Mål C-141/07

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Förbundsrepubliken Tyskland

”Fördragsbrott — Åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner — Skydd för folkhälsan — Motivering — Apotek — Direktleverans av läkemedel till sjukhus — Närheten till det berörda sjukhuset”

Förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot föredraget den 10 april 2008   I - 6938

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 11 september 2008   I - 6967

Sammanfattning av domen

1. Talan om fördragsbrott – Föremål för talan – Fördelning av behörigheten mellan medlemsstaterna och gemenskapen på folkhälsoområdet – Villkor för kommissionens ingripande

   (Artiklarna 152.5 EG och 211 EG)

2. Fri rörlighet för varor – Kvantitativa restriktioner – Åtgärder med motsvarande verkan – Hinder som uppkommer till följd av nationella bestämmelser som på ett icke-diskriminerande sätt reglerar säljformer

   (Artiklarna 28 EG och 30 EG)

1.  Gemenskapsrätten inkräktar inte på medlemsstaternas behörighet att själva utforma sina system för social trygghet eller att, i syfte att uppnå finansiell jämvikt i sina sjukförsäkringssystem, anta bestämmelser som reglerar konsumtionen av läkemedel, eller att organisera och tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster.

   Vid utövandet av denna behörighet är medlemsstaterna emellertid skyldiga att iaktta gemenskapsrätten, särskilt fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor. I dessa bestämmelser föreskrivs att medlemsstaterna inte får införa eller bibehålla obefogade inskränkningar i utövandet av denna frihet inom området för hälso- och sjukvård.

   Kommissionens agerande begränsar sig således, inom ramen för denna institutions fullgörande av sina uppgifter, vilka enligt artikel 211 EG bland annat består i att övervaka tillämpningen av bestämmelserna i fördraget, till att kontrollera om medlemsstaternas agerande är förenligt med bestämmelserna i detta fördrag om den fria rörligheten för varor.

   På gemenskapsrättens nuvarande stadium, där leverans av läkemedel till sjukhus inte har blivit föremål för harmonisering på gemenskapsnivå, bör det i detta sammanhang framhävas att fastställandet av regler på detta område omfattas av medlemsstaternas behörighet, under förutsättning att fördragets bestämmelser, bland annat bestämmelserna om fri rörlighet för varor, iakttas.

   (se punkterna 22–25)

2.  Nationella bestämmelser, i vilka fastställs vilka krav externa apotek måste uppfylla för att kunna bli anlitade för läkemedelsleveranser till sjukhus, och som inte avser läkemedlens egenskaper utan endast formerna för att få saluföra dessa, är sådana att de ska anses omfatta säljformer. Trots att dylika bestämmelser är tillämpliga utan åtskillnad på samtliga berörda näringsidkare som utövar sin verksamhet inom den medlemsstat som antagit bestämmelserna, är de av sådan beskaffenhet att de försvårar och gör leveranser av läkemedel till sjukhus i medlemsstaten mer kostsamma för apotek som är etablerade i andra medlemsstater än nämnda medlemsstat, än för apotek som är etablerade i densamma. I bestämmelserna fastställs nämligen ett antal kumulativa villkor enligt vilka det i praktiken krävs en viss geografisk närhet mellan det apotek som levererar läkemedlen och det sjukhus som ska förses med desamma. Sådana bestämmelser kan således utgöra hinder för handeln inom gemenskapen och utgör en sådan åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion som är förbjuden enligt artikel 28 EG.

   En lagstiftning som begränsar någon av fördragets grundläggande friheter, såsom den fria rörligheten för varor, kan emellertid vara motiverad av skäl som är hänförliga till folkhälsan, om den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. De i målet aktuella bestämmelserna kan uppnå målet med en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till sjukhus i den berörda medlemsstaten, och utifrån denna utgångspunkt skydda folkhälsan. Genom bestämmelserna överförs, i praktiken, krav på systemet för extern försörjning som är jämförbara med de krav som kännetecknar systemet för intern försörjning. I den utsträckning slutandet av avtal om leverans av läkemedel med ett annat sjukhus apotek, eller med ett externt apotek, omfattas av de omtvistade bestämmelserna, som föreskriver villkor som är jämförbara med de villkor som är tillämpliga inom ramen för systemet för intern försörjning, det vill säga kravet att en farmaceut dels ska vara ansvarig för leveransen av läkemedel, dels vara lätt och snabbt tillgänglig på plats, säkerställer dessa bestämmelser likvärdigheten och förenligheten mellan samtliga delar av systemet för leverans av läkemedel till sjukhus i den berörda medlemsstaten, och garanterar följaktligen detta systems enhet och jämvikt. De omtvistade bestämmelserna är därmed nödvändiga för att uppnå målet med en hög nivå på skyddet för folkhälsan, och de går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

   (se punkterna 30–31, 33–35, 44, 48–49 och 55–57)