Mål C-210/06

Cartesio Oktató és Szolgáltató bt

(begäran om förhandsavgörande framställd av Szegedi Ítélőtábla)

”Flyttning av sätet för ett bolag till en annan medlemsstat än den i vilken bolaget bildats — Ansökan om ändring av angivelsen av sätet i aktiebolags- och handelsregistret — Avslag på ansökan — Överklagande av ett beslut av en domstol som har i uppgift att föra aktiebolags- och handelsregistret — Artikel 234 EG — Begäran om förhandsavgörande — Upptagande till sakprövning — Begreppet ’domstol’ — Begreppet ’domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning’ — Överklagande av ett beslut att begära förhandsavgörande — Befogenhet för den domstol som prövar överklagandet att upphäva detta beslut — Etableringsfrihet — Artiklarna 43 EG och 48 EG”

Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro föredraget den 22 maj 2008   I ‐ 9647

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 16 december 2008   I ‐ 9664

Sammanfattning av domen

1. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Nationell domstol i den mening som avses i artikel 234 EG – Begrepp

   (Artikel 234 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Gränser

   (Artikel 234 EG)

3. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Skyldighet att begära förhandsavgörande

   (Artikel 234 tredje stycket EG)

4. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Nationella domstolars behörighet

   (Artikel 234 EG)

5. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet

   (Artiklarna 43 EG och 48 EG)

1.  En domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om ändring av en uppgift i bolagsregistret, vilket har meddelats av den domstol som har till uppgift att föra detta register, ska anses utgöra en domstol som är behörig att begära förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, oaktat den omständigheten att den registerförande domstolens beslut inte har meddelats efter ett kontradiktoriskt förfarande och att den hänskjutande domstolens prövning av överklagandet inte sker enligt ett sådant förfarande.

   När en registerförande domstol handlar i egenskap av administrativ myndighet, utan att därvid avgöra någon tvist, kan den nämligen inte anses utöva dömande verksamhet. En domstol som prövar ett överklagande av ett beslut om avslag på en sådan ansökan om registrering som meddelats av en registerförande underinstans, där överklagandet avser en ogiltigförklaring av detta beslut som påstås vara till men för sökandens rättigheter, har däremot att avgöra en tvist och utövar således dömande verksamhet. I ett sådant fall ska således en domstol som avgör målet om överklagande i princip anses utgöra en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG, som är behörig att hänskjuta en tolknings- eller giltighetsfråga till EG-domstolen.

   (se punkterna 57–59 och 63 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Nationella domstolars frågor om tolkningen av gemenskapsrätten som ställs inom ramen för den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat på eget ansvar, och vilka det inte ankommer på EG-domstolen att pröva riktigheten av, presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EG-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen, eller då frågorna är hypotetiska, eller då EG-domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller om de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.

   När det gäller en begäran om förhandsavgörande avseende huruvida en domstol ska anses vara en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning i den mening som avses i artikel 234 tredje stycket EG, genombryts inte presumtionen om relevans av att nämnda domstol redan har hänskjutit sin begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen. Det skulle strida mot den samarbetsanda som måste råda i förhållandet mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen, och mot kraven på processekonomi, att kräva att en nationell domstol först måste begära ett förhandsavgörande uteslutande avseende frågan huruvida den domstolen ingår bland de domstolar som avses i artikel 234 tredje stycket EG, innan den eventuellt i ett senare skede ska begära ytterligare ett förhandsavgörande avseende de frågor som avser de gemenskapsrättsliga bestämmelser som rör saken i det mål den har att avgöra.

   Nämnda presumtion om relevans genombryts inte heller när osäkerhet råder om huruvida tvisten är hypotetisk. En sådan osäkerhet föreligger när de omständigheter, som domstolen har till sitt förfogande för att döma i fråga om en nationell lagstiftnings eventuella oförenlighet med artikel 234 EG i mål om överklagande av ett beslut om hänskjutande av en begäran om förhandsavgörande, inte medger att det fastställs att nämnda beslut inte har överklagats, eller inte längre kan överklagas, varför det vunnit laga kraft, något som skulle innebära att frågan om denna oförenlighet de facto skulle ha varit av hypotetisk karaktär.

