Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Skadeståndstalan – Föremål för talan – Skadeståndstalan som väckts mot unionen med stöd av artikel 288 andra stycket EG – Unionsdomstolarnas exklusiva behörighet – Bedömning av huruvida det är fråga om avtalsrättsligt eller utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Kriterier

(Artiklarna 235 EG, 238 EG, 240 EG och 288 andra stycket EG; tribunalens rättegångsregler, artikel 113)

2. Skadeståndstalan – Föremål för talan – Ersättning för skada till följd av kommissionens påstådda åsidosättande av sin skyldighet att inte röja sekretesskyddad know-how – Utomobligatorisk grund – Unionsdomstolarnas behörighet

(Artiklarna 235 EG, 287 EG och 288 andra stycket EG; stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 41)

3. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav

(Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

4. Skadeståndstalan – Unionsdomstolarnas behörighet – Behörighet att pröva ett påstående om kommissionens intrång i upphovsrätt – Villkor

(Artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG)

5. Skadeståndstalan – Unionsdomstolarnas behörighet – Förpliktande för unionen att ersätta en skada i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar på området för utomobligatoriskt skadestånd

(Artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG)

6. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter – Faktisk och säker skada – Orsakssamband

(Artikel 288 andra stycket EG)

7. Tillnärmning av lagstiftning – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 91/250 – Rättsligt skydd för datorprogram – Undantag från ensamrätterna – Undantag – Räckvidd

(Rådets direktiv 91/250, artiklarna 4 och 5)

8. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter

(Artikel 288 andra stycket EG)

Sammanfattning

1. I fråga om avtalsrättsligt skadeståndsansvar är således unionsdomstolarna behöriga endast om det finns en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 238 EG. I avsaknad av en sådan klausul kan tribunalen i själva verket inte, med stöd av artikel 235 EG, pröva en skadeståndstalan som vilar på avtalsrättslig grund. Om så inte vore fallet, skulle tribunalen utvidga sin behörighet till att omfatta även andra tvister än dem som uteslutande förbehålls den enligt artikel 240 EG, eftersom denna bestämmelse tillerkänner de nationella domstolarna behörigheten enligt allmän rätt att avgöra tvister i vilka unionen är part. Unionsdomstolarnas behörighet i avtalsrättsliga tvister utgör ett undantag från allmän rätt och ska följaktligen tolkas restriktivt. Således kan tribunalen endast pröva yrkanden som härleds från avtalet eller som har ett direkt samband med de förpliktelser som följer av avtalet.

Vad beträffar utomobligatoriskt skadeståndsansvar är däremot unionsdomstolarna behöriga utan att det krävs att parterna i tvisten på förhand har gett sitt samtycke. För att fastställa sin behörighet enligt artikel 235 EG ska tribunalen, med beaktande av olika relevanta uppgifter bland handlingarna i målet, undersöka huruvida det skadeståndsyrkande som sökanden har framställt på ett objektivt och allmänt sätt baserar sig på skyldigheter som vilar på avtalsrättslig eller utomobligatorisk grund och som gör det möjligt att fastställa huruvida tvisten har sin grund i ett avtalsförhållande eller ett utomobligatoriskt förhållande. Dessa uppgifter går bland annat att utläsa genom att undersöka parternas påståenden, den omständighet som orsakade den skada som det yrkas ersättning för och innehållet i de avtalsrättsliga eller utomobligatoriska bestämmelser som har åberopats för att avgöra den omtvistade frågan. När tribunalen prövar en tvist om utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan den således mycket väl undersöka innehållet i ett avtal, såsom den gör i fråga om vilken handling som helst som en part åberopar till stöd för sina argument, för att utröna huruvida detta kan påverka den tilldelade behörighet som tribunalen uttryckligen har getts genom artikel 235 EG. Denna undersökning hör till bedömningen av de faktiska omständigheter som har åberopats för att fastställa tribunalens behörighet. Avsaknaden av en sådan behörighet utgör ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas i den mening som avses i artikel 113 i rättegångsreglerna.

(se punkterna 58–62)

2. Den allmänna principen om att företagen har rätt till skydd för sina affärshemligheter, som artikel 287 EG är uttryck för, utgör en grundläggande princip i unionsrätten. I artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anges det även att det är nödvändigt för administrationen att respektera berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet.

Affärshemligheter omfattar tekniska uppgifter om know-how för vilka gäller att inte endast det förhållandet att de sprids till allmänheten utan även det förhållandet att de överlämnas till en annan person än den som har lämnat uppgifterna, på ett allvarligt sätt kan skada denna persons intressen. För att tekniska uppgifter ska vara av sådan art att de omfattas av tillämpningsområdet för artikel 287 EG krävs det först och främst att de endast är kända av en begränsad krets av personer. Vidare måste det röra sig om uppgifter som kan orsaka allvarlig skada för uppgiftslämnaren eller tredje man om de röjs. Slutligen är det nödvändigt att de intressen som kan skadas av spridandet av uppgifterna rent objektivt sett är skyddsvärda.

