Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om fördragsbrott – Medlemsstaternas skyldigheter – Europeiska gemenskapernas egna medel

(Rådets förordning nr 1552/89, artikel 3)

2. Fri rörlighet för varor – Gemenskapstransitering – Transport som sker med en TIR-carnet

(Rådets förordning nr 719/91, artikel. 10.3; kommissionens förordning nr 1593/91, artikel 2.2)

3. Europeiska gemenskapernas egna medel – Medlemsstaternas fastställelse och tillhandahållande

(Rådets förordning nr 1552/89, artiklarna 2 och 6)

Sammanfattning

1. I artikel 3 förordning nr 1552/89 om genomförande av beslut 88/376 om systemet för gemenskapernas egna medel, som rör medlemsstaternas skyldighet att bevara dokument som hänför sig till fastställandet och tillhandahållandet av egna medel, föreskrivs inte en preskriptionsfrist för att driva in egna medel utan den avser endast att ålägga medlemsstaterna att bevara dessa dokument under en viss minsta tidsperiod. Användningen av uttrycket ”minsta” i förhållande till den minsta tid på tre år som dokument skall bevaras utgör stöd för att gemenskapslagstiftaren inte avsåg att införa en preskriptionsfrist.

Talan om fördragsbrott som väckts efter denna frist kan således upptas till sakprövning.

(se punkt 32)

2. Det framgår av artikel 10.2 i förordning nr 719/91 om användning i gemenskapen av TIR-carnet och ATA-carnet som transiteringshandlingar jämförd med artikel 2.1 i förordning nr 1593/91 om tillämpningsföreskrifter till nr 719/91 och artikel 11.2 i tullkonventionen om internationell handel med TIR-carneter att betalning av tullskulden, som uppkommit på grund av oegentligheter under eller i samband med en sådan transport, för det fall carneten ej avstämplats, i princip skall krävas inom tre år från det denna godtagits. Denna frist kan utsträckas till fyra år om avstämplingsbeviset erhållits på ett bedrägligt sätt. Enligt artikel 10.3 i förordning nr 719/91 och artikel 2.2 i förordning nr 1593/91 är ovannämnda frister tillämpliga såväl i förhållande till innehavaren som i förhållande till den garanterande sammanslutningen.

Eftersom artikel 2.1 i förordning nr 1593/91 har till syfte att säkerställa en snabb och enhetlig tillämpning av bestämmelserna om indrivning av tullskulden för att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga, skall de behöriga myndigheternas meddelande till innehavaren av TIR-carneten eller den garanterade sammanslutningen om att en överträdelse eller oegentlighet har begåtts under alla omständigheter ske så fort som möjligt, nämligen så fort tullmyndigheterna fått kännedom om denna överträdelse eller oegentlighet, således i tillämpliga fall, väl innan utgången av de maximala fristerna på ett år och, i fall av bedrägeri, två år i enlighet med artikel 11.1 i TIR-konventionen. Av samma skäl skall betalning i den mening som avses i artikel 11.2 i denna konvention krävas så snart tullmyndigheterna har möjlighet därtill, således i tillämpliga fall innan fristen löpte ut två år efter det att de berörda delgetts meddelandet om att en överträdelse eller en oegentlighet hade begåtts.

(se punkterna 52–55)

3. Enligt artikel 2.1 i förordning nr 1552/89 om genomförande av beslut 88/376 om systemet för gemenskapernas egna medel är gemenskapens anspråk på egna medel fastställda ”så snart som” medlemsstatens behöriga organ har underrättat den betalningsskyldige om det belopp som han skall betala. En sådan underrättelse skall lämnas så snart som den betalningsskyldige är känd och gemenskapens anspråk kan beräknas av de behöriga administrativa myndigheterna, i enlighet med alla relevanta gemenskapsbestämmelser, det vill säga i förevarande fall rådets förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, förordning nr 719/91 om användning i gemenskapen av TIR-carnet och ATA-carnet som transiteringshandlingar och förordning nr 1593/91 om tillämpningsföreskrifter till nr 719/91 samt tullkonventionen om internationell handel med TIR-carneter. Betalningsanmodan som skickats i enlighet med artikel 11.2 i TIR-konventionen skall således anses utgöra en underrättelse i den mening som avses i artikel 2 i förordning nr 1552/89.

Vidare föreskrivs i artikel 6.2 a och b i förordning nr 1552/89 att medlemsstaterna är skyldiga att i A-bokföringen eller, när vissa villkor är uppfyllda, i B-bokföringen bokföra de anspråk ”som fastställs enligt artikel 2” i denna förordning senast den första arbetsdagen efter den nittonde dagen i den andra månad som följer efter den månad under vilken anspråket fastställdes.

Följaktligen är medlemsstaterna skyldiga att fastställa ett anspråk för gemenskaperna på de egna medlen så snart som tullmyndigheterna har möjlighet att beräkna det tullbelopp som följer av en tullskuld och fastställa vem som är gäldenär och därför skyldiga att bokföra anspråken i enlighet med artikel 6 i förordning nr 1552/89.

(se punkterna 58, 60 och 61)