Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över de helägda dotterbolagen

(Artikel 81 EG)

2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)

3. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Maximalt belopp – Beräkning – Relevant omsättning

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

4. Institutionernas rättsakter – Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut med anledning av överträdelser av konkurrensreglerna – Rättsakt som är ämnad att ha externa rättsverkningar – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

5. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Överträdelser som bedöms som mycket allvarliga redan med anledning av arten på överträdelsen

(Rådets förordning nr 1/2003; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

6. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artiklarna 81 EG och 253 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)

7. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27)

8. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för eget skön – Gränser – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

9. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Böternas avskräckande verkan

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 5 b)

10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Avtal som i praktiken inte har tillämpats

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A första stycket och punkt 3 andra strecksatsen)

11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Överträdelsens upphörande redan då kommissionen ingrep för första gången – Räckvidd

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3 tredje strecksatsen)

12. Unionsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor

13. Jordbruk – Konkurrensregler – Förordning nr 26 – Tillämpning av undantaget för avtal, beslut och förfaranden som är nödvändiga för att uppnå de mål som fastställs i artikel 33 EG – Villkor

(Artiklarna 33 EG och 81.1 EG; rådets förordning nr 26, artikel 2)

14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Samarbete av det företag som är föremål för utredning som går utöver tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3, sjätte strecksatsen, och kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Första gången som konkurrensreglerna tillämpas på en viss ekonomisk sektor – Kommissionens utrymme för eget skön

(Rådets förordning nr 1/2003; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3)

16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Den aktuella sektorns svåra ekonomiska ställning – Kommissionens utrymme för eget skön

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

17. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav

(Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 44.1 c och 48.2)

18. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkt 23 sista stycket)

19. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse

(Artikel 81.1 EG)

Sammanfattning

1. Ett dotterbolags handlande kan på konkurrensrättens område tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget mot bakgrund av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa två juridiska enheter. I en sådan situation ingår moderbolaget och dotterbolaget nämligen i samma ekonomiska enhet, och den omständigheten att de utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG medför att kommissionen kan tillställa moderbolaget ett beslut om åläggande av böter utan att det krävs att moderbolaget personligen har deltagit i överträdelsen.

I det specifika fallet då ett moderbolag innehar samtliga aktier i ett dotterbolag som överträtt gemenskapens konkurrensregler, kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets handlande. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets handlande. Kommissionen får således presumera att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över sitt dotterbolag, utan att ha skyldighet att inge ytterligare bevisning för att moderbolaget faktiskt utövar ett sådant inflytande eller ens hade den minsta kännedom om överträdelsen eller dotterbolagets deltagande i denna överträdelse. Det rör sig om en motbevisbar presumtion som kan vederläggas genom bevis som stödjer motsatsen. Det är alltså på moderbolaget som det ankommer att kullkasta denna presumtion genom att bevisa att dess dotterbolag självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden och att dessa båda bolag således inte utgör en ekonomisk enhet. Vid avsaknad av sådan bevisning ska utövandet av ett inflytande anses styrkt genom det förhållandet att den presumtion som följer av att dotterbolaget är helägt inte har vederlagts.

Den omständigheten att ett dotterbolag har egen lokal ledning och egna resurser visar inte i sig att dotterbolaget bestämmer sitt agerande på marknaden självständigt i förhållande till sitt moderbolag. Att anförtro den löpande förvaltningen till ett dotterbolags lokala ledning till 100 procent är nämligen vanligt och kan därför inte anses styrka dotterbolagens reella självständighet.

(se punkterna 92–94, 103 och 106)

2. Iakttagandet av rätten till försvar på konkurrensrättens område förutsätter att det berörda företaget har getts tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som enligt kommissionen styrker dess påstående om att fördraget har överträtts.

Artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 återspeglar denna princip, eftersom den föreskriver att parterna ska tillsändas ett meddelande om invändningar i vilket tydligt ska anges alla huvudsakliga omständigheter på vilka kommissionen grundar sig i detta skede av förfarandet för att tillåta de berörda parterna att faktiskt få kännedom om de beteenden som kommissionen lägger dem till last och på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sitt försvar innan kommissionen antar ett definitivt beslut. Detta krav iakttas om parterna i beslutet inte anklagas för andra överträdelser än dem som nämns i meddelandet om anmärkningar och om det i beslutet endast tas hänsyn till faktiska omständigheter som parterna haft tillfälle att yttra sig över.

Denna angivelse kan vara kortfattad, och beslutet behöver inte nödvändigtvis vara en kopia av redogörelsen för invändningarna, eftersom meddelandet om invändningar utgör ett föreberedande dokument vars bedömningar av faktiska och rättsliga förhållanden är av rent provisorisk karaktär. Det är således tillåtet att göra tillägg till meddelandet om anmärkningar mot bakgrund av parternas svarsinlagor, om de däri framförda argumenten visar att parterna verkligen har kunnat utöva sin rätt till försvar. Kommissionen kan även mot bakgrund av det administrativa förfarandet ändra och lägga till argument avseende de faktiska omständigheterna och rättsreglerna till stöd för invändningar som den redan har formulerat.

Kommissionen har inte någon skyldighet att, när det gäller tilldelningen av moderbolagets ansvar för en överträdelse som begåtts av ett helägt dotterbolag, ange några andra omständigheter i stadiet för meddelandet om invändningar än bevis avseende moderbolagets innehav av aktiekapitalet i sina dotterbolag.

(se punkterna 115–117 och 123)

3. Gränsen på tio procent av omsättningen enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ska beräknas utifrån den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet som agerar såsom företag i den mening som avses i artikel 81 EG, eftersom det endast är den sammanlagda omsättningen för de deltagande bolagen som kan utgöra en indikation på det ifrågavarande företagets storlek och ekonomiska inflytande.

(se punkterna 129 och 130)

4. Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget är ett verktyg som, med bibehållen respekt för rättsregler av högre valör, är ägnat att precisera de kriterier som kommissionen anser ska beaktas inom ramen för dess handlingsfrihet vid fastställandet av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, vilket grundas på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således företagens rättssäkerhet.

Även om riktlinjerna således inte kan betraktas som rättsregler som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl.

Den begränsning av kommissionens egen handlingsfrihet som följer av antagandet av riktlinjerna är emellertid inte oförenlig med att den bibehåller ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Det förhållandet att kommissionen genom riktlinjerna har preciserat hur den avser att genomföra bedömningen av överträdelsens allvar utgör nämligen inte hinder mot en helhetsbedömning av denna utifrån samtliga relevanta omständigheter i ärendet, inkluderande sådana omständigheter som inte uttryckligen nämnts i riktlinjerna.

(se punkterna 141–143)

5. Det framgår av riktlinjerna för beräkning av böter som åläggs med tillämpning av artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att horisontella överenskommelser om bland annat prisfastställelse kan betecknas som ”mycket allvarliga” på grundval endast av överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft en konkret påverkan på marknaden och utan att den begränsade omfattningen av den relevanta geografiska marknaden hindrar en sådan beteckning Denna slutsats bekräftas av det faktum att, emedan påverkan på marknaden och konsekvenser för stora områden av den gemensamma marknaden uttryckligen anges i beskrivningen av de överträdelser som ska betraktas som allvarliga, det i definitionen av mycket allvarliga överträdelser däremot inte nämns något krav på konkret påverkan på marknaden eller att överträdelsen ska få konsekvenser för ett särskilt geografiskt område.

Vid bedömningen av en överträdelses allvar är den avgörande frågan huruvida kartellens medlemmar gjort allt i sin makt för att ge sina avsikter en konkret verkan. Vad som därefter sker, i fråga om det pris som marknaden faktiskt bestämmer, kan påverkas av andra omständigheter utanför kartellmedlemmarnas kontroll. Kartellmedlemmarna ska därför inte, såsom omständigheter som motiverar en nedsättning av bötesbeloppet, kunna åberopa externa omständigheter som gått deras ansträngningar emot.

