Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Förvaltning av ett gemensamt arv

(Artikel 249 tredje stycket EG; rådets förordning 92/43)

2. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande

(Artikel 249 tredje stycket EG; rådets direktiv 92/43)

3. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Vidtagande av nödvändiga åtgärder för bevarande

(Rådets direktiv 92/43, artikel 6.1)

4. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Skydd av arter – Undantag

(Rådets direktiv 92/43, artiklarna 12−14, 15 a och b samt 16)

5. Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Skydd av arter – Undantag

(Rådets direktiv 92/43, artiklarna 12−14, 15 a och b samt 16)

Sammanfattning

1. Det framgår av fjärde och elfte övervägandena i direktiv 92/43 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter att de livsmiljöer och arter som avses däri utgör en del av gemenskapens naturliga arv, och att hoten mot dem ofta är av gränsöverskridande karaktär, varför det är alla medlemsstaters gemensamma ansvar att vidta åtgärder som har till syfte att främja bevarandet. Det är med hänsyn till att det har anförtrotts åt respektive medlemsstat att förvalta det gemensamma arvet inom sitt territorium viktigt att införlivandet sker på ett noggrant sätt.

(se punkterna 57 och 58)

2. Det framgår av direktiv 92/43 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, vilket innehåller komplicerade och tekniska bestämmelser på miljörättsområdet, att medlemsstaterna har en särskild skyldighet att se till att den lagstiftning de antar för att införliva detta direktiv är tydlig och precis.

Det argument som en medlemsstats regering anför, att den nationella bestämmelsen alltid kommer att ges en direktivkonform tolkning när åtgärder för bevarande är nödvändiga, saknar betydelse. En sådan direktivkonform tolkning av bestämmelser i nationell rätt är nämligen inte i sig så klar och precis att den uppfyller kraven på rättssäkerhet.

Enbart förvaltningspraxis, som kan ändras av myndigheten efter eget gottfinnande och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte heller anses utgöra ett giltigt genomförande av de skyldigheter som medlemsstaterna har vid införlivandet av ett direktiv.

(se punkterna 73 och 78−80)

3. Gemenskapslagstiftaren har med de ord som används i artikel 6.1 i direktiv 92/43 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter velat ålägga medlemsstaterna en skyldighet att vidta nödvändiga bevarandeåtgärder som svarar mot de ekologiska krav som ställs för de livsmiljötyper och arter som avses i bilagorna 1 och 2 till direktivet. Medlemsstaterna har således inte något som helst utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att de nationella myndigheternas lagstiftnings- och beslutsbefogenhet är begränsad med avseende på vad som skall genomföras och vilka metoder som skall användas.

(se punkterna 76 och 87)

4. Artiklarna 12−14 och 15 a och b i direktiv 92/43 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, genom vilka medlemsstaterna åläggs att införa stränga skyddsbestämmelser för de berörda växt- och djurarterna, hänger samman.

Artikel 16 i direktivet, vari klart anges på vilka villkor medlemsstaterna får göra undantag från artiklarna 12–15, utgör en bestämmelse om undantag från direktivets skyddsbestämmelser. Bestämmelsen skall därför tolkas restriktivt.

(se punkterna 109 och 110)

5. Enligt artikel 16.1 i direktiv 92/43 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter förutsätter samtliga nationella åtgärder som innebär ett undantag från förbuden i direktivet att det inte finns någon annan lämplig lösning. Härav följer att nationella bestämmelser enligt vilka undantag från förbuden i artiklarna 12–14 och 15 a och b i direktivet inte underkastas de villkor som anges i dess artikel 16, utan, på ett fragmentariskt sätt, vissa av dem, inte kan anses vara förenliga med denna artikel.

(se punkterna 111 och 112)