt stöd — Befrielse från punktskatt på mineraloljor — Förordning (EG) nr 659/1999 — Artikel 1 b v — Bristfällig motivering — Ex officio — Gemenskapsdomstolens prövning ex officio av grund avseende tvingande rätt — Åsidosättande av den kontradiktoriska principen — Motiveringsskyldighetens omfattning”

Förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot föredraget den 12 maj 2009   I ‐ 11248

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 2 december 2009   I ‐ 11277

Sammanfattning av domen

1. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Rättens prövning ex officio

   (Artikel 230 EG)

2. Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Den kontradiktoriska principen – Principen ska beaktas inom ramen för ett rättsligt förfarande

   (Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 62)

3. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt och nytt stöd – Den gemensamma marknadens utveckling

   (Artikel 253 EG)

1.  Avsaknad av eller otillräcklig motivering enligt fast rättspraxis innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 230 EG, och utgör en grund avseende tvingande rätt som gemenskapsdomstolarna kan och till och med måste pröva ex officio. Gemenskapsdomstolen går inte utanför ramen för den tvist som den har att pröva, och åsidosätter inte på något sätt rättegångsreglerna avseende framställningen av föremålet för talan och grunderna i ansökan, genom att ex officio pröva en sådan grund.

   (se punkterna 34 och 35)

2.  Den kontradiktoriska principen, som är en grundläggande rättsprincip, utgör en del av rätten till försvar. Principen är tillämplig på alla förfaranden som kan utmynna i ett beslut från en gemenskapsinstitution, som på ett märkbart sätt påverkar en persons intressen. Gemenskapsdomstolarna ska se till att den kontradiktoriska principen iakttas vid förfaranden inför dem och ska själva iaktta densamma.

   Alla parter, oavsett juridisk ställning, ska kunna dra nytta av den kontradiktoriska principen vid ett mål som prövas vid gemenskapsdomstolen. Gemenskapsinstitutionerna kan följaktligen också åberopa den kontradiktoriska principen när de är parter i ett sådant mål.

   Domstolen ska själv iaktta den kontradiktoriska principen, i synnerhet då den avgör en tvist på en grund som tagits upp till prövning ex officio.

   Den kontradiktoriska principen innebär inte endast att varje part i en tvist, som huvudregel, har rätt att få ta del av de handlingar och yttranden som motparterna ingett till domstolen, och att yttra sig däröver, och den utgör inte endast hinder mot att gemenskapsdomstolen grundar sitt avgörande på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna, inte kunnat ta del av, och som de således inte har kunnat ta ställning till. Därutöver innebär principen att parterna, som huvudregel, har rätt att ta del av de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och avser att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver.

   Den befogenhet att företa skönsmässig bedömning som förstainstansrätten, enligt artikel 62 i dess rättegångsregler, förfogar över vad gäller beslut att återuppta det muntliga förfarandet kan inte utövas utan att hänsyn tas till skyldigheten att iaktta den kontradiktoriska principen.

   Den kontradiktoriska principen åsidosätts genom en dom varigenom ett omtvistat kommissionsbeslut ogiltigförklaras med stöd av en grund som prövats ex officio, avseende ett åsidosättande av artikel 253 EG, utan att dessförinnan, under det skriftliga förfarandet eller det muntliga förfarandet, ha berett parterna tillfälle att yttra sig över grunden. Även om bristfällig motivation utgör ett fel som i princip inte kan åtgärdas, ska nämligen fastställandet av en sådan brist grundas på en bedömning vid vilken, enligt fast rättspraxis, hänsyn ska tas till ett visst antal omständigheter. En sådan bedömning kan bli föremål för diskussion, särskilt när den inte avser en fullständig avsaknad av motivering, utan motiveringen av en bestämd faktisk och rättslig fråga.

   (se punkterna 50–57 och 59–61)

3.  Stöd som inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring, är, enligt artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG, att betrakta som befintligt stöd. Begreppet utvecklingen av den gemensamma marknaden kan förstås som en ändring av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget inom den sektor som berörs av den aktuella åtgärden, och den avser till exempel inte det fallet att kommissionen ändrar sin bedömning på grund av en mer rigorös tillämpning av reglerna om statligt stöd. Begreppet statligt stöd motsvarar, oavsett om det är fråga om befintligt eller nytt stöd, mer allmänt, en objektiv situation. Definitionen av detta begrepp påverkas inte av institutionernas agerande eller uttalanden.

   Även om den i artikel 253 EG föreskrivna skyldigheten att motivera en gemenskapsrättsakt således måste anpassas till denna rättsakts natur, är inte kommissionen skyldig att ange skälen till varför den gjorde en annan bedömning av de aktuella bestämmelserna i sina tidigare beslut.

   De omständigheterna – som huvudsakligen avser att kommissionen, när rådet antog godkännandebesluten avseende de omtvistade befrielserna, för det första var av uppfattningen att befrielserna inte ledde till snedvridning av konkurrensen eller att de störde den gemensamma marknadens funktion och, för det andra, att besluten skulle kunna tolkas så att samma befrielser inte kunde kvalificeras som statligt stöd – medför följaktligen i princip inte att kommissionen var skyldig att i det omtvistade beslutet motivera att artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 inte ansågs vara tillämplig.

   (se punkterna 70–73 och 75)