Mål T-53/03

BPB plc

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens — Konkurrensbegränsande samverkan — Marknaden för gipsplattor — Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras — En enda, fortgående överträdelse — Upprepning av överträdelse — Böter — Riktlinjer för beräkning av böter — Meddelande om samarbete”

Förstainstansrättens dom (tredje avdelningen) av den 8 juli 2008   II ‐ 1353

Sammanfattning av domen

1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Skyldighet att hålla hela akten tillgänglig – Gränser

   (Artikel 81.1 EG)

2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Underlåtenhet att delge en handling som är till nackdel för sökanden – Följder angående bevisbördan för det berörda företaget

   (Artikel 81.1 EG)

3. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Bevis – Bevis i form av ett antal indicier och sammanträffanden

   (Artikel 81.1 EG)

4. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt fastställande

   (Artikel 81.1 EG)

5. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Avtal om ett system för informationsutbyte – Otillåtet på en oligopolistisk marknad – Motbevisbar presumtion

   (Artikel 81.1 EG)

6. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Parallellt beteende – Presumtion för samordnat förfarande – Gränser

   (Artikel 81.1 EG)

7. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Samordning och samverkan som är oförenlig med varje företags skyldighet att självständigt bestämma sitt uppträdande på marknaden – En operatörs mottagande av upplysningar från en konkurrent angående dennes framtida uppträdande på marknaden

   (Artikel 81.1 EG)

8. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Företag som kan klandras för överträdelsen bestående i att ha deltagit i en övergripande överenskommelse – Kriterier

   (Artikel 81.1 EG)

9. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Bevis – Bevis bestående av ett antal olika uttryck för överträdelsen – Tillåtet

   (Artikel 81.1 EG)

10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Horisontell konkurrensbegränsande prissamverkan – Mycket allvarlig överträdelse

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Konkret påverkan på marknaden

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A första stycket)

12. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Angivelse av de omständigheter som legat till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens allvar och varaktighet – Tillräcklig angivelse

    (Artikel 253 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Krav på att beakta omsättningen för de företag som var inblandade i samma överträdelse eller i tidigare liknande överträdelser och att säkerställa att böterna är proportionerliga i förhållande till denna omsättning – Föreligger inte

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

14. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Juridisk person ansvarig för företagets drift vid tiden för överträdelsen

    (Artikel 81 EG)

15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Beaktande av delar av år – Tillåtet

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 B)

16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Överträdelser med lång varaktighet – Automatisk ökning av böterna med 10 procent av utgångsbeloppet per år – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 B första stycket)

17. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Höjning av utgångsbeloppet för böterna – Beaktande av skillnader i överträdelsens intensitet – Beaktas inte

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 B)

18. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Upprepning av överträdelse – Begrepp

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Upprepning av överträdelse – Höjning av grundbeloppet för böterna

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Antagande av efterlevnadsprogram för att följa gemenskapens konkurrensregler – Beaktande inte obligatoriskt

    (Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15)

21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av att det företag som är föremål för utredning samarbetat med kommissionen utöver de ramar som fastställts i meddelandet om samarbete – Villkor

    (Rådets förordning nr 17, artikel 17; kommissionens meddelanden 96/C 207/04 och 98/C 9/03, punkt 3)

22. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Överträdelsens upphörande efter kommissionens ingripande – Villkor

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3)

23. Konkurrens – Böter – Påförande – Krav på att företaget hade gjort en vinst på överträdelsen – Föreligger inte

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)

24. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Krav på uppträdande som underlättat kommissionens fastställelse av överträdelsen – Svar på en begäran om upplysningar – Föreligger inte

    (Rådets förordning nr 17, artiklarna 11.1, 11.2, 11.4, 11.5 och 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)

25. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen

    (Artikel 233 EG)

1.  Även om kommissionen är förpliktad att ge de företag som berörs av ett förfarande för tillämpning av artikel 81.1 EG tillgång till alla handlingar som är till nackdel eller till fördel för företaget och som kommissionen inhämtat under undersökningen, gäller detta dock inte för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna dokument och annan konfidentiell information. En institution som går med på att ta emot upplysningar som lämnas helt frivilligt, men med en begäran om konfidentiell behandling för att bevara uppgiftslämnarens anonymitet, måste respektera ett sådant villkor. Det är av yttersta vikt att kommissionen kan garantera anonymitet för vissa av sina uppgiftslämnare om förbjudna konkurrensbegränsande förfaranden ska kunna förebyggas och bekämpas på ett effektivt sätt. Ett förfarande som inletts på grundval av upplysningar vars ursprung inte avslöjats är följaktligen lagenligt, under förutsättning att möjligheten för den berörda personen att kunna yttra sig om riktigheten eller innebörden av omständigheterna, om de handlingar som den fått del av eller om de slutsatser som kommissionen drar med hjälp av dessa inte påverkas.

