Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Begrepp – Gemensam vilja avseende visst agerande på marknaden

(Artikel 81.1 EG)

2. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Kontakter som strider mot kravet på att varje företag självständigt ska bestämma sitt agerande på marknaden – Informationsutbyte – Presumtion – Villkor

(Artikel 81.1 EG)

3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionsbeslut konstaterande en överträdelse – Bevismedel – Åberopande av ett antal indicier

(Artikel 81.1 EG)

4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionsbeslut konstaterande en överträdelse – Bevismedel – Skriftlig bevisning

(Artikel 81.1 EG)

5. Gemenskapsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Konkurrensförfarande – Tillämplighet

(Artikel 81.1 EG)

6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionsbeslut konstaterande en överträdelse – Förklaringar som avgetts av andra företag som deltagit i överträdelsen enligt meddelandet om samarbete används som bevismedel – Tillåtet – Villkor

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

7. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Kommissionens bevisbörda – Gränser

(Artikel 81.1 EG)

8. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande

(Artikel 81.1 EG)

9. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionsbeslut konstaterande en överträdelse – Kommissionens bevisbörda för att överträdelsen har ägt rum och hur länge den har pågått – Bevisvärdet hos uppgifter till ett annat företags nackdel som de huvudsakliga deltagarna i en lagstridig konkurrensbegränsande samverkan har lämnat frivilligt för att kommissionen ska tillämpa meddelandet om samarbete i deras fall

(Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 96/C 207/04)

10. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Komplex överträdelse innefattande dels avtal, dels samordnat förfarande – Samlad beteckning som ”en serie avtal och/eller samordnade förfaranden” – Tillåten

(Artikel 81.1 EG)

11. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Deltagande i möten med konkurrensbegränsande syfte

(Artikel 81.1 EG)

12. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Vägran att lämna ut en handling – Följder – Vid bedömningen av huruvida det berörda företaget har uppfyllt sin bevisbörda måste det göras åtskillnad mellan handlingar till dess nackdel och handlingar till dess fördel

(Rådets förordning nr 1/2003, art. 27, § 2)

13. Konkurrens – Administrativt förfarande – Tillgång till handlingarna i ärendet – Handlingar som inte ingår i akten i utredningen och som kommissionen inte har åberopat till det berörda företagets nackdel – Handlingar som kan vara av nytta för parternas försvar

(Artiklarna 81.1 EG och 82 EG; EES-avtalet, artiklarna 53, 54 och 57; rådets förordning nr 139/2004; kommissionens meddelande 2005/C 325/07, punkt 27)

14. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Handling som åberopats till någons nackdel – Begrepp

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.2)

15. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionsbeslut konstaterande en överträdelse – Kommissionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet

16. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionen har i förtid uttryckt sin övertygelse om att det föreligger en överträdelse

17. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier – Åsidosättande – Följder

(Rådets förordning nr 1/2003)

18. Konkurrens – Administrativt förfarande – Begäran om upplysningar – Allmän försiktighetsprincip, som det åvilar varje företag eller företagssammanslutning att iaktta

(Rådets förordning nr 17, artikel 11)

19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för eget skön – Gränser – Iakttagande av de av kommissionen antagna riktlinjerna – Domstolsprövning

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Beaktande av den konkreta inverkan på marknaden – Räckvidd

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Beaktande av inverkan på ett visst geografiskt område – Räckvidd

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

22. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordningar nr 17 och nr 1/2003; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

23. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Uppdelning av de berörda företagen i olika kategorier – Villkor

(Kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A sjätte stycket)

24. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – De omständigheter som kommissionen har utgått ifrån vid sin bedömning av överträdelsens allvar ska anges – Otillräcklig angivelse

(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)

25. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande verkan – Kriterier för bedömning av avskräckningsfaktorn

(Kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A fjärde stycket)

26. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande verkan – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A fjärde stycket)

27. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Överträdelsen har upphört efter kommissionens första ingripanden – Räckvidd

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3)

28. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – De rättsliga avtalen tillämpades aldrig i praktiken

(Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3)

29. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Böter – Fastställande – Kriterier – Höjning av den generella bötesnivån – Tillåtet – Villkor

