Mål T-411/07 R

Aer Lingus Group plc

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Interimistiskt förfarande — Kontroll av företagskoncentrationer — Beslut att förklara en företagskoncentration oförenlig med den gemensamma marknaden — Artikel 8.4 och 8.5 i förordning (EG) nr 139/2004 — Ansökan om uppskov med verkställigheten och interimistiska åtgärder — Åtgärd oförenlig med behörighetsfördelningen mellan institutionerna — Kommissionens behörighet — Interimistiska åtgärder riktade till en intervenient — Ansökan om uppskov med verkställighet — Upptagande till sakprövning — Fumus boni juris saknas — Omständigheter som påkallar krav på skyndsamhet föreligger inte — Avsaknad av allvarlig och irreparabel skada — Skadans inträffande beroende på framtida och ovissa händelser — Bristande motivering — Avvägning mellan samtliga inblandade intressen”

Beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 18 mars 2008   II - 417

Sammanfattning av beslutet

1. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Åtgärdens interimistiska karaktär

   (Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

2. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för beviljande – Sökandens intresse av att beviljas det sökta uppskovet

   (Artikel 242 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

3. Interimistiskt förfarande – Interimistiska åtgärder – Åtgärder som är oförenliga med behörighetsfördelningen mellan institutionerna

   (Artiklarna 233 EG och 243 EG; rådets förordning nr 139/2004, artikel 8.4 och 8.5)

4. Interimistiskt förfarande – Sakprövningsförutsättningar – Ansökan – Formkrav

   (Artikel 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

5. Interimistiskt förfarande – Gemenskapsdomstolens behörighet i interimistiska förfaranden – Ålägganden som riktas till tredje man – Gränser

   (Artikel 243 EG)

6. Konkurrens – Företagskoncentrationer – Kommissionens behörighet – Vidtagande av åtgärder gentemot parterna i en förbjuden koncentration – Villkor – Genomförande av koncentrationen

   (Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordningar nr 1/2003, artikel 7.1, och nr 139/2004, artiklarna 3, 7, 8.4 och 8.5)

7. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada

   (Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

1.  Enligt artikel 107.4 i förstainstansrättens rättegångsregler har ett beslut om interimistiska åtgärder endast interimistisk verkan och kan inte föregripa förstainstansrättens avgörande i saken. Följaktligen kan verkningarna av ett sådant beslut i princip inte fortsätta att gälla efter avgörandet i det mål till vilket beslutet hänför sig.

   (se punkt 45)

2.  I princip kan en ansökan om uppskov med verkställigheten inte framställas mot ett negativt förvaltningsbeslut, eftersom beviljandet av ett uppskov inte kan leda till att sökandens ställning ändras. Eftersom en sådan ansökan skulle vara utan intresse för sökanden skall den avslås, utom i den utsträckning ett uppskov med verkställigheten är nödvändigt i syfte att bevilja någon av de andra ansökningar om interimistiska åtgärder som sökanden har gjort, för det fall förstainstansrätten skulle anse att dessa kan tas upp till sakprövning och att de är välgrundade.

   (se punkterna 46–48)

3.  Förstainstansrätten kan inte besluta om en interimistisk åtgärd som skulle inkräkta på en annan institutions utövande av sina befogenheter, eftersom detta är oförenligt med den fördelning av behörighet mellan gemenskapens olika institutioner som upphovsmännen till EG-fördraget eftersträvade.

   En ansökan om interimistiska åtgärder som syftar till att kommissionen skall förpliktas att tillämpa artikel 8.4 och 8.5 i förordning nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer på ett visst sätt, genom att vidta vissa åtgärder mot en av parterna i en koncentration som förbjudits, skall därför avvisas. För det fall det i domen i huvudsaken angavs att kommissionen har befogenhet att förordna om vidtagande av de åtgärder som anges i artikel 8.4 och 8.5 i förordningen, skulle det ankomma på kommissionen att, inom ramen för de tillsynsbefogenheter som den tilldelats på området företagskoncentrationer, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa förstainstansrättens dom, i enlighet med artikel 233 EG. Om rätten biföll detta yrkande skulle det följaktligen innebära att kommissionen förpliktades att dra vissa exakta slutsatser av domen om ogiltigförklaring. Ett sådant beslut skulle innebära att förstainstansrätten överskred sin behörighet i målet i huvudsaken. I enlighet med den behörighetsfördelning som stadgas i fördraget och i förordningen ankommer det emellertid på kommissionen att vidta de återställande åtgärder som den anser lämpliga, om den med stöd av de tillsynsbefogenheter som den tilldelats på området företagskoncentrationer anser detta vara nödvändigt och i synnerhet med stöd av artikel 8.4 och 8.5 i förordningen.

