Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Europeiska gemenskapernas egna medel – Återbetalning eller eftergift av importtullar

(Rådets förordning nr 1430/79, artiklarna 1.2 a, b och 13; kommissionens förordning nr 2670/81, artikel 3)

2. Överklagande — Grunder — Grund som åberopas för första gången i ett överklagande

Sammanfattning

1. I artikel 13 i förordning nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar föreskrivs att importtullar får återbetalas eller efterges i särskilda situationer till följd av omständigheter vid vilka varken bedrägeri eller uppenbar försumlighet kan tillskrivas den person som det gäller. Denna bestämmelse kan inte utgöra grund för att bevilja eftergift eller återbetalning av en avgift som skall betalas enligt artikel 3 i förordning nr 2670/81 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för sockerproduktion utöver kvoten för C-socker som avsätts på den inre marknaden.

Å ena sidan tas nämligen en sådan avgift inte ut på grund av att ett parti C-socker passerar gemenskapens yttre gränser, utan tvärtom på grund av att detta parti inte har exporterats från gemenskapen eller på grund av att exporten inte har skett i enlighet med de villkor och tidsfrister som fastställts i förordning nr 2670/81. Den avgörande faktorn för att denna avgift tas ut är således avsaknaden av bevis, vid det datum som fastställts för detta ändamål, på export av en kvantitet C-socker inom den tidsfrist som krävs. En sådan avgift motsvarar således inte någon av de tre kategorier som uppräknas i artikel 1.2 a och b i förordning nr 1430/79.

Å andra sidan tyder inget på att gemenskapslagstiftaren har önskat jämställa den som producerar C-socker som avsätts på den inre marknaden med den som importerar socker.

För det första har importavgifter på socker från tredjeland och den avgift som skall betalas enligt artikel 3 i förordning nr 2670/81 för C-socker som avsätts på den inre marknaden inte samma syfte.

För det andra följer det varken av tredje skälet i förordning nr 2645/70 om tillämpningsföreskrifter avseende det socker som producerats utöver maximikvoten eller av tredje skälet i förordning nr 2670/81 (vilken ersatt nämnda förordning) – vilka i huvudsak har samma lydelse – att gemenskapslagstiftaren har önskat att den som importerar socker från tredjeland skall jämställas med den som producerar C-socker som avsätts på den inre marknaden. Det framgår nämligen tydligt av dessa skäl och av artikel 3 i förordning nr 2670/81 att hänvisningen till socker som importeras från tredjeland endast rör hur den avgift som föreskrivs i nämnda artikel skall beräknas.

För det tredje kan man inte av ordalydelsen i artikel 26 i förordning nr 1785/81 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker finna några tecken på att gemenskapslagstiftaren har önskat jämställa C‑socker som avsätts på den inre marknaden med varor som importeras från tredjeland, utan i denna artikel anges bara att det är förbjudet att avsätta C-socker på den inre marknaden.

För det fjärde och slutligen kan omständigheten att både importtull och den avgift som skall betalas enligt artikel 3 i förordning nr 2670/81 ingår i gemenskapens egna medel inte utgöra grund för att anse att producenter av C-socker kan jämställas med importörer av socker från tredjeland. Gemenskapens egna medel består nämligen av intäkter av mycket olika slag, som har sin grund i mycket olika system.

(se punkterna 39, 41, 43, 63–65, 101 och 102)

2. Om en part tillåts att vid domstolen för första gången åberopa en ny grund som han inte har åberopat vid förstainstansrätten, innebär detta att han vid domstolen, som har en begränsad behörighet i samband med ett överklagande, kan anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat. Domstolen är inom ramen för ett överklagande endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har behandlats vid förstainstansrätten.

En grund som går ut på att förstainstansrätten har åsidosatt likabehandlingsprincipen i jämförelsen mellan en sökande och en viss grupp ekonomiska aktörer kan således inte upptas till sakprövning om denna sökande vid förstainstansrätten har anfört en grund om åsidosättande av likabehandlingsprincipen men endast gjort det vad avser omständigheten att denne har behandlats annorlunda än en helt annan grupp ekonomiska aktörer.

(se punkterna 95–97)