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003)

30. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Åsidosättande – Följder – Nedsättning av bötesbeloppet utifrån billighet

(Artiklarna 81 EG och 288 andra stycket EG)

Sammanfattning

1. För att ett avtal, i den mening som avses i artikel 81.1 EG, ska anses föreligga är det tillräckligt att de aktuella företagen har gett uttryck för sin gemensamma vilja att agera på marknaden på ett bestämt sätt. Ett avtal, i den mening som avses i nämnda artikel, kan anses ha ingåtts om det framgår att de berörda parterna har samstämmiga önskemål vad gäller principen att begränsa konkurrensen, även om konkurrensbegränsningens former fortfarande är föremål för förhandlingar.

Att det förelåg ett avtal, i den mening som avses i artikel 81.1 EG, vederläggs inte av den omständigheten att företagens samförstånd förmodligen inte omfattade hur prishöjningen konkret skulle genomföras eller av den omständigheten att prishöjningen i realiteten aldrig genomfördes på marknaden.

(se punkterna 44, 45 och 183)

2. Begreppet ”samordnat förfarande” avser en form av samordning mellan företag som, utan att det har lett fram till att ett egentligt avtal har ingåtts, medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete.

Artikel 81.1 EG utgör härvid hinder mot att det förekommer direkta eller indirekta kontakter mellan ekonomiska aktörer som är ägnade antingen att påverka en faktisk eller potentiell konkurrents beteende på marknaden eller att för en sådan konkurrent avslöja det beteende som den berörda ekonomiska aktören har beslutat eller överväger att själv tillämpa på marknaden, när dessa kontakter har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen.

Det får antas, såvida motsatsen inte bevisas, vilket det åvilar de berörda aktörerna att göra, att de företag som deltar i det samordnade förfarandet, och som fortsätter att vara aktiva på marknaden, tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden. Detta gäller i än högre grad när samordningen har skett regelbundet under en lång period

(se punkterna 46, 47 och 186)

3. Vad avser bevisningen för en överträdelse av artikel 81.1 EG ska kommissionen ange bevisning för de överträdelser som den har konstaterat och fastställa vilken bevisning som krävs för att på ett tillfredsställande sätt visa att de faktiska omständigheter har förelegat som utgör en överträdelse. Kommissionen måste således lägga fram exakt och överensstämmande bevisning till stöd för att överträdelsen har ägt rum.

Emellertid måste varje del av den bevisning som kommissionen har åberopat inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla indicier som institutionen har åberopat motsvarar detta krav.

Med beaktande av att förbudet mot konkurrensbegränsande avtal är tvingande, kan det inte krävas att kommissionen ska förebringa bevisning som på ett uttryckligt sätt påvisar att de berörda aktörerna varit i kontakt med varandra. Den fragmentariska och utspridda bevisning som kommissionen kan ha till hands bör i vilket fall som helst kunna kompletteras med slutsatser som möjliggör en rekonstruktion av de relevanta omständigheterna. Förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal kan alltså härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans, när annan hållbar förklaring saknas, kan utgöra bevisning för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.

(se punkterna 48−51)

4. När kommissionen har åberopat skriftlig bevisning till stöd för att ett konkurrensbegränsande avtal eller samordnat förfarande har förekommit ankommer det på de parter som ifrågasätter detta konstaterande vid tribunalen att inte endast framlägga ett möjligt alternativ till kommissionens ställningstagande, utan att visa att bevisningen i det ifrågasatta beslutet är otillräcklig för att fastslå att överträdelsen förelegat.

(se punkt 52)

5. Tribunalen ska, vad gäller räckvidden av domstolsprövningen, i regel göra en fullständig prövning av huruvida villkoren för tillämpning av artikel 81.1 EG är uppfyllda när en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som har antagits med stöd av samma bestämmelse har väckts vid densamma.

Om tribunalen anser att det föreligger tvivel, ska i enlighet med oskuldspresumtionen företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelsen riktas, eftersom denna princip är en allmängiltig princip i unionsrätten som särskilt är tillämplig på förfaranden som rör åsidosättanden av de konkurrensregler som gäller för företag som kan ådömas böter eller inskränkningar.