Eftersom det, i ett enskilt fall, är fråga om att bedöma huruvida det var felaktigt av kommissionen att röja information som omfattas av skyddet för upphovsrätt eller know-how för tredje man utan innehavarens uttryckliga tillstånd och huruvida detta har medfört skada, med hänsyn till de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar och som är tillämpliga på området, och inte avtalsbestämmelser som föreskrivs i avtal som tidigare har ingåtts och som avser frågor som inte rör sökandens upphovsrätt och know-how, är tvisten av utomobligatorisk art.

(se punkterna 79, 80 och 103)

3. En ansökan ska innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och tribunalen utföra sin prövning. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning krävs det att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som en talan grundas på, åtminstone kort, men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. För att en ansökan om ersättning för skada som har vållats av en institution ska uppfylla dessa krav måste den särskilt innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastslå vilket handlande sökanden lägger institutionen till last.

(se punkterna 107 och 108)

4. När begreppet intrång i upphovsrätten, inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadestånd, åberopas tillsammans med begreppet sekretesskydd för know-how enbart i syfte att beteckna kommissionens handlande som rättsstridigt inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, ska bedömningen av huruvida det aktuella handlandet är rättsstridigt göras med beaktande av de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar och kräver inte ett föregående beslut av en behörig nationell myndighet.

Med hänsyn till den behörighet som unionsdomstolarna har getts genom artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG i fråga om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, och i avsaknad av nationella rättsmedel som kan leda till att kommissionen ersätter den skada som sökandebolagen uppger sig ha lidit till följd av det påstådda intrånget, finns det följaktligen inte något som hindrar att begreppet intrång, som sökanden har använt, kan beaktas för att beteckna kommissionens handlande som rättsstridigt inom ramen för ett skadeståndsyrkande.

Begreppet intrång som sökandebolagen har använt inom ramen för förevarande skadeståndstalan ska tolkas enbart mot bakgrund av de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, vilka – vad beträffar datorprogram – återges eller uppställs i flera harmoniseringsdirektiv. Tribunalen har således behörighet att fastställa att intrång har skett, i den betydelse detta uttryck skulle kunna ges av en behörig nationell myndighet i en medlemsstat med tillämpning av lagstiftningen i denna stat inom ramen för en talan om skadestånd.

(se punkterna 115–117)

5. Det följer av artiklarna 288 andra stycket EG och 235 EG att unionsdomstolarna är behöriga att ålägga gemenskapen att ersätta skada på vilket sätt som helst, förutsatt att detta är förenligt med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar vad gäller utomobligatoriskt skadestånd, däribland – om det är förenligt med dessa principer – ersättning in natura, i förekommande fall genom påbud eller förbud. Följaktligen kan unionen i princip inte undantas från en motsvarande processuell åtgärd som vidtas av unionsdomstolarna, eftersom denna har ensam behörighet att avgöra talan om skadestånd för en skada som kan tillskrivas unionen.

För att helt ersätta den skada som görs gällande i ett fall där det görs gällande att kommissionen har gjort intrång i upphovsrätten, är det nödvändigt att upphovsrättsinnehavaren åter försätts i det rättsläge som rådde före intrånget, vilket åtminstone kräver att intrånget omedelbart måste bringas att upphöra, oavsett hur stor en eventuell ersättning blir. Skadan kan även ersättas helt genom att resultatet av intrånget tas i beslag eller förstörs, eller att tribunalens avgörande publiceras på kommissionens bekostnad.

(se punkterna 120–123)

6. Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 288 andra stycket EG förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan.

Det rättsstridiga handlande som läggs en institution till last ska bestå i en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Om den berörda institutionen endast förfogar över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan redan den omständigheten att gemenskapsrätten har åsidosatts i sig räcka för att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse.

Den skada som ska ersättas ska vara faktisk och säker och det ska finnas ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan institutionens handlande och skadan.

(se punkterna 126, 127 och 268)

7. Det lagstadgade undantag, som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 91/250 om rättsligt skydd för datorprogram, från upphovsmannens ensamrätt till ett program som definieras i artikel 4 i nämnda direktiv är endast tillämpligt på arbeten som utförs av den som lagligen har förvärvat datorprogrammet och inte på arbeten som tredje man har fått i uppdrag att utföra av denna förvärvare. Detta undantag är även begränsat till att avse de åtgärder som krävs för att den som lagligen förvärvat datorprogrammet ska kunna använda programmet i överensstämmelse med dess avsedda ändamål, vilket även gäller rättelse av fel.

(se punkt 225)

8. Den överträdelse som kommissionen gjort sig skyldig till genom att bevilja sig själv rätten att utföra arbeten som skulle medföra en ändring av de delar hänförliga till ett datorprogram, såsom exempelvis källkoden, som innehas av ett företag utan att först ha fått detta företags samtycke, utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av den upphovsrätt och den know-how som företaget innehar till nämnda datorprogram, och överträdelsen är av sådan art att unionen ådrar sig utomobligatoriskt ansvar.

(se punkterna 250 och 261)