   (se punkterna 67, 70, 73 och 83–86)

3.  En domstol, vars avgöranden i en tvist kan överklagas med avseende på rättsfrågor till den högsta domstolsinstansen, kan inte anses utgöra en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, i den mening som avses i artikel 234 tredje stycket EG, inte heller om det förfarande inom ramen för vilket nämnda tvist ska avgöras medför begränsningar, särskilt i fråga om de grunder som kan åberopas vid en sådan domstol, vilka måste avse felaktig rättstilllämpning.

   Sådana begränsningar medför nämligen, lika litet som den omständigheten att ett överklagande avseende rättsfrågor inte innebär hinder för att den överklagade domen verkställs, att parterna i ett mål vid en domstol vars avgöranden kan bli föremål för ett sådant överklagande mister möjligheten att på ett verkningsfullt sätt överklaga det avgörande som sistnämnda domstol meddelat i nämnda tvist.

   (se punkterna 77–79 och punkt 2 i domslutet)

4.  För det fall det finns bestämmelser i nationell rätt om rätten att överklaga ett beslut om att begära förhandsavgörande, vilka kännetecknas av att målet vid den hänskjutande domstolen i alla delar förblir anhängigt vid den domstolen och av att det endast är beslutet att begära förhandsavgörande som får överklagas i begränsad utsträckning, ska artikel 234 andra stycket EG tolkas så, att den behörighet att besluta om att begära förhandsavgörande från EG-domstolen som den fördragsbestämmelsen ger samtliga nationella domstolar inte sätts i fråga av tillämpningen av sådana bestämmelser, vilka ger den domstol som prövar ett överklagande rätt att undanröja begäran om förhandsavgörande och förelägga den domstol som meddelat beslutet härom att återuppta det förfarande enligt nationell rätt som vilandeförklarats.

   Artikel 234 EG hindrar förvisso inte att beslut av en nationell domstol, mot vars avgöranden det finns rättsmedel enligt nationell lagstiftning, att begära förhandsavgörande från EG-domstolen omfattas av de ordinära rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt, men utgången av ett sådant överklagande får emellertid inte begränsa den behörighet som enligt artikel 234 EG tillkommer nämnda domstol att begära förhandsavgöranden från EG-domstolen, om den anser att ett mål ger upphov till frågor avseende tolkningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser vilka kräver ett avgörande från EG-domstolen.

   I en situation där ett mål är anhängigt för andra gången vid en domstol i första instans, efter det att en dom som meddelats av denna instans har upphävts av en domstol i högsta instans, har nämnda domstol i första instans för övrigt rätt att, med stöd av artikel 234 EG, begära att EG-domstolen meddelar förhandsavgörande, oaktat att det i nationell rätt föreskrivs en bestämmelse som binder domstolarna vid den rättsliga bedömning som gjorts av en domstol i högre instans.

   Bestämmelser i nationell rätt om rätten att överklaga ett beslut om att begära förhandsavgörande, vilka kännetecknas av att målet vid den hänskjutande domstolen i alla delar förblir anhängigt vid den domstolen och av att det endast är beslutet att begära förhandsavgörande som får överklagas i begränsad utsträckning, innebär emellertid att den oberoende behörighet som en domstol i första instans ges enligt artikel 234 EG sätts i fråga, om den domstol som prövar överklagandet, genom att ändra beslutet att begära förhandsavgörande, genom att undanröja det och genom att förelägga den domstol som fattat detta beslut att återuppta det vilandeförklarade förfarandet, kan hindra den hänskjutande domstolen att använda sig av den möjlighet att vända sig till EG-domstolen som den ges enligt EG-fördraget.

   Enligt artikel 234 EG är det nämligen endast den domstol som har beslutat att begära förhandsavgörande som är ansvarig för bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande är relevant och nödvändig, med förbehåll för den begränsade prövning som domstolen gör. Det ankommer således på denna domstol att beakta följderna av ett avgörande som meddelas efter ett överklagande av beslutet att begära förhandsavgörande och, i synnerhet, att avgöra om dess begäran om förhandsavgörande ska vidhållas, om den ska ändras eller om den ska återkallas.