(se punkterna 53 och 54)

6. Det finns inte någon bestämmelse eller någon allmän rättsprincip i unionsrätten som förbjuder kommissionen att åberopa förklaringar från andra inblandade företag mot ett av dem. I annat fall skulle bevisbördan för beteenden som strider mot artiklarna 81 EG och 82 EG, vilken åvilar kommissionen, vara omöjlig att bära och oförenlig med kommissionens uppgift enligt EG‑fördraget att övervaka att dessa bestämmelser tillämpas på rätt sätt.

En förklaring från ett företag som misstänks ha deltagit i en kartell och som bestritts av flera andra misstänkta företag kan inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att de sistnämnda har gjort sig skyldiga till överträdelsen om förklaringen inte stöds av annan bevisning. En sådan förklaring räcker således inte i sig som bevisning för att en överträdelse har ägt rum, utan denna måste även ha stöd av annan bevisning. Kraven på det erforderliga stödet är emellertid lägre, både vad avser precision och styrka, för en särskilt trovärdig förklaring än för en inte särskilt trovärdig förklaring.

Om det genom ett antal överensstämmande indicier hade varit möjligt att styrka att de i förklaringen angivna beteendena har förekommit och vissa detaljer i desamma, så kan detta ensamt räcka som bevisning för andra delar av kommissionens beslut.

Försåvitt en handling inte uppenbart står i strid med en förklaring avseende huruvida de angivna beteendena har förekommit eller avseende deras huvudsakliga innehåll, är det dessutom tillräckligt att de utmärkande delarna i de beskrivna beteendena stöds genom en annan handling för att denna ska vara av ett visst värde som ytterligare stöd för den sammanlagda bevisningen mot företaget.

(se punkterna 70 och 92−94)

7. Kommissionen är ofta tvungen att styrka att en överträdelse föreligger under förhållanden som är föga gynnsamma, eftersom flera år kan ha förflutit sedan de omständigheter inträffade som legat till grund för överträdelsen och flera av de företag som är föremål för utredning kan ha underlåtit att samarbeta aktivt med kommissionen.

Det ankommer visserligen med nödvändighet på kommissionen att styrka att ett otillåtet avtal om marknadsuppdelning har slutits, men det vore att gå för långt att dessutom fordra att kommissionen förebringar bevisning för hur detta skulle genomföras. Det vore nämligen för enkelt för ett företag som har gjort sig skyldigt till en överträdelse att undkomma sanktionsåtgärder om det kunde ha framgång med att göra gällande att de upplysningar som framlagts beträffande hur ett otillåtet avtal har genomförts var vaga, när det emellertid har styrkts att ett avtal förelegat och att det haft ett konkurrensbegränsande syfte. Företagen kan försvara sig i en sådan situation försåvitt de har möjlighet att kommentera all bevisning som kommissionen har åberopat mot dem.

(se punkt 78)

8. Det framgår redan av ordalydelsen i artikel 81 EG att avtal och samordnade förfaranden mellan företag är förbjudna, oavsett vad de har för effekter på marknaden, bara de har ett konkurrensbegränsande syfte. När kommissionen har konstaterat att det föreligger avtal och samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte, kan detta konstaterande således inte vederläggas genom uppgifter som rör att samordnade arrangemang aldrig har tillämpats eller att de inte har påverkat marknaden.

(se punkterna 79 och 80)

9. Det kan vara på sin plats att visa vaksamhet mot uppgifter som de huvudsakliga deltagarna i en lagstridig konkurrensbegränsande samverkan har lämnat frivilligt, med beaktande av att deltagarna tenderar att vilja minska betydelsen av sin egen del i överträdelsen och öka betydelsen av de andras. Att begära att meddelandet om meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden ska tillämpas i det egna fallet för att bötesbeloppet ska minskas ger emellertid inte med nödvändighet upphov till ett behov av att förvanska bevisningen avseende övriga deltagare i den påtalade konkurrensbegränsande samverkan. Att försöka vilseleda kommissionen kan nämligen leda till att uppriktigheten hos den som ansökt, och huruvida denne samarbetat fullständigt, kan komma att ifrågasättas, och denne riskerar därmed att inte fullständigt komma i åtnjutande av meddelandet om samarbete.

