Mål C-445/06

Danske Slagterier

mot

Bundesrepublik Deutschland

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof)

”Åtgärder med motsvarande verkan — Hälsoskydd — Handel inom gemenskapen — Färskt kött — Veterinära kontroller — En medlemsstats utomobligatoriska skadeståndsansvar — Preskriptionstid — Fastställelse av skadan”

Förslag till avgörande av generaladvokat V. Trstenjak föredraget den 4 september 2008   I ‐ 2124

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 24 mars 2009   I ‐ 2168

Sammanfattning av domen

1. Jordbruk – Tillnärmning av lagstiftning avseende hälsoskydd – Handel med färskt kött inom gemenskapen – Veterinärkontroller – Direktiven 64/433 och 89/662 – Bristande införlivande och tillämpning – Skyldighet för medlemsstaten att ersätta den skada som förorsakats enskilda

   (Artikel 28 EG; rådets direktiv 64/433, i dess lydelse enligt direktiv 91/497, och rådets direktiv 89/662)

2. Gemenskapsrätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda

3. Gemenskapsrätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda

   (Artikel 226 EG)

4. Gemenskapsrätt – Enskildas rättigheter – En medlemsstats åsidosättande av skyldigheten att införliva ett direktiv – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda

5. Gemenskapsrätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda

   (Artiklarna 226 EG och 234 EG)

1.  Principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna utgör en väsentlig del av fördragets system. Skadelidande enskilda personer har rätt till skadestånd när tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att syftet med den gemenskapsrättsliga bestämmelse som har överträtts är att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen av denna bestämmelse är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av medlemsstatens skyldighet och den skada som de enskilda har lidit.

   Beträffande den första förutsättningen har artikel 28 EG i detta avseende direkt effekt genom att den ger enskilda rättigheter som de kan göra gällande direkt vid de nationella domstolarna, och genom att en överträdelse av denna bestämmelse kan ge rätt till skadestånd.

   Den rättighet som följer av artikel 28 EG preciseras och konkretiseras i direktiv 64/433 om hygienproblem vid produktion och utsläppande på marknaden av färskt kött, i dess lydelse enligt direktiv 91/497, och i direktiv 89/662 om veterinära kontroller vid handeln inom gemenskapen i syfte att fullborda den inre marknaden. Den fria rörligheten för varor utgör alltså ett av ändamålen med dessa direktiv, vilka genom undanröjande av skillnaderna mellan medlemsstaternas hygienföreskrifter för färskt kött är avsedda att främja handeln inom gemenskapen. Särskilt när det gäller förbudet för medlemsstaterna att hindra import av färskt kött, utom i fall där varan inte uppfyller de villkor som fastställts genom gemenskapens direktiv eller om mycket speciella omständigheter föreligger såsom vid epidemier, medför detta förbud en rätt för de enskilda att i en annan medlemsstat saluföra färskt kött som uppfyller gemenskapens krav.

   Av detta följer att enskilda som har lidit skada till följd av felaktigt införlivande och felaktig tillämpning av direktiven 64/433 och 89/662 kan åberopa rätten till fri rörlighet för varor för att resa skadeståndskrav mot staten för åsidosättande av gemenskapsrätten.

   (se punkterna 19, 20, 22–24 och 26 samt punkt 1 i domslutet)

2.  I avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter ska det i varje medlemsstats rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan som är avsedda att tillvarata rättigheter som för enskilda följer av gemenskapsrätten. Det är alltså inom ramen för nationell skadeståndsrätt som det ankommer på staten att gottgöra följderna av den skada som förorsakats de enskilda genom överträdelsen av gemenskapsrätten, så länge de förutsättningar, bland annat avseende tidsfrister, som fastställs i nationell lagstiftning i fråga om skadestånd är förenliga med likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

   Vad gäller den sistnämnda principen är det förenligt med gemenskapsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn till skydd för både den skattskyldige och den berörda myndigheten fastställs rimliga tidsfrister för att väcka talan. Sådana tidsfrister medför nämligen inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten. I detta avseende förefaller en nationell preskriptionstid på tre år som rimlig.

   En preskriptionstid måste dock fastställas i förväg för att den ska fylla sin funktion att säkerställa rättssäkerheten. En situation som kännetecknas av betydande osäkerhet i rättsligt hänseende kan utgöra ett åsidosättande av effektivitetsprincipen, eftersom den kan innebära att det blir orimligt svårt för enskilda att få ersättning för skada som åsamkats dem genom en medlemsstats åsidosättande av gemenskapsrätten, om de inte med rimlig säkerhet kan avgöra vilken preskriptionstid som ska tillämpas. Det är den nationella domstolens uppgift att, med beaktande av samtliga de element som kännetecknar den rättsliga och faktiska situationen vid den tidpunkt när omständigheterna inträffade, pröva, med hänsyn tagen till effektivitetsprincipen, huruvida den analoga tillämpningen av en i en nationell bestämmelse föreskriven preskriptionstid för krav på ersättning för skada som orsakats av den berörda medlemsstatens åsidosättande av gemenskapslagstiftningen var tillräckligt förutsebar för den enskilde.