   Av detta följer att i en situation där talan skulle kunna väckas mot den hänskjutande domstolens beslut att begära förhandsavgörande ska EG-domstolen, även här i klarhetens och rättssäkerhetens intresse, hålla sig till beslutet att begära förhandsavgörande, vilket måste ges verkan så länge det inte har upphävts eller ändrats av den domstol som har fattat beslutet, eftersom det endast är denna sistnämnda domstol som kan besluta om ett upphävande eller en ändring.

   (se punkterna 93–98 och punkt 3 i domslutet)

5.  Artiklarna 42 EG och 48 EG ska, på gemenskapsrättens nuvarande stadium, tolkas så, att de inte utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken ett bolag som bildats enligt den nationella rätten i den medlemsstaten hindras från att flytta sitt säte till en annan medlemsstat och samtidigt behålla sin status av bolag enligt den nationella rätten i den medlemsstat enligt vars lagstiftning det har bildats.

   Enligt artikel 48 EG gäller nämligen att, i avsaknad av en enhetlig definition i gemenskapsrätten av de bolag som kan omfattas av etableringsrätten i kraft av en enda anknytningsfaktor, som avgör vilken nationell rättsordning som ska tillämpas på ett bolag, frågan huruvida artikel 43 EG är tillämplig på ett bolag som åberopar den grundläggande friheten i denna artikel, vilken för övrigt aktualiseras även för fysiska personer som är medborgare i en medlemsstat när det gäller frågan huruvida dessa i denna egenskap kan omfattas av nämnda frihet, utgör en prejudicialfråga som på gemenskapsrättens nuvarande stadium endast kan lösas i tillämplig nationell rätt. Det är alltså endast när det har bekräftats att detta bolag faktiskt omfattas av etableringsfriheten, med hänsyn till de villkor som anges i artikel 48 EG, som frågan huruvida den friheten för nämnda bolag har inskränkts i den mening som avses i artikel 43 EG uppkommer.

   En medlemsstat har alltså befogenhet att definiera såväl den anknytning som krävs för att ett bolag ska anses ha bildats enligt dess nationella rätt och för att det i denna egenskap ska kunna omfattas av etableringsrätten, som den anknytning som krävs för bibehållande av denna status i ett senare skede. Denna befogenhet omfattar möjligheten för denna medlemsstat att inte låta ett bolag som omfattas av dess nationella rätt behålla denna status när det avser att förlägga bolaget till en annan medlemsstat genom att flytta sätet till den senare statens territorium, och därigenom avbryta den anknytning som föreskrivs i den nationella rätten i den medlemsstat där bolaget bildats.

   Det arbete med lagstiftning och konventioner på det associationsrättsliga området som avses i artikel 44.2 g EG respektive artikel 293 EG har för övrigt ännu inte rört de skillnader mellan de nationella lagstiftningarna i fråga om anknytningspunkten för bolag och har alltså ännu inte fått dessa att upphöra. Även om det i vissa förordningar, såsom förordning nr 2137/85 om europeiska ekonomiska intressegrupperingar, förordning nr 2157/2001 om stadga för europabolag, och förordning nr 1435/2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar vilka antagits med stöd av artikel 308 EG, faktiskt föreskrivs bestämmelser som gör det möjligt för de nya rättsliga enheter som införs genom förordningarna att flytta sitt stadgeenliga säte, och alltså även det faktiska sätet (båda dessa ska de facto vara belägna i en och samma medlemsstat) till en annan medlemsstat, utan att detta medför att den ursprungliga juridiska personen upplöses eller att en ny juridisk person bildas, leder en sådan flyttning dock oundvikligen till en ändring beträffande den nationella rätt som ska vara tillämplig på den enhet som företar flyttningen.

   När ett bolag endast önskar flytta sitt faktiska säte från en medlemsstat till en annan, samtidigt som det behåller sin status som bolag enligt nationell rätt, det vill säga utan ändringar vad beträffar tillämplig nationell rätt, kan tillämpningen i relevanta delar av dessa förordningar i vilket fall som helst inte utmynna i det förväntade resultatet i en sådan situation.

   (se punkterna 109, 110, 114, 115, 117 och 119 samt punkt 4 i domslutet)