(se punkt 91)

10. I en komplicerad situation vad gäller de faktiska omständigheterna ska beteckningen av de konkurrensbegränsande beteendena som ”en serie avtal och/eller samordnade förfaranden”, eftersom dessa beteenden både innehåller delar som ska betecknas som ”avtal” och delar som ska betecknas som ”samordnade förfaranden”, inte förstås som att det samtidigt och kumulativt krävs att uppgifterna om de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall visar på att det både har förekommit ett avtal och ett samordnat förfarande, utan att det är fråga om en rad omständigheter, varav vissa ska förstås som ett avtal och andra som samordnade förfaranden, i den mening som avses i artikel 81 EG, vilken inte kräver en uppdelning i respektive form av överträdelse när det är fråga om en sammansatt överträdelse.

(se punkt 191)

11. När ett företag har deltagit i ett möte där en otillåten samverkan har föreslagits, ska det, även om det inte har spelat någon aktiv roll, anses ha deltagit i detta samråd, om det inte kan visa att det öppet har tagit avstånd ifrån den otillåtna samverkan eller upplyst övriga deltagare om att dess deltagande i mötet har andra syften än övriga deltagares.

(se punkt 195)

12. Rätten att få tillgång till akten, som kan anses vara en del av rätten till försvar, innebär att kommissionen bör ge det berörda företaget möjlighet att gå igenom samtliga handlingar som förekommer i akten och som kan vara relevanta för dess försvar. Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter.

Vad avser handlingar som är till nackdel innebär den omständigheten att en handling inte har lämnats ut endast att rätten till försvar har åsidosatts om det berörda företaget visar att kommissionen har grundat sig på denna handling till stöd för sitt påstående att en överträdelse har ägt rum och att detta påstående inte kunnat bevisas utan hänvisning till denna handling. Det ankommer således på det berörda företaget att visa att kommissionens slutsats i dess beslut hade blivit en annan om denna icke-delgivna handling inte hade kunnat ingå i bevisningen.

När det gäller underlåtenhet att lämna ut en handling som är till företagets fördel, behöver det berörda företaget däremot bara visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen har kunnat inverka negativt för företaget på förfarandets fortskridande och innehållet i kommissionens beslut. Det räcker att företaget visar att det hade kunnat utnyttja nämnda, för företaget fördelaktiga, handlingar till sitt försvar, genom att exempelvis visa att det skulle kunna ha åberopat uppgifter som inte stämmer med kommissionens bedömning i meddelandet om invändningar, och således på något sätt ha kunnat påverka bedömningen i beslutet.

(se punkterna 235−238)

13. Meddelandet om invändningar är en rättsakt med syftet att fastställa föremålet för förfarandet mot ett företag och att garantera företagets rätt till försvar på ett effektivt sätt. Det är mot denna bakgrund som meddelandet om invändningar kringgärdas av processuella garantier som har sin grund i principen om rätt till försvar, däribland rätten att beredas tillgång till handlingarna i kommissionens ärende.

Svaren på meddelandet om invändningar ingår inte i akten i utredningen i egentlig mening. Vad avser handlingar som inte ingick i akten vid tidpunkten för meddelandet om invändningar är kommissionen endast skyldig att överlämna övriga berörda parters svar på meddelandet om de innehåller nya uppgifter till fördel eller nackdel för det undersökta företaget. Enligt punkt 27 i kommissionens tillkännagivande om reglerna för tillgång till kommissionens handlingar i ärenden enligt artiklarna 81 EG och 82 EG, enligt artiklarna 53, 54 och 57 i EES-avtalet och enligt förordning nr 139/2004, beviljas parter i regel inte tillgång till andra parters svar på meddelandet om invändningar. En part ges endast tillgång till dessa handlingar om de ska anses utgöra nya bevisuppgifter till det undersökta företagets fördel eller nackdel och rör anklagelser mot detsamma som framförts i kommissionens meddelande om invändningar.

Vad å ena sidan rör uppgifter som är till det undersökta företagets nackdel gäller att om kommissionen avser att använda en uppgift från ett svar på ett meddelande om anmärkningar för att styrka en överträdelse, ska övriga företag som berörs av detta förfarande ges tillfälle att yttra sig över en sådan ny bevisuppgift.