Däremot krävs det inte att kommissionen, när den visat att överenskommelserna i en kartell genomförts, systematiskt visar att avtalen verkligen gjort det möjligt för berörda företag att hålla en högre prisnivå än den som skulle ha gällt om inte kartellen funnits. Det skulle för övrigt vara oproportionerligt att kräva en sådan utredning, vilken skulle kräva avsevärda resurser mot bakgrund av att det skulle vara nödvändigt att genomföra hypotetiska beräkningar på grundval av ekonomiska modeller vars korrekthet endast med svårighet skulle kunna kontrolleras av unionsdomstolen och vars riktighet inte på något sätt är bevisad.

Den geografiska marknadens omfattning är vidare inte ett självständigt kriterium i den meningen att det endast är överträdelser som omfattar merparten av medlemsstaterna som skulle kunna kvalificeras som ”mycket allvarliga”. Varken i fördraget, förordning nr 1/2003, riktlinjerna eller rättspraxis uttalas det att endast geografiskt mycket omfattande begränsningar kan klassificeras så. För övrigt kan avtal som bland annat avser fastställande av inköpspriser och fördelning av inköpta kvantiteter, enbart på grundval av sin art, medföra en beteckning som mycket allvarlig överträdelse, utan att det är nödvändigt att karaktärisera sådana beteenden genom att de haft en viss geografisk omfattning. Av detta följer att den relevanta geografiska marknadens storlek, även om den är begränsad, inte hindrar att den överträdelse som konstaterats i förevarande fall betecknas som mycket allvarlig.

(se punkterna 148, 149, 168, 169 och 172)

6. Vad gäller ett kommissionsbeslut genom vilket ett företag åläggs böter för överträdelse av konkurrensreglerna, har kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet, om den i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.

Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 253 EG, inom ramen för bedömningar gällande åsidosättande av artikel 81 EG, inte ska tolkas så att det åligger kommissionen att i sina beslut förklara skälen till varför den, i samband med beräkningen av bötesbeloppet, inte har valt vissa alternativa tillvägagångssätt i stället för det tillvägagångssätt som faktiskt har använts i det angripna beslutet

(se punkterna 175 och 177)

7. Kommissionen uppfyller sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig, genom att i sitt meddelande om invändningar uttryckligen ange att den har för avsikt att undersöka huruvida de berörda företagen ska åläggas böter och de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått, samt huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Kommissionen ger därigenom företagen de upplysningar som är nödvändiga för att de ska kunna försvara sig, inte bara mot konstaterandet av en överträdelse utan även mot åläggandet av böter.

Kommissionen är däremot inte skyldig att, så snart den har angett på grundval av vilka faktiska och rättsliga omständigheter den kommer att beräkna bötesbeloppet, precisera på vilket sätt den tänker använda sig av var och en av dessa omständigheter vid fastställandet av bötesnivån. Kommissionen kan även med hänsyn till det administrativa förfarandet ändra och lägga till argument avseende de faktiska omständigheterna och rättsreglerna till stöd för anmärkningar som den redan har formulerat.

Härav följer att de berörda företagens rätt till försvar vid fastställande av bötesbeloppet är säkerställd inför kommissionen genom den möjlighet de har att yttra sig över varaktigheten, allvaret och den konkurrensbegränsande arten av de omständigheter som de klandrats för.

(se punkterna 180–182)

8. Proportionalitetsprincipen innebär, inom ramen för de förfaranden som kommissionen har inlett för att vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av konkurrensreglerna, att böterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av dessa regler, och att det bötesbelopp som ett företag åläggs på grund av en överträdelse av konkurrensreglerna måste vara proportionerligt i förhållande till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat av hur allvarlig den varit. Proportionalitetsprincipen innebär i synnerhet att kommissionen är skyldig att fastställa böterna i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat.

