Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Hänskjutande för bedömning av tolkningen av bestämmelser hänförliga till EKSG-fördraget vilket hänskjutande gjorts efter det att fördraget upphört att gälla – Omfattas

(EKSG-fördraget, artikel 41; artikel 234 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Den nationella domstolens behörighet

(Artikel 234 EG)

3. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Uppenbart att frågorna saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang i vilket inget användbart svar kan lämnas

(Artikel 234 EG)

4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Tolkning

(EKSG-fördraget, artikel 4 c; artiklarna 87.1 EG och 88.3 EG; allmänt beslut nr 3484/85, artiklarna 1 och 6)

5. Begäran om förhandsavgörande – Bedömning av giltigheten – Fastställande av ogiltighet – Nationella domstolar saknar behörighet

(EKSG-fördraget, artikel 41; artikel 234 EG)

6. Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut av kommissionen i vilket det fastställs att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden och att stödet skall återbetalas

(Artiklarna 88.2 EG och 230 andra och femte styckena EG)

7. Gemenskapsrätt – Direkt effekt – Företräde – Beslut av kommissionen om att återkräva statligt stöd

(Artiklarna 10 EG och 88.2 EG)

Sammanfattning

1. Domstolen är fortfarande behörig att besvara tolkningsfrågor om hur EKSG-fördraget och från detta fördrag härledda rättsakter skall tolkas och tillämpas även om frågorna ställs efter det att EKSG-fördraget har upphört att gälla. Även om artikel 41 i EKSG-fördraget inte längre skall tillämpas under sådana omständigheter såsom grund för domstolens behörighet, skulle det strida mot fördragens syfte och inbördes sammanhang, och vara oförenligt med principen om kontinuiteten i gemenskapens rättsordning, om domstolen skulle sakna behörighet att säkerställa en enhetlig tolkning av bestämmelser med anknytning till EKSG-fördraget som fortfarande har verkningar, även om fördraget i sig inte längre är giltigt.

(se punkt 41)

2. I ett förfarande enligt artikel 234 EG, vilken grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och domstolen, är det den nationella domstolen som skall bedöma omständigheterna i målet. Det ankommer också uteslutande på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten.

(se punkt 43)

3. I undantagsfall ankommer det på domstolen att – för att pröva sin egen behörighet – granska de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande. Domstolen har endast möjlighet att underlåta att besvara en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

(se punkt 44)

4. De nationella domstolarna kan, på området för statligt stöd, behöva avgöra i tvister i vilka de tvingas tolka och tillämpa begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, för att kunna fastställa om en statlig åtgärd, som införts utan att förhandsförfarandet i artikel 88.3 iakttagits, skulle ha underkastats detta förfarande eller inte. För att avgöra om en statlig åtgärd som genomförts utan att förfarandet för förhandsgranskning i artikel 6 i det allmänna beslutet nr 3484/85 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin har iakttagits skulle ha underställts en sådan prövning, kan det likaså bli nödvändigt för en nationell domstol att tolka begreppet stödåtgärd i artikel 4 c i EKSG-fördraget och artikel 1 i det allmänna beslutet.

Nationella domstolar är däremot inte behöriga att avgöra huruvida ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden. Bedömningen av om stödåtgärder är förenliga, eller en stödordning förenlig, med den gemensamma marknaden faller nämligen inom området för den exklusiva behörighet som tillkommer kommissionen, vars beslut kan prövas av domstolen.

(se punkterna 50–52 samt 62)

5. Även om nationella domstolar i princip kan tvingas pröva frågan huruvida en gemenskapsrättsakt är giltig, är de emellertid inte behöriga att själva fastställa att en rättsakt som har antagits av gemenskapens institutioner är ogiltig. Domstolen är således ensam behörig att fastställa huruvida en gemenskapsrättsakt är ogiltig. Den exklusiva behörigheten framgår dessutom uttryckligen av artikel 41 i EKSG-fördraget.

(se punkt 53)

6. Ett beslut, som har fattats av en av gemenskapens institutioner och mot vilket talan inte har väckts av dess adressat inom den i artikel 230 femte stycket EG föreskrivna fristen, vinner rättskraft gentemot denne.

Det är inte möjligt för en mottagare av ett statligt stöd, som varit föremål för ett beslut av kommissionen vilket endast har riktats till den medlemsstat i vilken stödmottagaren befinner sig samt mot vilket stödmottagaren otvivelaktigt hade kunnat väcka talan, men i fråga om vilket den i artikel 230 femte stycket EG föreskrivna tvingande tidsfristen hade löpt ut, att ifrågasätta lagenligheten av detta beslut vid de nationella domstolarna, i samband med en talan som väckts mot de åtgärder som de nationella myndigheterna har vidtagit för att genomföra beslutet. Samma principer skall i tillämpliga delar nödvändigtvis även tillämpas på EKSG-fördragets tillämpningsområde.

(se punkterna 54 och 55)

7. Det åvilar de nationella domstolarna att så långt som möjligt tolka bestämmelser i nationell rätt på ett sådant sätt att bestämmelsernas tillämpning medverkar till gemenskapsrättens genomförande.

En nationell domstol, som inom ramen för sin behörighet skall tillämpa gemenskapsrättsbestämmelserna, är skyldig att säkerställa att dessa regler ges full verkan, genom att med stöd av sin egen behörighet, om det behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande bestämmelse i nationell lagstiftning.

Således utgör gemenskapsrätten hinder för att tillämpa en sådan bestämmelse i nationell rätt i vilken principen om rättskraft stadfästs, om tillämpningen utgör ett hinder för att återvinna statligt stöd som har beviljats i strid med gemenskapsrätten och vars oförenlighet med den gemensamma marknaden har slagits fast i ett kommissionsbeslut som har vunnit laga kraft.

(se punkterna 60–63 samt domslutet)