Vad å andra sidan gäller nya uppgifter till ett företags fördel är kommissionen inte skyldig att på eget initiativ ge parterna tillgång till dem. För det fall att kommissionen under det administrativa förfarandet har avslagit en sökandes begäran om att få tillgång till en handling som inte ingår i akten i utredningen, kan ett åsidosättande av rätten till försvar fastställas endast om det är styrkt att det administrativa förfarandet kunde ha fått en annan utgång, om sökanden hade haft tillgång till ifrågavarande handling under detta förfarande.

(se punkterna 239−244 och 253)

14. En handling kan inte anses vara till nackdel för den berörde med mindre än att kommissionen har lagt den till grund för att anse att företaget gjort sig skyldigt till en överträdelse.

För att slå fast att det har skett ett åsidosättande av rätten till försvar är det inte tillräckligt att det berörda företaget visar att det inte under det pågående administrativa förfarandet har kunnat yttra sig angående en handling som det hänvisats till någonstans i det angripna beslutet. Det berörda företaget måste visa att kommissionen i det angripna beslutet har använt denna handling som ytterligare ett bevis för en överträdelse som detta företag har deltagit i.

(se punkt 245)

15. En av de viktigaste garantier som unionsrätten ger i administrativa förfaranden är den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.

(se punkt 268)

16. Frågan huruvida en överträdelse har förekommit ska uteslutande bedömas utifrån de bevisuppgifter som kommissionen har insamlat. Om det administrativa förfarandet leder till att en överträdelse fastställs, gör den omständigheten att det kan bevisas att kommissionen under detta förfarande i förtid har uttryckt sin övertygelse om att det föreligger en överträdelse inte att bevisningen om överträdelsen i sig förlorar sitt bevisvärde.

(se punkt 278)

17. Iakttagandet av en rimlig tidsfrist i handläggningen av administrativa förfaranden som rör konkurrenspolitik är en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolen.

Vid tillämpningen av denna princip ska det göras åtskillnad mellan det administrativa förfarandets två skeden, det vill säga utredningsskedet, innan meddelandet om invändningar skickas, och resten av det administrativa förfarandet. Den första perioden, som omfattar tiden fram till meddelandet om invändningar, börjar löpa den dag då kommissionen använder sig av den behörighet som lagstiftaren har tilldelat den för att vidta åtgärder som innebär anklagelser om att en överträdelse har skett och som ska göra det möjligt för kommissionen att ta ställning till det fortsatta förfarandet. Den andra perioden omfattar tiden från meddelandet om invändningar till antagandet av det slutliga beslutet. Denna period ska göra det möjligt för kommissionen att slutgiltigt ta ställning till den påtalade överträdelsen.

När den första fasen av förfarandet har varat i 65 månader ska den anses ha tagit orimligt lång tid, om kommissionen inte har lämnat några andra upplysningar eller förklaringar om utredningsåtgärderna under denna period. Ett konstaterande att principen om rimlig tidsfrist har åsidosatts kan emellertid endast leda till att ett beslut som konstaterar en överträdelse ska ogiltigförklaras om förfarandets längd har påverkat det beslut som fattats efter avslutat förfarande.

(se punkterna 286−288, 290, 292 och 295)

18. Enligt den allmänna försiktighetsprincipen, som det åvilar varje företag eller företagssammanslutning att iaktta, är dessa skyldiga att tillse att de har sina böcker eller arkiv, som gör det möjligt att följa deras verksamhet avseende de relevanta omständigheterna, i säkert förvar för att bland annat förfoga över nödvändig bevisning för det fall de skulle bli föremål för rättsliga eller administrativa åtgärder.

Om kommissionen begär upplysningar från ett företag, med stöd av artikel 11 i förordning nr 17, ankommer det än mer på företaget att agera med stor omsorg och vidta alla nödvändiga åtgärder för att bevara alla bevis som det rimligen kunde förfoga över.

(se punkt 301)

19. Kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller val av metod för beräkning av böter. Denna metod, som beskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 EKSG, präglas av flexibilitet, vilket gör det möjligt för kommissionen att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget.