Det framgår varken av förordning nr 1/2003 eller av riktlinjerna för beräkning av böter som åläggs med tillämpning av artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att bötesbeloppet ska fastställas direkt i förhållande till storleken på den marknad som påverkats, eftersom denna faktor inte utgör en obligatorisk omständighet, utan endast en relevant omständighet bland andra för att bedöma hur allvarlig en överträdelse är. Dessa bestämmelser innebär således inte i sig att kommissionen är skyldig att ta hänsyn till att produktmarknaden är av begränsad storlek.

Gällande rätt innehåller inte heller någon allmänt tillämplig princip som säger att sanktionsåtgärden ska vara proportionerlig i förhållande till företagets omsättning på den relevanta marknaden. Vid fastställandet av böterna är det tillåtet att ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen, och som därmed kan ge en antydan om dess omfattning. Varken den ena eller den andra av dessa siffror avseende omsättningen får ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier, och fastställandet av ett lämpligt bötesbelopp kan därför inte ske genom en enkel beräkning som grundar sig på den totala omsättningen. Detta gäller särskilt när de ifrågavarande varorna endast svarar för en liten del av denna omsättning. När det slutliga bötesbeloppet inte överstiger 10 procent av det berörda företagets totala omsättning under överträdelsens sista år ska böterna inte anses vara oproportionerliga bara för att de överstiger omsättningen på den relevanta marknaden.

(se punkterna 189, 190, 196, 197 och 199)

9. Den avskräckande effekt som tar sikte på företagens agerande inom unionen bestäms, vid bötesberäkningen, på grundval av ett antal omständigheter och inte bara det berörda företagets specifika situation.

Kommissionen är, då den fastställer bötesbeloppet, inte skyldig att beakta det berörda företagets dåliga ekonomiska ställning. Godtagandet av en sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel. Ett bolag kan således inte med framgång bestrida tillämpningen av multiplikationskoefficienten i avskräckande syfte med hänvisning till den omständigheten att det hade förluster under perioden för genomförandet av kartellen, vilka medförde att det inte längre var verksamt på den marknad som kartellen avsåg efter det att förfarandet hade inletts.

Det är vidare inte i sig förbjudet enligt unionsrätten att en åtgärd som en institution vidtagit får till följd att ett företag går i konkurs eller träder i likvidation. Om ett företag likvideras i dess aktuella rättsliga form, kan det visserligen skada ägarnas, aktieägarnas eller andelsägarnas ekonomiska intressen men det innebär inte att de personliga, materiella och immateriella tillgångarna också förlorar sitt värde.

(se punkterna 221–224)

10. Den förmildrande omständighet som anges i punkt 3, andra strecksatsen, i riktlinjerna, avseende att företaget i praktiken inte har tillämpat avtal eller förfaranden som utgör överträdelser, grundar sig på varje företags eget beteende. Härav följer att det vid avgörandet av huruvida förmildrande omständigheter föreligger inte är verkningarna av hela överträdelsen som ska prövas, när överträdelsens konkreta påverkan på marknaden beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar (punkt 1 A första stycket i riktlinjerna), utan det enskilda företagets uppförande, där allvaret i varje företags deltagande i överträdelsen ska prövas.

Under alla omständigheter, ska det även erinras om att de som har gjort sig skyldiga till en överträdelse, för att kunna dra fördel av punkt 3 andra strecksatsen i riktlinjerna, ska visa att de har uppträtt korrekt i konkurrenshänseende eller, i vart fall, att de på ett så tydligt och omfattande sätt har underlåtit att uppfylla skyldigheterna att genomföra kartellen att dess funktion rubbats, och att de inte har gett intryck av att ha följt avtalet och, på så sätt, påverkat andra företag att genomföra kartellen i fråga.

