Förenade målen C-5/06 och C-23/06–C-36/06

Zuckerfabrik Jülich AG, tidigare Jülich AG

mot

Hauptzollamt Aachen och Saint Louis Sucre SNC m.fl. mot Directeur général des douanes et droits indirects och Receveur principal des douanes et droits indirects de Gennevilliers

(begäran om förhandsavgörande framställd av Finanzgericht Düsseldorf respektive av Tribunal de grande instance de Nanterre)

”Socker — Produktionsavgift — Tillämpningsbestämmelser för kvotsystemet — Fastställelse av det överskott som kan exporteras — Fastställelse av den genomsnittliga förlusten”

Förslag till avgörande av generaladvokat E. Sharpston föredraget den 14 juni 2007   I - 3234

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 8 maj 2008   I - 3264

Sammanfattning av domen

1. Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Socker

   (Rådets förordning nr 1260/2001, artikel 15.1 b och 15.1 c)

2. Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Socker

   (Rådets förordning nr 1260/2001, artikel 15.1 d; kommissionens förordningar nr 1837/2002, nr 1762/2003 och nr 1775/2004)

1.  Enligt artikel 15.1 c i rådets förordning (EG) nr 1260/2001 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker ska, vid beräkningen av det överskott som kan exporteras som omfattas av denna artikel, samtliga produktkvantiteter som har exporterats dras av från konsumtionen, oberoende av om bidrag faktiskt betalats ut eller inte.

   Eftersom det överskott som kan exporteras utgörs av skillnaden mellan gemenskapsproduktionen enligt kvoterna A och B och konsumtionen inom gemenskapen, omfattar inte den sistnämnda produktionskvantiteter som har exporterats med eller utan exportbidrag. Följaktligen kan inte produktkvantiteter som har exporterats betraktas som avyttrade för konsumtion inom gemenskapen i den mening som avses i artikel 15.1 b i förordning nr 1260/2001.

   Det överskott som kan exporteras omfattar nämligen sådana produktkvantiteter för vilka det har fastställts gemenskapsrättsliga stödåtgärder.

   Om kvantiteter som har exporterats utan bidrag bokfördes såsom konsumerade inom gemenskapen skulle förbrukningen inom gemenskapen övervärderas. Följaktligen skulle det överskott som kan exporteras undervärderas. Det skulle vidare föreligga en risk för att syftet med ordningen med självfinansiering av kostnaderna för att avsätta överskottet – som alltsedan den infördes har varit att på ett rättvist men effektivt sätt säkerställa att producenterna själva till fullo får bära dessa kostnader – inte skulle kunna uppfyllas.

   (se punkterna 37–39, 44–45 och 68 samt domslutet)

2.  Artikel 15.1 d i förordning nr 1260/2001 ska tolkas så att samtliga produktkvantiteter som har exporterats och som omfattas av denna artikel ska beaktas vid fastställandet av den beräknade genomsnittliga förlusten per ton, oberoende av om det faktiskt har utgått bidrag eller inte.

   Den beräknade totala förlusten – som erhålles genom att det överskott som kan exporteras multipliceras med den genomsnittliga förlusten – skulle nämligen övervärderas, om en produkt kunde anses som exporterad, vid beräkningen av det överskott som kan exporteras, och inte på motsvarande sätt kunde beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga förlusten, där den avgörande omständigheten utgörs av den totala kvantitet för vilken exportåtaganden gjorts under det aktuella regleringsåret. Bortsett från den i grunden teoretiska situation där bidrag utgår för all export, innebär det system som kommissionen har infört i praktiken att den totala förlusten på förhand fastställs till ett belopp som är högre än kostnaderna för bidragen, vilket går utöver syftet med förordning nr 1260/2001 och framför allt en rättvis finansiering av kostnaderna för att avsätta gemenskapens överskottsproduktion.

   Härav följer att en metod för att beräkna den genomsnittliga förlusten per ton socker som endast beaktar export som sker med bidrag inte är förenlig med artikel 15 i förordning nr 1260/2001. Följaktligen är förordningarna nr 1762/2003 och 1775/2004, i vilka produktionsavgifterna fastställs för socker avseende regleringsåren 2002/2003 och 2003/2004 enligt denna metod, ogiltiga. Vad däremot beträffar förordning nr 1837/2002, som avser regleringsåret 2001/2002 har det inte framkommit några omständigheter som medför att förordningens giltighet kan ifrågasättas, eftersom den genomsnittliga förlusten beräknades utifrån samtliga kvantiteter socker som exporterats som bearbetade produkter, oberoende av om det faktiskt utgått bidrag eller inte.

   (se punkterna 53–54, 60–61, 63–66 och 68 samt domslutet)