   Vad gäller frågan huruvida den analoga tillämpningen av en sådan preskriptionstid är förenlig med likvärdighetsprincipen, är det även här den nationella domstolen som ska pröva huruvida villkoren för ersättning för skada som enskilda lidit till följd av denna medlemsstats åsidosättande av gemenskapsrätten inte till följd av denna tillämpning skulle ha varit mindre förmånliga än de som är tillämpliga på liknande skadestånd i interna rättsförhållanden.

   (se punkterna 31–35)

3.  När europeiska gemenskapernas kommission har inlett ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG krävs det inte enligt gemenskapsrätten att den i den nationella lagstiftningen föreskrivna preskriptionstid som gäller för skadeståndskrav grundat på statens ansvar för åsidosättande av gemenskapsrätten avbryts eller suspenderas under detta förfarande.

   Det faktum att en väckt fördragsbrottstalan inte medför att preskriptionstiden avbryts eller suspenderas innebär nämligen inte att det blir omöjligt eller orimligt svårt för den enskilde att utöva sina rättigheter enligt gemenskapsrätten, eftersom en enskild kan väcka skadeståndstalan inom ramen för de former som föreskrivs därför i den nationella rätten, utan att behöva invänta att en dom med fastställelse av att medlemsstaten har åsidosatt gemenskapsrätten meddelas.

   Dessutom gäller med hänsyn till särdragen i förfarandet enligt artikel 226 EG i förhållande till nationella förfaranderegler, att likvärdighetsprincipen iakttas i en nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs att preskriptionstiden ska avbrytas eller suspenderas när kommissionen har inlett ett sådant förfarande.

   (se punkterna 39, 42, 45 och 46 samt punkt 2 i domslutet)

4.  Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att preskriptionstiden för en skadeståndstalan mot en stat på grund av ett felaktigt införlivande av ett direktiv börjar löpa då de första skadeverkningarna av detta införlivande uppstår och då ytterligare skadeverkningar kan förutses, även om denna tidpunkt ligger före det korrekta införlivandet av detta direktiv.

   Att den preskriptionstid som föreskrivs i nationell rätt börjar löpa från denna tidpunkt kan inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

   (se punkterna 49 och 56 samt punkt 3 i domslutet)

5.  Gemenskapsrätten utgör inte hinder för tillämpningen av en nationell lagstiftning där det föreskrivs att en enskild inte kan erhålla ersättning för skada som vederbörande uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att förhindra genom att använda sig av ett rättsmedel, förutsatt att det är rimligt att kräva av den skadelidande att denne använder sig av det ifrågavarande rättsmedlet, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra, med hänsyn till samtliga omständigheter i målet vid den nationella domstolen.

   Den omständigheten att det är sannolikt att den nationella domstolen kommer att begära ett förhandsavgörande med stöd av artikel 234 EG av domstolen eller att en talan om fördragsbrott har väckts vid domstolen kan inte, i sig, utgöra ett tillräckligt skäl för att fastslå att det inte är rimligt att använda sig av ett rättsmedel.

   För det första gäller nämligen att de klargöranden som den nationella domstolen erhåller till följd av en begäran om förhandsavgörande gör det lättare för denna att tillämpa gemenskapsrätten. Användningen av detta medel för samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna gör det inte på något sätt orimligt svårt för den enskilde att utöva sina rättigheter enligt gemenskapsrätten. Det vore följaktligen inte rimligt att inte använda sig av ett rättsmedel uteslutande på grund av att detta kan förmodas föranleda en begäran om förhandsavgörande.

   För det andra gäller att förfarandet enligt artikel 226 EG är helt fristående från de nationella förfarandena och det ersätter inte dessa. En talan om fördragsbrott utgör nämligen en objektiv laglighetskontroll av allmänintresse. Även om resultatet av en sådan talan kan tjäna den enskildes intressen gäller likafullt att det är rimligt att den enskilde förhindrar skada genom att använda sig av samtliga för honom till buds stående medel, det vill säga utnyttjar tillgängliga rättsmedel.

   (se punkterna 65, 67 och 69 samt punkt 4 i domslutet)