   (se punkterna 36 och 37)

2.  Om kommissionen avser att använda ett avsnitt i ett svar på ett meddelande om invändningar, eller en handling som har bifogats ett sådant svar, för att styrka en överträdelse i ett förfarande om tillämpning av artikel 81.1 EG, måste de övriga företag som berörs av detta förfarande ges tillfälle att yttra sig över denna bevisning. Under dessa omständigheter utgör ifrågavarande avsnitt i ett svar på meddelandet om invändningar, eller den handling som bifogats svaret, bevisning till nackdel för de olika företag som påstås ha deltagit i överträdelsen.

   Eftersom handlingar som inte överlämnats till de berörda företagen under det administrativa förfarandet inte utgör bevisning mot vilka invändningar kan resas ska dessa handlingar, om det visar sig att kommissionen i beslutet grundat sig på handlingar som inte ingår i utredningsakten och som inte har delgetts sökandena, inte beaktas som bevisning.

   Även om det skulle finnas andra bevishandlingar som de berörda företagen fått del av under det administrativa förfarandet, och som utgör särskilt stöd för kommissionens slutsatser, innebär inte den omständigheten att en graverande handling som inte lämnats ut inte får användas som bevisning att de invändningar som gjorts i det omtvistade beslutet ska anses grundlösa.

   Det ankommer således på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte lämnats ut, och som kommissionen lagt till grund mot detta företag, inte hade fått användas som bevisning mot företaget.

   (se punkterna 41, 43 och 45)

3.  Då en tvist rör förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna ankommer det på kommissionen att bevisa de överträdelser som den har konstaterat och att förebringa den bevisning som krävs för att styrka förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse. I detta sammanhang ankommer det bland annat på kommissionen att styrka samtliga omständigheter som visar att ett företag har deltagit i en sådan överträdelse och dess ansvar för de olika delarna av överträdelsen.

   När det, som i förevarande fall, rör sig om avtal och samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte måste kommissionen bland annat bevisa att företaget hade för avsikt att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade och bevisa att det hade kännedom om de materiella beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller bevisa att företaget rimligen hade kunnat förutse dem och att det var berett att acceptera risken att de andra företagen begick överträdelser. Det är vanligt vad gäller konkurrensbegränsande förfaranden och avtal att denna verksamhet bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, är dessa därför vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal, liksom i förekommande fall att detta utgör en enda, fortgående överträdelse, härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett när annan hållbar förklaring saknas. Även om innehållet i en isolerad handling som kommissionen funnit inte entydigt kan påvisa att det förekommit ett konkurrensbegränsande beteende, då nämnda beteende eventuellt skulle kunna förklaras på annat sätt än genom en vilja att begränsa konkurrensen, betyder inte det att det kan uteslutas att handlingen i fråga kan anses utgöra stöd för att det förelegat en sådan vilja när den ingår bland ett antal andra handlingar som utgör indicier för likartat konkurrensbegränsande beteende vid samma tid.

   Kommissionen kan således inte behöva bevisa ”bortom varje rimligt tvivel” (beyond resonable doubt) att överträdelsen ägt rum.

   (se punkterna 61–64, 210, 227 och 249)

4.  För att artikel 81.1 EG ska vara tillämplig är det tillräckligt att ett avtal har till syfte att begränsa, hindra eller snedvrida konkurrensen, oberoende av avtalets faktiska verkningar. När det gäller avtal som kommer till uttryck under möten mellan konkurrerande företag gäller följaktligen att det föreligger en överträdelse av denna bestämmelse när dessa möten har ett sådant syfte och således är avsedda att på ett konstlat sätt reglera marknadens funktion. Så är fallet exempelvis när två företag uttrycker sin gemensamma vilja att sätta stopp för ett priskrig och att stabilisera de relevanta marknaderna.

