Mål T-240/04

Republiken Frankrike

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Europeiska atomenergigemenskapen — Investeringar — Underrättelse till kommissionen om investeringsprojekt — Fullgörande — Förordning (Euratom) nr 1352/2003 — Kommissionen saknar behörighet — Artiklarna 41–44 EA — Rättssäkerhetsprincipen”

Förstainstansrättens dom (första avdelningen i utökad sammansättning) av den 17 september 2007   II - 4038

Sammanfattning av domen

Euratom – Investeringar – Underrättelse till kommissionen om investeringsprojekt – Fullgörande

(Artiklarna 41–44 EA; rådets förordning nr 2587/1999; kommissionens förordning nr 1209/2000, artiklarna 3c.2 och 4b, samt kommissionens förordning nr 1352/2003)

Förordning nr 1352/2003 om ändring av förordning nr 1209/2000 om fullgörande av upplysningsplikten enligt artikel 41 i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen ogiltigförklaras, eftersom kommissionen saknade behörighet att anta nämnda förordning.

Det framgår nämligen varken av bestämmelserna i artiklarna 41–44 EA eller av bestämmelserna i förordning nr 2587/1999 om vilka investeringsprojekt som skall meddelas kommissionen i enlighet med artikel 41 i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, som utgör den rättsliga grund som avses i nämnda förordning nr 1352/2003, att kommissionen hade behörighet att anta en sådan förordning. I synnerhet föreskrivs inte i artiklarna 41–44 EA att kommissionen har behörighet att lagstifta om granskningsförfarandet för investeringsprojekt. Förordning nr 2587/1999 innehåller inte heller någon bestämmelse som uttryckligen ger kommissionen befogenhet att anta förordningar i syfte att kunna verkställa den.

I förordning nr 2587/1999 anges endast vilka investeringsprojekt som skall meddelas kommissionen enligt artikel 41 EA och avser inte alls den efterföljande dialogen med kommissionen angående dessa projekt. Kommissionen får således inte genom den förordningen någon implicit befogenhet att anta nämnda förordning nr 1352/2003. Inte heller kan bestämmelserna i den omtvistade förordningen betraktas som nödvändiga för att bestämmelserna i artiklarna 41–44 EA skall få ändamålsenlig verkan. Det var inte nödvändigt att ge kommissionen befogenhet att rekommendera ett uppskjutande av projekten till dess att den slutfört sin granskning av dessa, vilket föreskrivs i artikel 3c.2 i förordning nr 1209/2000, som infördes genom förordning nr 1352/2003, eftersom ett sådant uppskjutande inte alls föreskrivs i Euratomfördraget. Det faktum att kommissionen, enligt artikel 4b i förordning nr 1209/2000 och i enlighet med den omtvistade förordningen, åtar sig att offentliggöra de investeringsprojekt som den har underrättats om kan inte heller betraktas som nödvändigt för ett korrekt genomförande av artikel 44 EA, i vilken en sådan möjlighet till offentliggörande föreskrivs utan att vara obligatorisk.

Dessutom, och framför allt, var det inte nödvändigt att använda sig av en förordning för att anta detaljbestämmelser angående kommissionens förfarande för granskning av investeringsprojekt, såsom bestämmelserna i förordning nr 1352/2003. Det hade nämligen varit fullt tillräckligt med interna organisationsåtgärder för att uppnå de mål som kommissionen enligt dess egna ord eftersträvade. Genom förordning nr 1352/2003 införs dessutom bestämmelser, bland annat artikel 3c.2, eller artikel 4b i förordning nr 1209/2000, som inte enbart gäller den interna organisationen av kommissionens arbete, utan som även har rättsverkningar gentemot tredje part. Avsikten med bestämmelserna är inte att ålägga tredje part skyldigheter.

Genom att välja en förordning, fastän ingen bestämmelse i gemenskapsrätten uttryckligen ger kommissionen den befogenheten, för att vidta åtgärder för att granska investeringsprojekt gällande kärnkraft för vilka det inte var nödvändigt att använda ett rättsligt instrument som är bindande till alla delar och direkt tillämpligt i alla medlemsstater, har kommissionen åsidosatt behörighetsbestämmelserna som följer av Euratomfördraget och skapat en risk för förvirring som skadar rättssäkerheten vad beträffar denna rättsakts rättsliga verkan gentemot tredje part.

(se punkterna 32, 33, 41, 42, 44, 47 och 52–54)