   (se punkterna 49–51)

4.  En ansökan om interimistiska åtgärder enligt artikel 243 EG får inte vara vag och opreciserad. Förstainstansrätten kan emellertid, i fall där innehållet i de åtgärder som sökanden begärt framgår tillräckligt tydligt av ansökan i övrigt, finna att ansökan inte är vag och opreciserad och att den således kan prövas.

   (se punkterna 52 och 53)

5.  I artikel 243 EG stadgas tydligt att ”[i] ärenden som anhängiggjorts vid domstolen får denna föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder”. Denna breda lydelse är uppenbarligen ägnad att ge förstainstansrätten, vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder, tillräcklig behörighet att förordna om de åtgärder som den anser vara nödvändiga för att säkerställa att det slutliga avgörandet får full verkan, i syfte att undvika luckor i det rättsskydd som gemenskapsdomstolarna skall säkerställa.

   I syfte att säkerställa att artikel 243 EG har full verkan kan det därför inte uteslutas att rätten kan rikta interimistiska åtgärder direkt mot tredje man, om detta skulle vara nödvändigt. Den omfattande behörighet som den domare som är behörig att besluta om interimistiska åtgärder har vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder är, vad beträffar frågan om verkningar för tredje mans rättigheter och intressen, endast begränsad när sådana rättigheter och intressen kan påverkas allvarligt. Ett sådant omfattande utrymme för skönsmässig bedömning skall, i detta avseende, utövas med vederbörlig hänsyn till de processuella rättigheter, särskilt rätten att yttra sig, som de till vilka de interimistiska åtgärderna riktar sig och de parter som direkt påverkas av de interimistiska åtgärderna har. Naturligtvis kommer rätten, när den beslutar om de interimistiska åtgärder som begärts i denna typ av fall skall beviljas, även att ta vederbörlig hänsyn till såväl styrkan hos de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad som till hur nära förestående en allvarlig och irreparabel skada är i det enskilda fallet. Även när en tredje man inte har haft möjlighet att yttra sig i ett interimistiskt förfarande kan det inte uteslutas att interimistiska åtgärder riktas mot denna tredje man, under exceptionella omständigheter och med hänsyn till att de interimistiska åtgärderna är tillfälliga, om det skulle framgå att sökanden utan dessa åtgärder skulle hamna i en situation i vilken dennes överlevnad var i fara. Förstainstansrätten gör vid en prövning av en ansökan om interimistiska åtgärder en sådan bedömning när den gör en avvägning mellan de olika parternas intressen.

   (se punkterna 56 och 59)

6.  Kommissionen ges enligt artikel 8.4 och 8.5 i förordning nr 139/2004 om företagskoncentrationer behörighet att vidta åtgärder gentemot parterna i en redan genomförd koncentration som har förbjudits. Kommissionen gör inte en felaktig tillämpning av dessa bestämmelser när den, efter det att den har förklarat en planerad koncentration i form av förvärv av hela kapitalet i ett företag oförenlig med den gemensamma marknaden, anser sig sakna behörighet att hindra det förvärvande företaget från att utöva de rösträttigheter som följer av det minoritetsinnehav som slutligen kom att förvärvas, när detta företag inte är i en sådan ställning att det kan utöva rättslig eller faktisk kontroll över det andra företaget.