(se punkterna 273 och 275)

11. I punkt 3, tredje strecksatsen, i riktlinjerna anges att det grundbelopp som kommissionen fastställer kan minskas, när det klandrade företaget har upphört med överträdelsen vid kommissionens första ingripanden.

En sådan nedsättning är emellertid inte obligatorisk, utan avgörs efter kommissionens bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen kan således mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet komma fram till att ett företag som är part i ett rättsstridigt avtal inte har rätt till en sådan minskning.

Om det slogs fast att förmildrande omständigheter ska beaktas när ett företag deltagit i en överenskommelse som är uppenbart rättsstridig, och företaget kände till eller borde ha känt till att överenskommelsen innebar en överträdelse, skulle företag ges incitament att hålla fast vid hemliga avtal så länge som möjligt, i hopp om att deras beteende aldrig skulle upptäckas och med vetskap om att de, om beteendet upptäcktes, skulle kunna få sina böter nedsatta genom att då upphöra med överträdelsen. En sådan lösning skulle undanröja böternas avskräckande verkan och skada den ändamålsenliga verkan med artikel 81.1 EG.

Att en uppsåtlig överträdelse upphör kan under alla omständigheter inte anses vara en förmildrande omständighet när det sker på grund av kommissionens ingripande.

(se punkterna 282–284)

12. Vad gäller principen om skydd för berättigade förväntningar, ska det erinras om att rätten att åberopa denna princip kräver att tre villkor är uppfyllda. Det ska för det första föreligga tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga och som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av institutionerna. Försäkringarna ska för det andra vara av sådant slag att de ger upphov till en berättigad förväntan hos mottagaren. De lämnade försäkringarna ska för det tredje vara förenliga med gällande bestämmelser.

På konkurrensområdet innebär inte den omständigheten i sig att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har ansett att vissa omständigheter utgör förmildrande omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppets storlek att kommissionen är skyldig att göra samma bedömning i ett senare beslut. Ett företag kan således inte åberopa det förhållandet att denna förmildrande omständighet har tillämpats i andra fall av överträdelser för att komma i åtnjutande av skyddet för berättigade förväntningar.

(se punkterna 289 och 291)

13. När det gäller förordning nr 26 om tillämpning av vissa konkurrensregler på produktion av och handel med jordbruksvaror, ska det påpekas att det i nämnda förordning, bland annat i dess artikel 2, föreskrivs ett undantag från tillämpningen av artikel 81.1 EG, för sådana avtal, beslut och förfaranden som avser produktion eller handel med sådana varor som är upptagna i bilaga I till EG‑fördraget som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisation eller som är nödvändiga för att förverkliga de mål som anges i artikel 33 EG.

Artikel 2 i förordning nr 26 ska, eftersom det är fråga om ett undantag från den allmänt tillämpliga regeln i artikel 81.1 EG, tolkas restriktivt. Dessutom är artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26, där det åberopade undantaget föreskrivs, endast tillämplig om avtalet i fråga främjar förverkligandet av alla målen i artikel 33 EG. Slutligen ska, såsom framgår av själva lydelsen av artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26, avtalet i fråga vara ”nödvändigt” för att förverkliga nämnda mål.

Ett företag som deltagit i en uppenbar och mycket allvarlig överträdelse av artikel 81 EG på råtobaksmarknaden kan inte, i avsaknad av meddelande och formellt förfarande, med framgång göra gällande att det hyste tvivel beträffande möjligheten att det aktuella avtalet omfattades av tillämpningsområdet för det i förordning nr 26 föreskrivna undantaget. Vidare är det, i ett sådant system som det som föreskrivs i förordning nr 26, uteslutet att privata aktörer kan ersätta kommissionens bedömning med sin egen avseende vilka medel som är lämpligast för att förverkliga de mål som anges i artikel 33 EG och på detta sätt ta rättsstridiga initiativ som skulle vara motiverade av den omständigheten att de eftersträvar dessa mål. Upprätthållandet av en effektiv konkurrens på marknaden för jordbruksprodukter utgör en av målsättningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma organisationen av marknaderna i fråga. Ett sådant företag kan således inte göra gällande att uppenbart konkurrensbegränsande avtal som företaget deltagit i eftersträvade de mål som uppställs i artikel 33.1 EG.