På områden där kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning, exempelvis som att bestämma ett bötesbelopp enligt förordning nr 1/2003, är prövningen av bedömningarnas rättsenlighet dessutom begränsad till en prövning av att det inte har förekommit någon uppenbart oriktig bedömning. Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och dess egen begränsning av detta utgör däremot inte något hinder för att unionsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet. Unionsdomstolen får således upphäva, sätta ned eller höja det bötesbelopp som företagen har ålagts av kommissionen.

(se punkterna 308−310)

20. Bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, varvid kommissionen förfogar över ett utrymme för eget skön.

Vid bedömningen av en överträdelses allvar, i enlighet med punkt 1 A första stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, ska kommissionen särskilt beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Inom ramen för sin fulla prövningsrätt ankommer det på tribunalen att bedöma om bötesbeloppet är proportionerligt i förhållande till överträdelsens svårighetsgrad och att göra en avvägning mellan överträdelsens svårighetsgrad och de omständigheter som företaget har åberopat.

Enligt punkt 1 A andra stycket tredje strecksatsen i riktlinjerna avses med mycket allvarliga överträdelser bland annat ”horisontella begränsningar såsom priskarteller och karteller för uppdelning av marknader”. Konkurrensbegränsande samverkan av detta slag hör till de mest allvarliga formerna vad avser snedvridning av konkurrensen, eftersom deras syfte helt enkelt är att undanröja konkurrensen mellan de deltagande företagen, och de strider därför mot unionens grundläggande syften. Överenskommelser om horisontell samverkan avseende priser eller uppdelning av marknader kan klassificeras som mycket allvarliga överträdelser på grundval endast av överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft en konkret påverkan på marknaden.

Även om överträdelsens konkreta påverkan på marknaden är en faktor som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad, är det bara ett kriterium vid sidan om flera andra, såsom överträdelsens art och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. I punkt 1 A första stycket i riktlinjerna anges dessutom att denna påverkan på marknaden endast ska beaktas om den är mätbar.

(se punkterna 314–316, 319, 320, 324 och 325)

21. En medlemsstats hela territorium utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden. Överträdelser, såsom avtal eller samordnade förfaranden, som särskilt avser fastställande av priser och uppdelning av kunder kan, redan på grund av sin art, betecknas som mycket allvarliga, utan att det är nödvändigt att sådana beteenden har en särskild geografisk utbredning.

Denna slutsats understöds dessutom av den omständigheten att även om allvarliga överträdelser i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget beskrivs som att det oftast är fråga om horisontella eller vertikala begränsningar, men som tillämpas strängare, har en större påverkan på marknaden och som kan få konsekvenser för stora områden av den gemensamma marknaden, så förekommer det i beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser varken något krav på konkret inverkan på marknaden eller på att verkningarna ska omfatta ett visst geografiskt område.

Den omständigheten att den aktuella marknaden geografiskt sett omfattar ett helt land utgör således i vilket fall som helst inget hinder för att kvalificera en överträdelse som mycket allvarlig. Storleken på marknaden för den berörda varan är i princip inte en omständighet som obligatoriskt måste beaktas, utan den utgör endast en relevant omständighet, bland andra, för att bedöma hur allvarlig en överträdelse är och för att fastställa bötesbeloppet.

(se punkterna 337 och 339−342)

22. Kommissionen har, beträffande förordning nr 17 och förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer bötesbeloppet, för att kunna styra företagens beteende, så att de iakttar konkurrensreglerna, och för att vid varje tillfälle kunna anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.

Kommissionens tidigare beslutspraxis utgör inte den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet. Beslut i andra ärenden kan endast vara vägledande vid fastställelsen av om det eventuellt förekommer diskriminering, eftersom det är föga troligt att de individuella omständigheterna, såsom marknaderna, varorna, företagen och de berörda tidsperioderna, är identiska.

