Mål C-518/06

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Republiken Italien

”Fördragsbrott — Ansvarsförsäkring för motorfordon — Artiklarna 43 EG och 49 EG — Direktiv 92/49/EEG — Nationella bestämmelser enligt vilka försäkringsföretag är skyldiga att ingå avtal om försäkring — Inskränkning av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster — Socialt skydd för personer som skadas i trafikolyckor — Proportionalitet — Försäkringsföretags frihet att fastställa premietariffer — Principen om hemlandstillsyn”

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Mazák föredraget den 9 september 2008   I ‐ 3495

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 28 april 2009   I ‐ 3531

Sammanfattning av domen

1. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner

   (Artiklarna 43 EG och 49 EG)

2. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Annan direkt försäkring än livförsäkring – Direktiv 92/49

   (Rådets direktiv 92/49, artiklarna 6, 29 och 39)

3. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Annan direkt försäkring än livförsäkring – Direktiv 92/49

   (Rådets direktiv 92/49, artikel 9)

1.  En skyldighet som föreskrivs i en medlemsstat för samtliga försäkringsföretag, inbegripet försäkringsföretag med huvudkontor i en annan medlemsstat men som bedriver verksamhet i den förstnämnda medlemsstaten att meddela ansvarsförsäkringar för motorfordon utgör en inskränkning av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, vilka stadgas i artiklarna 43 EG och 49 EG. En sådan bestämmelse påverkar nämligen de berörda aktörernas tillgång till marknaden, i synnerhet när försäkringsföretagen enligt bestämmelsen inte bara är skyldiga att täcka samtliga risker som erbjuds dem, utan även att iaktta krav i fråga om premiernas storlek. Genom att nödvändiggöra anpassning och medföra extrakostnader i en sådan omfattning för nämnda företag, gör kontraheringsplikten det mindre attraktivt att bedriva verksamhet i denna medlemsstat och, om sådan verksamhet påbörjas, minskar de berörda företagens möjlighet att från första stund till fullo konkurrera med företag som sedan länge är etablerade där.

   Denna skyldighet är emellertid ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Det mål som eftersträvas med den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon är just att garantera att personer som skadas i trafikolyckor erhåller ersättning. Detta sociala skydd, vilket i huvudsak består i att nämnda offer garanteras skälig ersättning, kan beaktas såsom ett tvingande skäl av allmänintresse. För att kravet på proportionalitet ska vara uppfyllt, är det inte absolut nödvändigt att en inskränkande bestämmelse som en medlemsstats myndigheter har antagit överensstämmer med en uppfattning som delas av samtliga medlemsstater vad avser det sätt på vilket det legitima intresset ska skyddas. Den omständigheten att vissa medlemsstater har valt att införa ett annat system för att säkerställa att samtliga fordonsägare kan teckna en ansvarsförsäkring med tillämpning av rimliga premietariffer visar således inte att kontraheringsplikten går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas. Vid bedömningen av om proportionalitetskravet är uppfyllt, ska slutligen även beaktas att kontraheringsplikten inte hindrar försäkringsföretagen från att tillämpa högre premietariffer för försäkringstagare som är bosatta i områden med många olyckor än för försäkringstagare som är bosatta i områden där riskerna är lägre.

   (se punkterna 67, 70, 71, 74, 75, 83, 85, 91 och 93)

2.  I artiklarna 6, 29 och 39 i direktiv 92/49 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239 och 88/357 (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) förbjuds medlemsstaterna att anta bestämmelser som innebär krav på förhandsgodkännande eller löpande anmälan av de premietariffer som ett försäkringsföretag avser att använda inom landet i sina mellanhavanden med försäkringstagarna. Detta är emellertid inte fallet med nationella bestämmelser som

   —	för det första inte innehåller några krav på förhandsgodkännande eller på löpande anmälan av premietariffer,

   —

   för det andra inte innebär någon skyldighet för försäkringsföretagen att anpassa sina premietariffer till ett fastställt medelvärde för marknaden utan tvärtom innebär att försäkringsföretagen ska beräkna sina premietariffer i enlighet med de tekniska underlagen samtidigt som det preciseras att försäkringsföretagen kan använda sig av marknadsstatistik om sådana underlag saknas,

   —

   för det tredje, i den mån som de kan påverka premietarifferna då de innehåller tekniska bestämmelser som försäkringsföretagen är skyldiga att beakta vid beräkningen av sina försäkringspremier, inför en sådan begränsning av friheten att fastställa premietariffer som inte är förbjuden enligt direktiv 92/49. En fullständig harmonisering på området för annan försäkring än livförsäkring som utesluter nationella åtgärder som kan inverka på premietarifferna kan nämligen inte presumeras föreligga om inte gemenskapslagstiftaren tydligt givit uttryck för en sådan avsikt.

   (se punkterna 100 och 103–106)

3.  Definitionen av tillämpningsområdet för principen om hemlandstillsyn i artikel 9 i direktiv 92/49 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239 och 88/357 (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) är inte uttömmande. I nämnda artikel anges nämligen att den finansiella tillsynen ”bland annat” innefattar kontroll av försäkringsföretagens solvens och tekniska avsättningar. Denna bestämmelse kan likväl inte tolkas så att gemenskapslagstiftaren har haft för avsikt att ge ursprungsmedlemsstaten exklusiv behörighet vad avser kontrollen av försäkringsföretagens kommersiella handlande. Av detta följer att nämnda artikel inte utgör ett hinder för att värdmedlemsstaten genomför kontroller avseende de sätt på vilka försäkringsföretag, som är verksamma i denna stat med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, beräknar sina försäkringspremier, eller för tillämpningen av sanktioner.

   (se punkterna 109, 116 och 117)