Mål C-133/06

Europaparlamentet

mot

Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring — Gemensam asylpolitik — Direktiv 2005/85/EG — Medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus — Säkra ursprungsländer — Säkra europeiska tredjeländer — Gemensamma minimiförteckningar — Förfarande för att anta och ändra gemensamma minimiförteckningar — Artikel 67.1 och 67.5 första strecksatsen EG — Behörighet saknas”

Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro föredraget den 27 september 2007   I - 3192

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 maj 2008   I - 3207

Sammanfattning av domen

1. Visering, asyl och invandring – Asylpolitik – Medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus

   (Artikel 202 EG, rådets direktiv 2005/85, skälen 19 och 24)

2. Institutionernas rättsakter – Förfarande för utarbetande – Regler i fördraget – Tvingande karaktär

   (Artikel 67.2 andra strecksatsen EG)

3. Visering, asyl och invandring – Asylpolitik – Medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus

   (Artiklarna 63.1 punkterna 1 och 2 a, 67.1 och 67.5, artikel 202 EG, rådets direktiv 2005/85)

1.  Enligt artikel 202 EG är det kommissionen som normalt sett är behörig att vidta genomförandeåtgärder när en grundläggande rättsakt ska genomföras på gemenskapsnivå. Rådet är skyldigt att, med hänsyn till arten av den grundläggande rättsakt som ska genomföras eller ändras och innehållet i denna, i vederbörlig ordning motivera varje undantag från denna regel.

   Den motivering som anförs i skälen 19 och 24 i direktiv 2005/85, om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus, avser den politiska vikten av att säkra ursprungsländer fastställs och de följder begreppet säkra tredjeländer kan ha för asylsökande. De grunder som anges i nämnda skäl syftar till att redogöra för varför parlamentet ska höras avseende fastställande av förteckningar över säkra länder och de ändringar som ska göras i dessa. De ovannämnda skälen avser däremot inte att utgöra en tillräcklig motivering för att en särskild genomförandebefogenhet ska förbehållas rådet.

   (se punkterna 47–49)

2.  Reglerna för beslutsprocessen inom gemenskapens institutioner har fastställts genom fördraget och det står varken medlemsstaterna eller institutionerna själva fritt att bestämma dessa Det är endast med stöd av fördraget som en institution, i särskilda fall av den typ som föreskrivs i artikel 67.2 andra strecksatsen EG, är behörig att ändra ett beslutsförfarande som fastställts däri.

   Att ge en institution möjlighet att fastställa rättsliga grunder i sekundärrätten — oavsett om detta leder till att förfarandet för att anta en rättsakt blir strängare eller enklare — skulle leda till att institutionen gavs en lagstiftningsmakt som går utöver vad som föreskrivs i fördraget. Det skulle även ge institutionen möjlighet att åsidosätta principen om institutionell jämvikt, vilken innebär att varje institution vid utövandet av sina behörigheter ska respektera de övrigas behörigheter.

   Att det föreligger tidigare praxis som innebär fastställande av rättsliga grunder i sekundärrätten kan inte utgöra grund för avsteg från fördragets regler och följaktligen inte bilda ett för institutionerna bindande prejudikat.

   (se punkterna 54–57 och 60)

3.  För att avgöra om antingen antagande och ändring av förteckningar över säkra länder genom lagstiftning eller eventuellt beslut att tillämpa artikel 202 tredje strecksatsen EG i form av delegering eller förbehåll avseende genomförandebefogenhet regleras av artikel 67.1 EG eller 67.5 EG, ska det göras en bedömning av om rådet med antagandet av direktiv 2005/85 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus antagit gemenskapslagstiftning som fastställer gemensamma regler och viktiga principer på områden som omfattas av artikel 63 första stycket punkterna 1 och 2 a EG.

   Eftersom det i direktiv 2005/85 fastställs detaljerade kriterier för att fastställa framtida förteckningar över säkra länder får rådet genom denna lagstiftningsakt anses ha antagit ”gemenskapslagstiftning som fastställer gemensamma regler och viktiga principer” i den mening som avses i artikel 67.5 första strecksatsen EG, varför medbeslutandeförfarandet är tillämpligt.

   ’(se punkterna 63, 65–66)