(se punkterna 298–300, 303 och 305)

14. Böternas grundbelopp, enligt punkt 3, sjätte strecksatsen, i riktlinjerna, kan nedsättas med anledning av att företaget har samarbetat effektivt i förfarandet utanför tillämpningsområdet för meddelandet om immunitet och nedsättning av bötesbelopp i kartellärenden. Denna särskilda förmildrande omständighet är endast tillämplig på överträdelser som inte omfattas av tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete.

Tillämpningen av punkt 3 sjätte strecksatsen i riktlinjerna får nämligen inte leda till att meddelandet om samarbete förlorar sin ändamålsenliga verkan. Det kan nämligen konstateras att meddelandet om samarbete föreskriver ett system som gör det möjligt att kompensera företag – som deltar eller har deltagit i hemliga karteller som påverkar unionen – för deras samarbete vid kommissionens utredning. Det framgår således av ordalydelsen och systematiken i detta meddelande att företagen i princip endast kan erhålla en nedsättning av böterna på grund av deras samarbete om de uppfyller de stränga villkoren i detta meddelande.

Således kan kommissionen, i syfte att bevara den ändamålsenliga verkan av meddelandet om samarbete, endast bevilja ett företag nedsättning av böterna på grundval av punkt 3, sjätte strecksatsen, i riktlinjerna, i undantagsfall. Detta är bland annat fallet om ett företags samarbete, även om det går utöver företagets lagliga skyldighet att samarbeta dock utan att det ger det rätt till en nedsättning av böterna enligt meddelandet om samarbete, objektivt sett är användbart för kommissionen.

(se punkterna 327–330)

15. Riktlinjerna föreskriver inte uttryckligen någon förmildrande omständighet avseende avsaknaden av tidigare fall på den marknad som berörs av överträdelsen. Den sista streckpunkten i punkt 3 i riktlinjerna föreskriver emellertid en möjlighet för kommissionen att beakta andra omständigheter än dem som anges i de föregående streckpunkterna för att bevilja en nedsättning av grundbeloppet för böterna. Kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser tillämpningen av förmildrande omständigheter. Vidare är kommissionen inte skyldig att mildra böterna när den ingriper i en viss sektor för första gången.

(se punkterna 342 och 343)

16. Kommissionen är inte, då den utdömer böter för överträdelser av konkurrensreglerna, skyldig att betrakta den svåra ekonomiska situationen i den aktuella sektorn som en förmildrande omständighet. Det har nämligen framkommit att karteller i allmänhet uppstår när en sektor drabbas av svårigheter. Om kommissionen var skyldig att beakta sådana omständigheter, skulle böterna sättas ned i nästan samtliga fall av karteller.

Visserligen har strukturella kriser i kommissionens beslutspraxis ibland betraktats som förmildrande omständigheter. Kommissionens beaktande, i tidigare ärenden, av den ekonomiska situationen inom sektorn som förmildrande omständighet innebär emellertid inte att den nödvändigtvis måste fortsätta att anta denna ståndpunkt.

(se punkterna 352 och 353)

17. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Innehållet i en ansökan kan visserligen kompletteras och stöttas upp i specifika avseenden, genom hänvisning till utdrag ur bilagda handlingar, men en generell hänvisning till andra skrifter, även om de är bilagda ansökan, kan inte kompensera att väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen som skall återfinnas i själva ansökan saknas. Vidare ankommer det inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och fastställa de grunder som rätten till äventyrs skulle kunna anse utgöra stöd för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.

