Förenade målen C-171/07 och C-172/07

Apothekerkammer des Saarlandes m.fl.

mot

Saarland och Ministerium für Justiz, Gesundheit und Soziales

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht des Saarlandes)

”Etableringsfrihet — Artikel 43 EG — Folkhälsa — Apotek — Bestämmelser som förbehåller farmaceuter rätten att driva apotek — Motivering — Säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till befolkningen — Farmaceuters yrkesmässiga oberoende”

Förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot föredraget den 16 december 2008   I ‐ 4174

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 19 maj 2009   I ‐ 4195

Sammanfattning av domen

Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Restriktioner

(Artiklarna 43 EG och 48 EG)

Artiklarna 43 EG och 48 EG utgör inte hinder för nationella bestämmelser, som hindrar personer som inte är farmaceuter från att äga och driva apotek.

En sådan bestämmelse om utestängning av icke-farmaceuter utgör visserligen en inskränkning i den mening som avses i artikel 43 EG, eftersom den innebär att rätten att driva apotek är förbehållen farmaceuter och att andra ekonomiska aktörer saknar möjlighet att få tillträde till sådan verksamhet som egenföretagare i den berörda medlemsstaten. Denna inskränkning kan emellertid motiveras med hänsyn till skyddet för folkhälsan, och närmare bestämt med hänsyn till målet att säkerställa en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till befolkningen.

Om läkemedlen konsumeras utan att behov finns eller på felaktigt sätt, kan de, till följd av läkemedlens terapeutiska effekter, vilka huvudsakligen skiljer läkemedlen från andra varor, allvarligt skada hälsan, utan att patienten kan upptäcka detta när de lämnas ut. Överkonsumtion eller felaktig användning av läkemedel innebär dessutom slöseri med ekonomiska resurser. Ett sådant slöseri är särskilt allvarligt då läkemedelssektorn genererar avsevärda kostnader och ska tillfredsställa ökande behov, medan de ekonomiska resurser som kan avsättas för hälso- och sjukvård inte är obegränsade, oavsett vilken finansieringsmetod som används. Det finns således ett direkt samband mellan dessa ekonomiska resurser och den vinst som verksamma näringsidkare gör inom läkemedelssektorn, eftersom det i de flesta medlemsstater är de berörda sjukförsäkringsorganen som ersätter kostnaderna för ordination av läkemedel.

Med hänsyn till dessa risker för folkhälsan och för den finansiella jämvikten inom systemen för social trygghet, kan medlemsstaterna underkasta de personer som ansvarar för detaljhandeln med läkemedel stränga krav, som bland annat avser formerna för saluföring och vinststrävan. I synnerhet kan medlemsstaterna förbehålla detaljhandelsförsäljning av läkemedel åt, i princip, endast farmaceuter, på grund av att dessa ska kunna lämna vissa garantier och vara i stånd att ge upplysningar till konsumenterna.

Med hänsyn till den möjlighet som medlemsstater har att fastställa på vilken nivå de vill säkerställa skyddet för folkhälsan, kan medlemsstaterna kräva att läkemedlen distribueras av farmaceuter som verkligen är yrkesmässigt oberoende. Medlemsstaterna får även vidta åtgärder som kan eliminera eller minska risken för att detta oberoende påverkas, eftersom en sådan påverkan kan ha betydelse för säkerhets- och kvalitetsnivån på läkemedelsförsörjningen till befolkningen.

Till skillnad från farmaceuter har de som inte är farmaceuter, per definition, inte utbildning, erfarenhet eller ansvar motsvarande farmaceuternas. De som inte är farmaceuter kan följaktligen inte lämna samma garantier som farmaceuterna. Det följer härav att en medlemsstat följaktligen kan, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bedöma att ett apotek som drivs av en person som inte är farmaceut, till skillnad från ett apotek som drivs av en farmaceut, kan utgöra en risk för folkhälsan, och särskilt för en säker och högkvalitativ detaljhandel med läkemedel. Vinststrävan i samband med driften av en sådan verksamhet innefattar nämligen inte sådana återhållande faktorer som utbildning, erfarenhet eller ansvar motsvarande farmaceuternas, vilka är kännetecknande för farmaceuternas verksamhet.

Det har inte visats att någon annan åtgärd, som i mindre utsträckning än bestämmelsen om utestängning av icke-farmaceuter begränsar den frihet som garanteras genom artikel 43 EG, på ett lika effektivt sätt kan säkerställa en säkerhets- och kvalitetsnivå på läkemedelsförsörjning till befolkningen som följer av tillämpningen av denna bestämmelse. De i målen vid den nationella domstolen ifrågavarande nationella bestämmelserna visar sig således vara ägnade att säkerställa att det mål som eftersträvas med dem uppnås, och de går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet.

En medlemsstat kan särskilt bedöma att det föreligger risk för att de lagbestämmelser som skyddar farmaceuternas yrkesmässiga oberoende bortses från eller kringgås i praktiken. Riskerna för att det inte sker en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till befolkningen kan inte heller undanröjas på samma effektiva sätt genom att det åläggs en skyldighet att teckna en försäkring, då detta inte nödvändigtvis hindrar den som driver verksamheten från att utöva påtryckningar på anställda farmaceuter.

(se punkterna 24, 27, 28, 31–35, 37–39, 54, 57 och 58 samt domslutet)