Kommissionen tar i sin bedömning av överträdelsens allvar hänsyn till ett stort antal omständigheter, vilka inte följer av någon tvingande eller uttömmande förteckning över kriterier som ska tas i beaktande. Kommissionen är dessutom inte skyldig att tillämpa en exakt matematisk formel, oavsett om det rör sig om det totala beloppet av de ålagda böterna eller de olika delarna av detsamma. Att under sådana förutsättningar göra en direkt jämförelse mellan de böter som ålagts de berörda företagen i två beslut rörande helt andra överträdelser skulle riskera att urvattna den särskilda funktionen av de olika stegen av beräkningen av ett bötesbelopp. De slutliga bötesbeloppen speglar nämligen de särskilda omständigheterna för varje konkurrensbegränsande samverkan.

(se punkterna 345, 347, 350 och 351)

23. Enligt punkt 1 A sjätte stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget kan det, för en överträdelse vars allvar har fastställts och i vilken flera företag är inblandade, såsom vid karteller, vara lämpligt att variera det allmänna grundbeloppet för att ta hänsyn till den särskilda vikten, och således den konkreta påverkan på konkurrensen, av varje företags beteende i samband med överträdelsen, särskilt när det är stor skillnad i storlek på de företag som begått en överträdelse av samma art.

Hänsynen till den särskilda vikten, och således den konkreta påverkan på konkurrensen, av varje företags beteende i samband med överträdelsen syftar till att dela upp olika deltagare i en konkurrensbegränsande samverkan i kategorier med hänsyn till deras marknadsandel under referensperioden, och den innebär inte att hänsyn ska tas till överträdelsens inverkan på marknaden sedd som en helhet.

Vid olika behandling enligt denna bestämmelse behöver hänsyn inte tas till överträdelsens reella inverkan på marknaden.

(se punkterna 356−358)

24. Det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten avseende beräkningsmetod utgör är, enligt fast rättspraxis, uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet.

Kommissionen är inte skyldig att i motiveringen av hur bötesbeloppet fastställts ange vilka sifferuppgifter den har utgått från inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, exempelvis vad avser vilket bötesbelopp som kan fungera avskräckande.

(se punkterna 360 och 375)

25. Kommissionen ska, när den bestämmer bötesbeloppet, se till att detta har en avskräckande verkan.

Kommissionen kan i detta sammanhang bland annat beakta det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka.

Enligt punkt 1 A fjärde stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget är det på samma sätt nödvändigt att beakta de överträdande företagens ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada och att fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande.

Kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer bötesbeloppet, för att därigenom kunna främja att företagen respekterar konkurrensreglerna. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa typer av överträdelser kan alltså inte medföra att kommissionen inte när som helst skulle kunna höja denna nivå, om detta visar sig nödvändigt för att genomförandet av konkurrenspolitiken ska kunna säkerställas och för att förstärka böternas avskräckande verkan.

(se punkterna 367−369 och 372)

26. Rättssäkerhetsprincipen utgör en allmän princip i unionsrätten som bland annat kräver att en reglering som innebär negativa konsekvenser i förhållande till en skilda är klar och exakt samt att den enskilde kan förutse hur den kommer att tillämpas.

I denna princip ingår legalitetsprincipen vad avser brott och straff, vilken innebär ett krav att det i lagen klart anges vilka överträdelser som omfattas och vilka straff som gäller för dessa.

Även om kommissionen genom artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 EG och 82 EG har tilldelats ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, begränsas utövandet av denna befogenhet av att det i bestämmelsen uppställts objektiva kriterier som kommissionen måste följa.

Således sätts en absolut beräkningsbar övre gräns för det bötesbelopp som kan åläggas. Därmed är det högsta tillåtna bötesbelopp som kan åläggas ett givet företag möjligt att fastställa i förväg.

Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning begränsas vidare av de förhållningsregler som kommissionen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget har åtagit sig att följa. Dessutom är kommissionens administrativa praxis underkastad unionsdomstolens fulla prövningsrätt.

En omdömesgill aktör kan vid behov, genom att anlita en juridisk rådgivare, med tillräcklig precision förutse hur de böter han riskerar att drabbas av för ett visst handlande kommer att beräknas och deras ungefärliga storlek. Det faktum att aktören inte med exakthet kan förutse nivån på de böter som kommissionen ålägger i varje enskilt fall kan inte anses strida mot den straffrättsliga legalitetsprincipen. Dessutom måste företag som berörs av ett administrativt förfarande som kan leda till att böter utdöms beakta att kommissionen när som helst kan besluta om att höja bötesnivån i förhållande till den nivå som tillämpats tidigare. Möjligheten att kommissionen, som ett led i en ny konkurrenspolitik, när som helst kan komma att besluta att göra förändringar i den allmänna bötesnivån är således något som de berörda företagen rimligen bör räkna med.