   I ett sådant fall kan ett företag hållas ansvarigt för överträdelsen när företaget har deltagit i dessa möten med kännedom om deras syfte, även om företaget därefter inte har vidtagit någon av de åtgärder som man kommit överens om under dessa möten. Den omständigheten att företaget mer eller mindre regelbundet har deltagit i mötena samt att de åtgärder som man kommit överens om har genomförts mer eller mindre fullständigt har inte någon betydelse för att ansvar föreligger, utan för omfattningen av detta ansvar och således bötesnivån. Företag som ingår ett avtal som har till syfte att begränsa konkurrensen kan i princip inte undkomma en tillämpning av artikel 81.1 EG genom att påstå att avtalet inte torde ha någon märkbar inverkan på konkurrensen.

   (se punkterna 83, 84, 87 och 90)

5.  Avtal om informationsutbyte strider mot konkurrensbestämmelserna när de minskar eller undanröjer graden av osäkerhet om den relevanta marknadens funktion och får till resultat att konkurrensen mellan företag begränsas.

   Grundtanken med fördragets konkurrensbestämmelser är nämligen att varje ekonomisk aktör självständigt ska bestämma vilken politik han vill följa på den gemensamma marknaden. Detta krav på självständighet utesluter att det förekommer direkta eller indirekta kontakter mellan ekonomiska aktörer som är ägnade antingen att påverka en faktisk eller potentiell konkurrents beteende på marknaden eller att för en sådan konkurrent avslöja det beteende man har beslutat eller överväger att själv tillämpa på marknaden, när de har till syfte eller resultat att utmynna i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på marknaden i fråga, med beaktande av de tillhandahållna produkternas eller tjänsternas beskaffenhet, hur betydelsefulla och hur många företagen var samt storleken på nämnda marknad.

   På en marknad där konkurrens faktiskt råder kan den omständigheten att en ekonomisk aktör tar hänsyn till den information om marknadens funktionssätt som han har tillgång till tack vare systemet om utbyte av information, för att anpassa sitt uppträdande på marknaden i ett sådant fall, med beaktande av utbudets splittrade karaktär, inte minska eller undanröja de övriga ekonomiska aktörernas osäkerhet om hur deras konkurrenter kommer att uppträda. Utbyte av information om marknaden på en starkt koncentrerad oligopolistisk marknad kan emellertid göra det möjligt för företagen att få kännedom om sina konkurrenters marknadsställning och affärsstrategi och således på ett påtagligt sätt påverka den konkurrens som förekommer mellan de ekonomiska aktörerna.

   Det får antas, såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden. Detta gäller i än högre grad när samordningen har skett regelbundet under en lång period.

   (se punkterna 106–109, 180–184 och 313)

6.  Ett parallellt beteende kan endast anses som bevis på samordning om samordning är den enda rimliga förklaringen till ett sådant beteende. Det ska beaktas att artikel 81 EG, även om den innehåller ett förbud mot allt hemligt samförstånd som kan snedvrida konkurrensen, inte utesluter rätten för företagarna att på ett rationellt sätt anpassa sig till sina konkurrenters konstaterade eller förväntade beteende.

   I en situation där kommissionen konstaterar att flera företag samverkar för att sätta stopp för ett priskrig på flera europeiska marknader, utgör den omständigheten att prishöjningarna aviserades nästan samtidigt och likriktningen hos de aviserade priserna starka indicier på att det skett en samordning före aviseringarna, även om intervallen mellan de olika aviseringarna kan tänkas ha gjort det möjligt för företagen att få kännedom om dessa genom information från marknaden och även om prishöjningarna inte alltid legat på exakt samma nivå.

   (se punkterna 143 och 144)

7.  När ett företag mottar upplysningar om konkurrenternas framtida uppträdande på marknaden, utgör det ett samordnat förfarande som är förbjudet enligt artikel 81.1 EG, även om uppträdandet är rent ensidigt. Det stämmer visserligen att begreppet samordnat förfarande förutsätter kontakter mellan konkurrenter som kännetecknas av ömsesidighet. Detta villkor är dock uppfyllt när en konkurrent på begäran av en annan konkurrent, eller i varje fall med dennes samtycke, avslöjar sina avsikter eller sitt framtida beteende på marknaden. Detta innebär nämligen att företaget genom att motta dessa upplysningar, som det nödvändigtvis måste ha beaktat, direkt eller indirekt, undanröjer osäkerheten kring konkurrenternas framtida beteende, trots att samtliga ekonomiska aktörer självständigt ska bestämma den affärspolitik de avser att följa på marknaden.

