Mål T-462/04

HEG Ltd och Graphite India Ltd

mot

Europeiska unionens råd

”Gemensam handelspolitik — Antidumpningstullar — Utjämningstullar — Import av vissa grafitelektrodsystem med ursprung i Republiken Indien — Rätten till försvar — Likabehandling — Fastställande av skada — Orsakssamband”

Förstainstansrättens dom (femte avdelningen) av den 17 december 2008   II ‐ 3691

Sammanfattning av domen

1. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Inledande av en undersökning av viss import

   (Avtalet om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och handelsavtalet, ”1994 års antidumpningsavtal”, artikel 9.2; rådets förordning nr 384/96, artiklarna 5.6 och 9.5)

2. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Antidumpningsförfarande – Rätten till försvar – Räckvidd

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 5.10)

3. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpad och subventionerad import från tredjeland – Fastställelse av antidumpningstullar och utjämningstullar – Utvidgning av gemenskapen efter undersökningsperioden

   (Rådets förordningar nr 384/96, artiklarna 6.1 och 11, samt nr 2026/97, artiklarna 11.1 och 18)

4. Gemensam handelspolitik – Skydd mot subventionerad import från tredjeland – Subvention – Begrepp

   (Rådets förordning nr 2026/97, artiklarna 2.1 a ii och 5, samt bilagorna I–III)

5. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpad och subventionerad import från tredjeland – Skada – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning

   (Rådets förordningar nr 384/96, artikel 3, samt nr 2026/97, artikel 8)

6. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpad och subventionerad import från tredjeland – Skada – Fastställelse av orsakssambandet

   (Rådets förordningar nr 384/96, artikel 3.2, 3.3 och 3.7, samt nr 2026/97, artikel 8.2, 8.3 och 8.7)

7. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpad och subventionerad import från tredjeland – Skada – Orsakssamband

   (Rådets förordningar nr 384/96, artikel 3.2, 3.3 och 3.7, samt nr 2026/97, artikel 8.2, 8.3 och 8.7)

1.  Även om det kan antas att kommissionen enbart inleder ett antidumpningsförfarande gentemot viss import av en bestämd vara, trots att det finns indicier som motiverar att även annan import av samma vara undersöks, kan inte en sådan skillnad i behandling utgöra ett åsidosättande av vare sig artikel 9.5 i antidumpningsförordningen nr 384/96, artikel 9.2 i det allmänna tull- och handelsavtalet (1994 års antidumpningsavtal) eller av den allmänna principen om likabehandling.

   En sådan skillnad i behandling mellan import som har belagts med antidumpningstullar och import som inte har blivit föremål för en undersökning omfattas inte av tillämpningsområdet för artikel 9.5 i förordning nr 384/96, enligt vilken diskriminerande behandling av import som har belagts med antidumpningstullar med avseende på samma vara är förbjudet, eller av tillämpningsområdet för artikel 9.2 i 1994 års antidumpningsavtal. Enligt den sistnämnda artikeln är diskriminerande behandling vid uttag av antidumpningstullar som påförts en produkt beroende på varifrån importen sker förbjuden. Den allmänna principen om likabehandling är inte heller tillämplig, eftersom den ska tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan.

   (se punkterna 36, 38–40 och 42)

2.  Enligt principen om rätten till försvar ska de företag som berörs av en undersökning som föregår antagandet av en antidumpningsförordning ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada.

   Ett företag som berörs av ett sådant förfarande kan inte göra gällande att dess rätt till försvar har åsidosatts med anledning av att viss bevisning i den konfidentiella versionen av det klagomål som inledde det nämnda förfarandet inte har sammanfattats i den icke-konfidentiella versionen, som har lämnats ut till företaget, då företaget utan att ha informerat kommissionen eller rådet, inte gjort det möjligt för dessa institutioner att ta ställning till de svårigheter som kunde uppstå för dem på grund av denna avsaknad.

