Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Etableringsfrihet – Restriktioner

(Artiklarna 43 EG och 46 EG)

2. Frihet att tillhandahålla tjänster – Etableringsfrihet – Nationell lagstiftning om tillstånd att anordna kasinospel

(Artiklarna 43 EG och 49 EG)

Sammanfattning

1. Artikel 43 EG ska tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa en medlemsstats lagstiftning enligt vilken uteslutande aktörer med säte på medlemsstatens territorium får anordna hasardspel i kasinon. Skyldigheten för dem som har tillstånd att anordna kasinospel att ha sitt säte på det nationella territoriet utgör nämligen en inskränkning i etableringsfriheten i den mening som avses i denna bestämmelse. Bolag med säte i en annan medlemsstat diskrimineras nämligen och hindras från att anordna kasinospel på den berörda medlemsstatens territorium genom ett kontor, en filial eller ett dotterbolag.

Utan att det är nödvändigt att fastställa huruvida det ändamål som består i att göra det möjligt att effektivt kontrollera de aktörer som är verksamma inom hasardspelssektorn för att förhindra att dessa verksamheter används i brottsliga eller bedrägliga syften kan omfattas av begreppet allmän ordning, så att restriktionen i fråga blir förenlig med unionsrätten, räcker det att konstatera att det framstår som oproportionerligt att aktörer med säte i en annan medlemsstat generellt utesluts, eftersom detta går utöver vad som är nödvändigt för att bekämpa brottsligheten. Det finns nämligen flera sätt att kontrollera dessa aktörers verksamhet och bokföring, såsom möjligheten att kräva att en och samma aktör för varje kasino har en separat bokföring som kan kontrolleras av en extern revisor, möjligheten att systematiskt få del av de beslut som fattas av de organ som har tillstånd och möjligheten att inhämta uppgifter från deras ledning eller deras största aktieägare. Det är också möjligt att utföra kontroller hos varje företag som är etablerat i en medlemsstat och att ålägga företaget sanktioner, oavsett var dess ledning är bosatt.

(se punkterna 32, 34–38, 40 och punkt 1 i domslutet)

2. Skyldigheten att lämna insyn, som följer av artiklarna 43 EG och 49 EG samt av principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, utgör hinder för att samtliga tillstånd att anordna kasinospel på en medlemsstats territorium beviljas utan något anbudsförfarande.

Det förhåller sig nämligen så, för det första, att trots att det på unionsrättens nuvarande stadium visserligen är så, att tjänstetillstånd inte omfattas av något av de direktiv genom vilka unionslagstiftaren har reglerat området för offentlig upphandling, är offentliga myndigheter som beviljar sådana tillstånd emellertid skyldiga att iaktta de grundläggande bestämmelserna i fördragen, särskilt artiklarna 43 EG och 49 EG, samt den därav följande skyldigheten att lämna insyn. Även om denna skyldighet att lämna insyn, som gäller när det aktuella tjänstetillståndet kan vara av intresse för ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat än den där tillståndet beviljas, inte nödvändigtvis innefattar en skyldighet att göra en anbudsinfordran, innebär den att myndigheten som beviljar tillståndet ska garantera alla potentiella anbudsgivare en tillräcklig grad av offentlighet för att tjänstetillståndet ska kunna öppnas för konkurrens och för att det ska gå att kontrollera om tilldelningsförfarandena är opartiska.

Det förhållandet att tillstånd som beviljas för att anordna kasinospel inte motsvarar avtal om tjänstekoncession kan, för det andra, inte i sig motivera att det bortses från de krav som följer av artikel 49 EG, i synnerhet likabehandlingsprincipen och skyldigheten att lämna insyn. Det framgår följaktligen att skyldigheten att lämna insyn är en obligatorisk förutsättning för en medlemsstats rätt att bevilja tillstånd att anordna kasinospel, oavsett hur aktörerna väljs ut. De verkningar som beviljande av sådana tillstånd får för de företag som är etablerade i andra medlemsstater och som potentiellt är intresserade av att utöva denna verksamhet är nämligen desamma som de som följer av ett avtal om tjänstetillstånd.

(se punkterna 49, 50, 52, 53, 58 och punkt 2 i domslutet)