   Så är även fallet när kunderna kände till prisinformationen redan innan den meddelades konkurrenterna och således kunde inhämtas från marknaden. Att de sänds över direkt gjorde det möjligt för konkurrenterna att få kännedom om denna information på ett enklare, snabbare och mer direkt sätt än genom marknaden. Utskicket i förväg innebar dessutom att de skapade ett klimat av ömsesidig visshet om varandras framtida prispolitik.

   (se punkterna 153, 154 och 231–236)

8.  Ett åsidosättande av artikel 81.1 EG kan ske inte bara genom ett enstaka handlande utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortgående beteende. Begreppet en enda överträdelse avser just det fallet att flera företag har deltagit i en överträdelse bestående av ett fortgående beteende i avsikt att nå ett bestämt ekonomiskt mål syftande till att snedvrida konkurrensen, eller av individuella överträdelser förbundna sinsemellan av ett gemensamt syfte (samtliga delar har ett och samma ändamål) och av samma aktörer (samma berörda företag, vilka är medvetna om att de eftersträvar ett gemensamt syfte). Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra ett åsidosättande av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en samlad plan på grund av deras identiska syfte som innebär en snedvridning av konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen som helhet betraktad. Det vore konstlat att dela upp detta fortgående beteende, som kännetecknas av en samlad målsättning, i flera separata överträdelser. Att det föreligger en enda överträdelse beror på att samtliga deltagare i kartellen eftersträvade ett och samma mål, inte på hur kartellen genomfördes.

   Enbart den omständigheten att varje företag deltar i överträdelsen under de former som det finner lämpliga påverkar följaktligen inte klassificeringen av överträdelsen som en enda, fortgående överträdelse. Även om de avtal och samordnade förfaranden som avses i artikel 81.1 EG nödvändigtvis är resultaten av flera företags samverkan, vilka samtliga gemensamt ligger bakom överträdelsen, kan deras deltagande således ta sig olika form, beroende på bland annat kännetecknen hos den relevanta marknaden och respektive företags ställning på denna marknad, de mål som eftersträvas och de genomförandemetoder som väljs eller planeras.

   Inom ramen för ett övergripande avtal som sträcker sig över flera år är en tidsrymd på några månader mellan uttrycken för den konkurrensbegränsande samverkan dessutom av föga betydelse. Den omständigheten att de olika handlandena ingår i en samlad plan på grund av att syftena med dem är identiska är däremot av avgörande betydelse.

   Den omständigheten att antalet och intensiteten i fallen av samverkan varierar alltefter den relevanta marknaden betyder inte att överträdelsen inte omfattade de marknader där samverkan var mindre intensiv eller mindre frekvent.

   Endast vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och i förekommande fall vid fastställandet av bötesbeloppet ska samtliga omständigheter beaktas.

   (se punkterna 240, 252 och 255–260)

9.  I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans, och när en annan hållbar förklaring saknas, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett. När det är fråga om en enda, komplex och fortgående överträdelse ger varje uttryck för denna stöd åt uppfattningen att den faktiskt ägt rum. De olika uttrycken för överträdelsen i fråga ska förstås mot bakgrund av hela kontexten, som förklarar varför dessa uttryck uppstått. Det är inte fråga om något cirkelresonemang, utan om en bevisföring där bevisvärdet av de olika faktiska omständigheterna stöds eller motsägs av de andra faktiska omständigheterna som, gemensamt, kan visa att det förelegat en enda överträdelse.

   (se punkterna 249 och 250)

10.  Vid fastställandet av bötesbeloppet för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, ska överträdelsens allvar bedömas med hänsyn till bland annat konkurrensbegränsningarnas art, vilket är det centrala kriteriet i detta avseende, även om också storleken på den relevanta geografiska marknaden och påverkan på marknaden, om den är mätbar, också ska beaktas. Kommissionen kan med rätta klassificera en horisontell prissamverkan som mycket allvarlig med hänsyn till dess art.