   (se punkterna 45–47 och 49)

3.  Det är gemenskapens sammansättning vid tidpunkten då respektive förordning antas som ska beaktas då de provisoriska eller slutliga antidumpnings- och utjämningstullarna fastställs. Dessa tullar utgör inte en påföljd för tidigare uppträdande utan är en säkerhets- och skyddsåtgärd mot illojal konkurrens till följd av dumpning och subventioner. Det följer dessutom av artikel 3.2 i förordning nr 384/96 och artikel 8.2 i förordning nr 2026/97 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, att fastställandet av skada ska grundas på faktiska bevis och ska inbegripa en objektiv granskning av såväl den dumpade eller subventionerade importens omfattning och inverkan på priserna på gemenskapsmarknaden för likadana produkter, som denna imports inverkan på gemenskapsindustrin.

   Av detta följer att då en utvidgning av gemenskapen infaller efter undersökningsperioden och de upplysningar som kommissionen fick under denna period inte inhämtats med beaktande av utvidgningen och således endast rör det ursprungliga antalet medlemsstater, ankommer det på kommissionen när den antar de provisoriska förordningarna, och i förekommande fall på rådet när det antar de slutliga förordningarna, att undersöka huruvida dessa upplysningar även är relevanta i fråga om en utvidgad gemenskap.

   Institutionerna kan inte befrias från en sådan skyldighet på grundval vare sig av förbudet att beakta upplysningar som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden, enligt artikel 6.1 i antidumpningsförordningen och i artikel 11.1 i förordning nr 2026/97, eller av möjligheten till översyn av vidtagna åtgärder. Den nämnda perioden och det nämnda förbudet, tillsammans med undantag, syftar till att garantera att resultaten från undersökningen är representativa och tillförlitliga genom att säkerställa att grunderna för fastställandet av dumpningen eller utjämningstullen, och av skadan, inte påverkas av de berörda tillverkarnas uppträdande efter det att antidumpningsförfarandet har inletts, och att den slutgiltiga tull som införs när förfarandet har avslutats är ägnad att effektivt avhjälpa den nämnda skadan. Blott det faktum att en sådan översyn är möjlig, vilken beror av kommissionens skönsmässiga beslut och vilken genomförs efter det att förordningarna antagits, befriar inte institutionerna från deras skyldighet att förvissa sig om påverkan av utvidgningen.

   (se punkterna 63–67 och 71)

4.  Mot bakgrund av den synnerligen klara ordalydelsen av artikel 2.1 a ii i förordning nr 2026/97 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, enligt vilken begreppet subvention inte omfattar befrielse för en exporterad produkt från tullar eller skatter som tas ut för en likadan produkt som är avsedd för inhemsk konsumtion, eller återbetalning av sådana tullar eller skatter till belopp som inte överstiger de belopp som ska utgå, under förutsättning att en sådan befrielse beviljas i enlighet med bestämmelserna i bilagorna I–III i förordningen, utgör dessa bilagor inte endast riktlinjer för att fastställa huruvida det finns garantier mot en eventuellt för hög restitution, utan de innehåller regler som måste iakttas för att en eftergift av eller befrielse från tull inte ska betraktas som en subvention. Det framgår dessutom av denna artikels systematik att undantaget för tullbefrielser eller eftergifter avviker från principen att det ska anses utgöra en subvention när offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut inte drivs in eller efterskänks. Detta undantag ska därför tolkas strikt.

   Eftersom bestämmelserna i bilagorna I–III i förordning nr 2026/97 inte har iakttagits motsvarar den utjämningsbara subventionen följaktligen helt de tullar eller avgifter som normalt tillämpas på all import. Om det ska anses att det endast är det överskjutande beloppet som utgör en subvention, förutsätts nämligen att systemet för eftergift av eller befrielse från tull är förenligt med artikel 2.1 a ii i förordning nr 2026/97 och, således, med bilagorna I–III till förordningen. Exportörerna har således rätt till restitution avseende tull för insatsvaror som används i exportprodukterna enbart om de nämnda bestämmelserna iakttas.

