Mål C-188/07

Commune de Mesquer

mot

Total France SA och Total International Ltd

(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Frankrike))

”Direktiv 75/442/EEG — Avfallshantering — Begreppet avfall — Principen förorenaren betalar — Innehavare — Tidigare innehavare — Producent av den produkt från vilken avfallet härrör — Kolväten och tung eldningsolja — Förlisning — Konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja — FIPOL”

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Kokott föredraget den 13 mars 2008   I - 4505

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 24 juni 2008   I - 4538

Sammanfattning av domen

1. Miljö – Avfall – Direktiv 75/442 – Begreppet avfall

   (Rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt beslut 96/350)

2. Miljö – Avfall – Direktiv 75/442 – Kolväten som oavsiktligt spillts ut i havet och förorenat kusterna i en medlemsstat

   (Artikel 174.2 EG; rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt beslut 96/350, artikel 15)

3. Internationella avtal – Internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad genom förorening av olja – Internationella konventionen om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (Rådets beslut 98/392)

4. Miljö – Avfall – Direktiv 75/442 – Kolväten som oavsiktligt spillts ut i havet och förorenat kusterna i en medlemsstat

   (Rådets direktiv 75/442, i ändrad lydelse enligt beslut 96/350, artiklarna 1 b och 1 c samt 15)

1.  Ett ämne såsom tung eldningsolja som sålts som bränsle, utgör inte avfall i den mening som avses i rådets direktiv 75/442 om avfall, i dess lydelse enligt beslut 96/350, då ämnet används eller saluförs på ekonomiskt fördelaktiga villkor och kan användas som bränsle utan föregående bearbetning.

   Kolväten som oavsiktligt har spillts ut i havet efter en förlisning och som blandats med vatten och sediment och som drivit längs en medlemsstats kust till dess de sköljs upp på kusten utgör avfall i den mening som avses i artikel 1 a i direktiv 75/442, då de inte längre kan användas eller saluföras utan föregående bearbetning.

   (se punkterna 48 och 63 samt punkterna 1 och 2 i domslutet)

2.  Tillämpningen av principen förorenaren betalar i den mening som avses i artikel 174.2 första stycket andra meningen EG och i artikel 15 i direktiv 75/442 om avfall, i dess lydelse enligt beslut 96/350, skulle äventyras om personer från vilka avfallet härrör, antingen de är innehavare eller tidigare innehavare eller rent av producenter av den produkt från vilken avfallet härrör, undslapp det ekonomiska ansvar som föreskrivs i direktivet, trots att det är klart utrett varifrån de kolväten härrör som, förvisso oavsiktligt, spillts ut i havet och som förorenade kusten i en medlemsstat.

   (se punkterna 71 och 72)

3.  Gemenskapen är inte bunden av den internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja och konventionen om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja. Gemenskapen har nämligen inte tillträtt dessa internationella instrument och kan inte anses ha tagit över medlemsstaternas skyldigheter, om inte annat på grund av att samtliga medlemsstater inte har tillträtt konventionerna. Inte heller kan gemenskapen anses vara indirekt bunden av ovannämnda konventioner enligt artikel 235 i Förenta nationernas havsrättskonvention, som undertecknades i Montego Bay den 10 december 1982 och trädde i kraft den 16 november 1994 och som godkändes genom rådets beslut 98/392. I artikel 235.3 föreskrivs nämligen endast en allmän samarbetsskyldighet mellan konventionsparterna

   (se punkt 85)

4.  Vid tillämpningen av artikel 15 i direktiv 75/442 om avfall, i dess lydelse enligt beslut 96/350, på kolväten som oavsiktligt spillts ut i havet och förorenat kusterna i en medlemsstat gäller följande:

   —

   Den nationella domstolen kan anse den som sålt dessa kolväten och chartrat det fartyg som de transporterades med som avfallets producent i den mening som avses i artikel 1 b i direktiv 75/442 och därvid som ”tidigare innehavare” vid tillämpningen av artikel 15 andra strecksatsen första delen i direktivet, om den nationella domstolen, mot bakgrund av de omständigheter som endast denna domstol kan bedöma, finner att denne har bidragit till risken för förorening till följd av förlisningen, och då särskilt om denne inte vidtog några åtgärder för att förhindra olyckan, såsom åtgärder beträffande val av fartyg.

   —

   Om det visar sig att FIPOL inte ersätter kostnaden för bortskaffande av avfall som orsakats av kolväten som oavsiktligt spillts ut i havet, eller att en dylik kostnad inte kan ersättas på grund av att kostnaderna för olyckan har nått ersättningstaket för skadan, och att, med tillämpning av de begränsningar eller undantag från ansvar som föreskrivs, en medlemsstats nationella lagstiftning, inbegripet den rätt som härrör från internationella konventioner, utgör hinder för att kostnaden bärs av fartygsägaren eller den som chartrat fartyget, även om dessa personer ska betraktas som ”innehavare” i den mening som avses i artikel 1 c i direktiv 75/442, så måste den nationella lagstiftningen, för att säkerställa att artikel 15 i direktivet införlivas korrekt, medge att kostnaden bärs av producenten av den produkt från vilken avfallet härrör. I enlighet med principen förorenaren betalar kan emellertid denne producent endast belastas kostnaden såvida han genom sina handlingar har medverkat till risken för den förorening som orsakades av förlisningen.

   (se punkterna 78, 82 och 89 samt punkt 3 i domslutet)