    Denna klassificering påverkas inte av att kartellerna eventuellt hade begränsad påverkan på marknaden eller av att kommissionen satt ned bötesbeloppet i andra beslut av den anledningen, även om detta antas stämma. För det första kan nämligen omständigheter som hör samman med syftet med agerandet ha större betydelse för fastställandet av bötesbeloppet än omständigheter rörande resultatet av detta agerande, och för det andra utgör kommissionens tidigare beslutspraxis inte i sig den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet.

    (se punkterna 268, 271–275 och 278)

11.  För att kommissionen ska kunna stödja sig på den konkreta påverkan på marknaden som en kartell med konkurrensbegränsande syfte haft när den beräknar böterna utifrån överträdelsens allvar, såsom föreskrivs i punkt 1 A första stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, räcker det att den kan bibringa konkreta och tillförlitliga indikationer på att överträdelsen med skälig sannolikhet har påverkat marknaden. Kommissionen behöver inte ha kvantifierat denna påverkan eller gjort en sifferuppskattning i det avseendet.

    Bedömningen av en överträdelses påverkan på marknaden bygger dessutom med nödvändighet på antaganden. Kommissionen är i det sammanhanget bland annat skyldig att undersöka vilket pris den aktuella varan hade betingat om det aldrig hade funnits någon kartell. Vid prövningen av orsakerna till prisutvecklingen är det dock riskabelt att spekulera i hur stor del i utvecklingen var och en av dessa orsaker har haft. Det finns anledning att beakta den objektiva orsaken till att parterna, på grund av prisöverenskommelsen, har avsagt sig sin frihet att konkurrera med sina priser. Bedömningen av andra orsaker än kartellmedlemmarnas frivilliga avstående i det avseendet måste nödvändigtvis grunda sig på skäligen sannolika antaganden som det inte går att kvantifiera med exakthet.

    Såväl den omständigheten att kartelldeltagarna kontrollerade större delen av (rentav nästan hela) den relevanta marknaden som att de arrangemang som påvisats var specifikt avsedda att pressa upp priserna till en högre nivå än den som hade uppnåtts utan dessa är tecken som pekar mot att överträdelsen kunde få betydande konkurrensbegränsande effekter.

    Det krävs inte att kommissionen, när det är utrett att en kartell genomförts, systematiskt visar att avtalen verkligen gjort det möjligt för berörda företag att hålla en högre prisnivå än den som skulle ha gällt om inte kartellen hade funnits. Det skulle vara oproportionerligt att begära en sådan utredning, vilken skulle fordra avsevärda resurser mot bakgrund av att det skulle vara nödvändigt att genomföra hypotetiska beräkningar på grundval av ekonomiska modeller vars korrekthet endast med svårighet skulle kunna kontrolleras i domstol och vars riktighet inte på något sätt är bevisad.

    (se punkterna 297, 300, 301, 303 och 307)

12.  Vad gäller beräkningen av de böter som kommissionen påför på grund av åsidosättande av gemenskapens konkurrensregler, är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt, om kommissionen i sitt beslut redovisar de uppgifter som, vid beräkningen av bötesbeloppet i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget och, i förekommande fall, enligt meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, legat till grund för dess bedömning av överträdelsens allvar och varaktighet. Omfattningen av motiveringsskyldigheten ska bedömas mot bakgrund av att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är måste göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter. Det har inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över vilka kriterier som absolut ska tas i beaktande. Det är också väsentligt att undvika att de ekonomiska aktörerna enkelt kan förutse böterna, vilket skulle vara till men för böternas avskräckande verkan. Om bötesbeloppet beräknades rakt av genom en matematisk formel, skulle företagen kunna förutse den eventuella sanktionen och väga denna mot de fördelar som de skulle dra av att överträda konkurrensreglerna. Det krävs således inte enligt motiveringsskyldigheten att kommissionen i sitt beslut redovisar de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna.

    (se punkterna 331, 333, 336 och 343)

13.  Då kommissionen inte är skyldig att göra sin bötesberäkning utifrån belopp som grundar sig på de berörda företagens omsättning, behöver den inte heller säkerställa – när den påför böter för flera företag som varit inblandade i samma överträdelse – att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen exakt återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning eller omsättning på den relevanta produktmarknaden.