   Definitionen av det engelska begreppet ”implementation” (genomförande) kan omfatta både ”uppnående av ett visst mål” och ”ge verkan åt”. Det skulle därför i princip kunna uppstå förvirring beträffande den exakta räckvidden av bestämmelserna, eftersom begreppet ”implementation” kan omfatta såväl ”uppnående av ett visst mål” som ”genomförande”. Det sätt på vilket begreppet återges i den franska, den tyska och den italienska språkversionen samt en jämförelse med de franska språkversionerna av andra gemenskapsrättsakter i vilka begreppet ”implementation” används, visar tydligt att begreppet betyder ”att ge verkan åt” och inte ”uppnående av ett visst mål”. Det faktum att kommissionen enligt artikel 8.4 i förordningen får kräva att de berörda företagen skall ”upplösa koncentrationen” innebär, vid ett första påseende, att den definition av ”implementation” som avses i dessa bestämmelser är ett fullständigt genomförande av koncentrationen enligt definitionen i artikel 3 i förordningen och att det således föreligger ett förvärv av kontroll.

   Denna slutsats kan inte ifrågasättas genom att kommissionen påstås behandla delvis genomförande som förbjudet enligt artikel 7.1 i förordningen (enligt vilken en koncentration som har gemenskapsdimension inte får genomföras innan den har förklarats förenlig med den gemensamma marknaden), även när det gäller steg som ingår i en förändring av kontroll utan att de medför en sådan förändring, och att den upplyser parter om att de skall avstå från att genomföra sådana steg. För det första är det EG-domstolen som tolkar gemenskapsrätten och inte kommissionen. Följaktligen är inte kommissionens praxis, även om den har ett allmänt inflytande och är viktig vid fastställandet av huruvida det finns fog för några berättigade förväntningar, inte av avgörande betydelse i förevarande fall. För det fall artikel 7.1 i förordningen tolkades som ett förbud enbart mot att det sker en förändring av kontroll under kommissionens undersökning och inte mot att de steg som leder fram till en förändring av kontroll genomförs, såsom utövande av rösträttigheter som följer av minoritetsinnehav, skulle det alltjämt vara motiverat att kommissionen anmodade parterna att inte vidta några åtgärder som skulle kunna leda till en förändring av kontroll, med hänsyn till tidsfrister inom vilka kommissionen måste undersöka en anmäld koncentration och till kombinationen av de faktorer som kan medföra en förändring av kontroll i varje enskilt fall.

   Denna tolkning av artikel 8.4 och 8.5 i förordning nr 139/2004, jämförd med förbudet i artikel 21.3 för medlemsstaterna att tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning på koncentrationer med en gemenskapsdimension, medför inte, vid ett första påseende, att det uppstår en lucka som är oförenlig med förordningens ändamål. Eftersom det återstående minoritetsinnehavet inte längre är bundet till ett förvärv av kontroll upphör det att vara en del av en koncentration och omfattas inte av förordning nr 139/2004. Artikel 21 i förordningen utgör därför inte hinder för att nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar tillämpar nationell konkurrenslagstiftning. Ett minoritetsinnehav som det som är i fråga kan inte, vid ett första påseende, regleras enligt förordningen. Det är däremot möjligt för kommissionen att tillämpa EG-fördragets bestämmelser på konkurrensområdet, och i synnerhet artiklarna 81 EG och 82 EG, på beteendet hos de inblandade företagen efter förvärvet av minoritetsposten.

   (se punkterna 89–92, 94, 98, 100, 101 och 103)

7.  Kravet på skyndsamhet avseende en ansökan om interimistiska åtgärder skall bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden åsamkas allvarlig och irreparabel skada. Det ankommer på denna part att bevisa att denne inte kan avvakta utgången av talan i huvudsaken utan att lida en sådan skada.

   Det är tillräckligt att skadan, särskilt när den beror på förekomsten av ett flertal faktorer, är förutsebar med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökanden är dock skyldig att bevisa de omständigheter som visar sannolikheten av att denne kommer att lida allvarlig och irreparabel skada. För att kunna avgöra huruvida den skada som sökanden fruktar är allvarlig och irreparabel och således utgör grund för ett beslut om interimistiska åtgärder, måste förstainstansrätten ha starka bevis på grundval av vilka det kan fastställas de exakta följder som ett avslag på ansökan om interimistiska åtgärder med största sannolikhet skulle medföra för var och en av de berörda parterna.

   Påståendet att förstainstansrätten skall tillämpa ”försiktighetsprincipen” och att den har behörighet att besluta om ”skyddsåtgärder”, utan att behöva invänta bevis avseende förekomsten av den av sökanden påstådda risken, kan därför inte vinna framgång.

   (se punkterna 116–119)