Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande

(Artikel 249 tredje stycket EG)

2. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande

3. Miljö – Gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område – Direktiv 2000/60

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60, artiklarna 1 och 2)

4. Talan om fördragsbrott – Föremål för talan – Fastställande under det administrativa förfarandet

(Artikel 226 EG)

5. Miljö – Gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område – Direktiv 2000/60 – Skyldigheten att informera och samråda med allmänheten

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60, artiklarna 13.6 och 14)

Sammanfattning

1. Det följer av artikel 249 tredje stycket EG att det inte alltid är nödvändigt att lagstifta i varje medlemsstat för att införliva ett direktiv med nationell rätt. Ett formellt återgivande av ett direktivs föreskrifter i en uttrycklig och specifik lagbestämmelse är inte heller alltid nödvändigt. För införlivandet av ett direktiv kan det, beroende på dess innehåll, vara tillräckligt att det finns en allmän rättslig ram. Särskilt kan förekomsten av allmänna principer i statsrätt eller förvaltningsrätt göra att ett införlivande genom särskilda lagstiftningsåtgärder är överflödigt. Detta förutsätter emellertid att dessa principer utgör en effektiv garanti för att nationella myndigheter faktiskt tillämpar direktivet fullt ut och att, i sådana fall då den aktuella bestämmelsen i direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, den rättsliga situation som följer av dessa principer är tillräckligt klar och precis samt att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna.

(se punkt 34)

2. En bestämmelse som endast avser förhållandet mellan medlemsstaterna och kommissionen behöver i princip inte införlivas. Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att gemenskapsrätten iakttas till fullo, kan emellertid kommissionen visa att det för att iaktta en bestämmelse i ett direktiv, i vilket detta förhållande regleras, är nödvändigt att vidta särskilda införlivandeåtgärder i den nationella rättsordningen.

(se punkt 35)

3. Det framgår varken av artikel 1 eller artikel 2 i direktiv 2000/60 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område, i vilka de målsättningar som direktivet syftar till att uppnå liksom de definitioner som det grundas på anges, eller av någon annan bestämmelse i direktivet att medlemsstaterna skall anta en ramlagstiftning för att korrekt införliva direktivets bestämmelser. Det är förvisso korrekt att antagandet av en ramlagstiftning kan vara ett lämpligt, och enklare, sätt att införliva direktivet, såtillvida som en sådan lagstiftning kan ge behöriga myndigheter en tydlig rättslig grund i ett enda dokument för att vidta de olika åtgärder på vattenområdet som anges i direktivet och som skall genomföras över en längre tid. Antagandet av en sådan ramlagstiftning underlättar även kommissionens arbete att övervaka att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter enligt direktivet. Antagandet av en ramlagstiftning är emellertid inte det enda sätt på vilket medlemsstaterna kan säkerställa att direktivet tillämpas fullt ut och inrätta ett systematiskt och sammanhängande system för att uppfylla de målsättningar som anges i direktivet.

(se punkterna 46–48)

4. Om det administrativa förfarandet i ett fördragsbrottsförfarande har uppfyllt syftet att skydda den berörda medlemsstatens rättigheter, kan inte heller den medlemsstat som under det administrativa förfarandet inte har underrättat kommissionen om att direktivet redan införlivats med nationell rätt anklaga kommissionen för att ha utvidgat eller ändrat sin talan, såsom den har avgränsats genom det administrativa förfarandet. Kommissionen kan, efter att ha framställt klagomål mot en medlemsstat för att inte ha införlivat direktivet över huvud taget, i sin replik precisera att det införlivande som den berörda medlemsstaten för första gången gör gällande i svaromålet i vilket fall som helst är inkorrekt eller ofullständigt utfört, med avseende på vissa bestämmelser i samma direktiv. En sådan anmärkning omfattas med nödvändighet av en anmärkning mot att något införlivande inte har skett över huvud taget och är subsidiär i förhållande till denna.

(se punkt 56)

5. Syftet med artikel 14 i direktiv 2000/60 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område är att ge enskilda och berörda parter rätt att aktivt delta i genomförandet av direktivet och bland annat utarbeta, se över och uppdatera förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten. Den omständigheten att det inte har vidtagits någon åtgärd för att införliva direktivet innebär att den berörda medlemsstaten inte har uppfyllt sin skyldighet att se till dels att behöriga nationella myndigheter har en rättslig skyldighet att iaktta fristen i artikel 13.6 i direktivet, dels att enskilda har möjlighet att fullt ut och i god tid få vetskap om sina rättigheter inom ramen för de förfaranden som föreskrivs i artikel 14.1 och 14.2 i direktivet.

(se punkterna 80–81)