Att tillåta att talan kan prövas på grunder som inte tillräckligt tydligt har angetts i ansökan på grund av att de hypotetiskt har åberopats av tredje part i ett annat mål, till vilket det underförstått har hänvisats i ansökan, skulle möjliggöra ett kringgående av de tvingande krav som uppställs i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna.

Tribunalen är skyldig att avvisa ett yrkande, om de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som yrkandet grundar sig på inte på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan, och frånvaron av sådana uppgifter i ansökan får inte avhjälpas genom att de framförs vid förhandlingen

(se punkterna 366, 371 och 372)

18. Det ligger i sakens natur att den effekt som eftersträvas med meddelandet om samarbete är att skapa ett klimat av osäkerhet inom kartellerna genom att uppmuntra till angivelse av dem till kommissionen. Denna osäkerhet uppstår just därför att deltagarna i kartellen är medvetna om att endast en av dem kommer att kunna åtnjuta immunitet mot böter genom att ange de andra deltagarna i överträdelsen, som således utsätts för risken att åläggas böter. Inom ramen för detta system och enligt samma logik ska de företag som är snabbast med att samarbeta åtnjuta mer omfattande nedsättningar av de böter som de annars skulle åläggas än dem som beviljas företag som erbjuder samarbete senare. Den kronologiska ordningen och snabbheten i det samarbete som kartellmedlemmarna erbjuder kommissionen utgör således grundstenarna i det system som inrättats genom meddelandet om samarbete.

Tolkningen av syftet med en bestämmelse i meddelandet om samarbete måste emellertid vara förenlig med själva logiken i detta meddelande. Punkt 23, sista stycket, i detta meddelande måste ur detta perspektiv tolkas så att det har till syfte att kompensera ett företag, även om detta inte varit det första att framställa sin ansökan om immunitet avseende den aktuella kartellen, om det är det första företag som tillhandahåller kommissionen bevismaterial avseende för kommissionen tidigare okända sakförhållanden som har ett direkt samband med den misstänkta kartellens betydelse och varaktighet. Med andra ord ska, om det bevismaterial som ett företag lämnar gäller sakförhållanden som tillåter kommissionen att ändra den bedömning som den, vid denna tidpunkt, har gjort av kartellens betydelse och varaktighet, det företag som tillhandahållit detta bevismaterial kompenseras med immunitet avseende bedömningen av de sakförhållanden som detta bevismaterial kan styrka.

Således gäller inte punkt 23, sista stycket, i meddelandet om samarbete de fall där ett företag endast har framställt nytt eller mer fullständigt bevismaterial med hänsyn till de sakförhållanden som kommissionen redan känner till. Nämnda stycke är inte heller tillämpligt på fall där ett företag avslöjar nya sakförhållanden som dock inte kan ändra kommissionens bedömning avseende kartellens betydelse och varaktighet. Denna bestämmelse är däremot tillämplig endast i de fall där två villkor är uppfyllda. För det första ska företaget vara det första som bevisar de för kommissionen tidigare okända sakförhållandena. För det andra ska dessa sakförhållanden, som har en direkt påverkan på den presumerade kartellens betydelse och varaktighet, tillåta kommissionen att komma fram till nya slutledningar angående överträdelsen.

(se punkterna 379–382)

19. Ett företag som har deltagit i en sådan överträdelse genom egna beteenden, vilka omfattas av begreppen avtal eller samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 81.1 EG och vilka syftade till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, var även ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för en och samma överträdelse.

Ett företag kan även anses ansvarigt för en övergripande konkurrensbegränsande samverkan, även om det visas att det har deltagit direkt endast i ett eller flera av de moment som tillsammans utgör samverkan, om företaget kände till eller tveklöst borde ha känt till dels att det samförstånd i vilket det deltog ingick i en övergripande plan, dels att denna övergripande plan omfattade samtliga de moment som tillsammans utgör den konkurrensbegränsande samverkan.

(se punkterna 394 och 395)