   Syftet med de kriterier som anges i bilagorna II och III till den nämnda förordningen är att kontrollera huruvida det restitutionssystem som finns i exportlandet gör det möjligt att fastställa att insatsvarorna, eller de varor som ersätter insatsvarorna, verkligen har förbrukats. Det första kriteriet rör förekomsten av ett system eller förfarande som möjliggör en sådan kontroll. Det andra kriteriet, som tillämpas i andra hand om ett sådant system eller förfarande inte finns eller är bristfälligt, innebär att exportlandet ska genomföra en undersökning med utgångspunkt i de insatsvaror som faktiskt förbrukats eller de transaktioner som faktiskt genomförts.

   Kommissionen ska i detta avseende endast fastställa huruvida exportlandets myndigheter har infört och tillämpar ett system eller förfarande för kontroll. Kommissionen är inte på något vis skyldig att undersöka hur det nämnda systemet eller det nämnda förfarandet fungerar i praktiken. Om det inte finns något lämpligt system eller förfarande för kontroll ankommer det tvärtom på exportlandet, och inte på gemenskapen, att genomföra en ny undersökning med utgångspunkt i de insatsvaror som faktiskt förbrukats och de transaktioner som genomförts.

   Den omständigheten att adverbet ”normalt” används vid hänvisning till de åtgärder som kommissionen ska vidta vid undersökning av ett restitutionssystem betyder att institutionerna under särskilda omständigheter eventuellt kan tillämpa andra kriterier, men inte att de därigenom fråntas möjligheten att konstatera att ett restitutionssystem eller ett restitutionssystem som tillåter substitution inte kan godkännas på grund av att de föreskrivna kriterierna inte är uppfyllda.

   (se punkterna 89–92, 98, 103 och 106)

5.  Frågan huruvida gemenskapsindustrin har vållats skada och huruvida denna beror på import som varit föremål för dumpning eller subventioner, liksom frågan huruvida import från andra länder, eller mer allmänt huruvida andra kända faktorer har bidragit till den skada som gemenskapsindustrin har vållats, innebär en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden vid vilken institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Gemenskapsdomstolens prövning ska därför endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter eller av huruvida det har förekommit maktmissbruk inte är uppenbart oriktig.

   (se punkt 120)

6.  Enligt artikel 3.2 och 3.3 i antidumpningsförordningen nr 384/96 och artikel 8.2 och 8.3 i förordning nr 2026/97 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, ska fastställandet av skada ske med utgångspunkt i bland annat en ökning av importen, prisutvecklingen på gemenskapsmarknaden samt förändringar i gemenskapsindustrins lönsamhet. Det är således viktigt att de indicier på vilka institutionerna baserar sig motsvarar normala marknadsvillkor.

   Rådet och kommissionen har således en skyldighet att vid fastställandet av skada undersöka om skadan verkligen beror på import som varit föremål för dumpning och bortse från varje skada som beror på andra faktorer, och särskilt sådan skada som kan tillskrivas gemenskapstillverkarna själva, eller import av den berörda produkten från tredjeland. Institutionerna ska följaktligen beakta verkningarna av andra kända faktorer. Detta ska inte bara ske vid bedömningen av orsakssambandet mellan den undersökta importen och den skada som gemenskapsindustrin vållats utan även vid fastställandet av denna skada.

   (se punkterna 121, 135 och 146)

7.  Inom ramen för antidumpningsförfaranden eller antisubventionsförfaranden omfattas valet av metod för beräkning av nivån vid vilken en skada undanröjs, av institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller fastställandet av den skada som gemenskapsindustrin vållats och motiveras av de komplicerade ekonomiska bedömningar som därvid måste företas. Att tillämpa en beräkningsmetod som bygger på den vinstmarginal som gemenskapsindustrin skulle ha kunnat räkna med om det inte förekommit illojala förfaranden snarare än en beräkningsmetod som endast bygger på prisunderskridande utgör inte på något vis en uppenbart oriktig bedömning.

   Den vinstmarginal som ska beaktas av rådet vid beräkningen av det riktpris vid vilket den ifrågavarande skadan undanröjs, måste begränsas till den vinstmarginal gemenskapsindustrin skäligen skulle kunna räkna med under normala konkurrensförhållanden utan dumpad eller subventionerad import.

   (se punkterna 161 och 162)