(se punkterna 383−386)

27. Kommissionen ska, med tillämpning av punkt 3 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget, nedsätta böterna bland annat om överträdelsen upphör efter det att kommissionen har gjort sina första kontroller.

Möjligheten till en sådan minskning av grundbeloppet för böterna beror på omständigheterna i det enskilda fallet, vilket innebär att kommissionen kan komma fram till att ett företag som deltar i en otillåten överenskommelse inte har rätt till någon sådan nedsättning. Om det slogs fast att förmildrande omständigheter ska beaktas när ett företag deltagit i en överenskommelse som är uppenbart rättsstridig, och företaget kände till eller borde ha känt till att detta innebar en överträdelse, skulle företag ges incitament att hålla fast vid hemliga avtal så länge som möjligt, i hopp om att deras agerande aldrig skulle upptäckas och med vetskap om att de, om deras agerande upptäcktes, kunde få sina böter nedsatta genom att då avbryta överträdelsen.

En sådan lösning skulle undanröja böternas avskräckande verkan och skada den ändamålsenliga verkan med artikel 81.1 EG. Det är nämligen fråga om en förmildrande omständighet som, med hänsyn till nödvändigheten av att se till att nämnda artikel får ändamålsenlig verkan, ska tolkas restriktivt, varför endast omständigheterna i det enskilda fallet kan göra att en sådan omständighet beaktas.

Den omständigheten att en uppsåtlig överträdelse har upphört kan särskilt inte anses vara en förmildrande omständighet när det sker på grund av kommissionens ingripande.

Det faktum att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har funnit att vissa omständigheter utgör förmildrande omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppet innebär inte att kommissionen är skyldig att göra samma bedömning i ett senare beslut.

(se punkterna 394−397 och 401)

28. Den omständigheten att ett företag inte följer ett otillåtet arrangemang räcker visserligen inte för att det ska undgå ansvar, men det är ändå fråga om en omständighet som ska beaktas som en förmildrande omständighet när bötesbeloppet bestäms.

(se punkt 409)

29. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa överträdelser innebär inte att den kan fråntas möjligheten att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 EG och 82 EG, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av konkurrenspolitiken. En effektiv tillämpning av konkurrensreglerna kräver tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.

Ett företag kan inte med framgång göra gällande att böterna hade blivit lägre om kommissionen hade avslutat det administrativa förfarandet tidigare, eftersom kommissionen höjt den allmänna bötesnivån medan förfarandet pågick.

Trots att det administrativa förfarandet har tagit orimligt lång tid kan detta således inte anses ha påverkat det angripna beslutets innehåll, av den enda anledningen att kommissionen under mellantiden höjt den allmänna bötesnivån.

(se punkterna 418−420)

30. Felaktigheter under förfarandet kan ge anledning att nedsätta böterna även när de inte utgör skäl för att ogiltigförklara kommissionens beslut att ådöma ett företag böter för att det har åsidosatt konkurrensrätten. Den omständigheten att en rimlig tidsfrist inte har iakttagits kan ge kommissionen anledning att med hänsyn till billighet nedsätta bötesbeloppet, eftersom en sådan möjlighet ligger inom dess befogenhet. Den omständigheten att kommissionen har beslutat att använda sig av denna möjlighet hindrar inte tribunalen från att inom ramen för sin obegränsade behörighet medge ytterligare en nedsättning av bötesbeloppet.

Ifrågavarande nedsättning av bötesbeloppet har nämligen till syfte att reparera åsidosättandet av principen om rimlig tidsfrist och ska således vara av en omfattning som innebär att hänsyn tas till det totala bötesbelopp som ålagts sökandena. Denna nedsättning ska ske utifrån billighet, och den ska inte föregås av en prövning av huruvida villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar är uppfyllda, i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG.

(se punkterna 425, 426, 428 och 432)