    Gemenskapsrätten innehåller inte heller någon allmängiltig princip att sanktionsåtgärden ska stå i proportion till företagets storlek på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen. I artikel 15.2 i förordning nr 17 anges inte heller att ett litet eller medelstort företag inte får åläggas högre böter, i procent av omsättningen, än de största företagen när flera företag som varit inblandade i samma överträdelse åläggs böter. Det framgår av denna bestämmelse att bötesbeloppen för såväl små och medelstora som större företag ska fastställas med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen var och hur länge den pågick. När kommissionen ålägger vart och ett av de företag som varit inblandade i samma överträdelse böter som är skäliga i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet, kan den inte kritiseras för att bötesbeloppet för vissa av dem är högre i förhållande till omsättningen än för andra företag.

    Kommissionen är inte heller skyldig att fastställa böterna vare sig i proportion till omsättningen eller i fullständig överensstämmelse med de böter som fastställts i tidigare ärenden med ungefär lika allvarliga överträdelser. Kommissionens tidigare beslutspraxis utgör inte i sig den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet. Det förhållandet att kommissionen tidigare har tillämpat böter på en viss nivå för vissa typer av överträdelser hindrar den inte från att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 17, om detta är nödvändigt för att genomföra gemenskapens konkurrenspolitik. Det bör tilläggas att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i målet, sammanhanget och böternas avskräckande verkan. Det har inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. De relevanta uppgifterna, såsom marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de aktuella perioderna är olika i varje enskilt fall.

    Gemenskapsdomstolen är därvid behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 229 EG och artikel 17 i förordning nr 17 bedöma bötesbeloppets skälighet.

    (se punkterna 338–344)

14.  Ett företag, det vill säga en ekonomisk enhet bestående av personal samt materiella och immateriella tillgångar, styrs av de organ som föreskrivs i bolagsordningen, och varje beslut att ålägga företaget böter kan riktas till vad som enligt bolagsordningen är företagets ledning (styrelsen, styrelseordföranden, företagsledaren etc.). Konkurrensreglerna skulle enkelt kunna kringgås om man krävde att kommissionen, när den upptäckt ett beteende från ett företags sida som utgjorde en överträdelse, måste kontrollera och visa vem som låg bakom olika ageranden. Detta skulle vara ett hinder mot att kunna ålägga sanktioner för ett företag som dragit nytta av kartellen.

    (se punkterna 360 och 430)

15.  Vid beräkningen av hur länge en överträdelse av konkurrensreglerna har varat, kan kommissionen ta hänsyn till delar av år. Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget innehåller inte något förbud mot att överträdelsens faktiska varaktighet beaktas. Den metoden är fullt logisk och rimlig och faller i alla händelser inom kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning.

    (se punkt 361)

16.  För överträdelser av konkurrensreglerna med lång varaktighet, får kommissionen automatiskt tillämpa den maximala satsen – en ökning på 10 procent av det belopp som grundats på överträdelsens allvar per år. Även om det inte föreskrivs en automatisk ökning i punkt 1 B första stycket tredje strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, har kommissionen enligt denna bestämmelse ändå ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.

    (se punkt 362)

17.  Vid ökningen av bötesbeloppet med anledning av överträdelsens varaktighet, i enlighet med punkt 1 B i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, vore det inte logiskt att ta hänsyn till en variation i överträdelsens intensitet under den berörda perioden. Ökningen görs med tillämpning av ett visst procenttal av utgångsbeloppet, vilket bestäms på grundval av hur allvarlig överträdelsen som helhet är och således redan återspeglar överträdelsens varierande intensitet.

    (se punkt 364)

18.  Begreppet upprepad överträdelse innebär inte med nödvändighet att det har vidtagits en tidigare sanktionsåtgärd i form av böter, utan endast att det förekommit en tidigare överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt. Syftet med att beakta upprepning av en överträdelse är att förmå företag som visat en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna att förändra sitt beteende, då ett tidigare konstaterande av en överträdelse från deras sida tydligen inte räckt för att förhindra en upprepning av ett beteende som utgör en överträdelse. Den avgörande omständigheten vid en sådan upprepning är alltså inte att det tidigare påförts böter, och a fortiori inte böternas storlek, utan att det tidigare konstaterats föreligga en liknande överträdelse av samma fördragsbestämmelse.

    När två överträdelser har skett samtidigt, är det endast berättigat att höja bötesbeloppet för den ena överträdelsen med hänsyn till att den andra redan tidigare varit föremål för ett sanktionsbeslut när deltagandet i den andra överträdelsen till större delen skedde före sanktionsbeslut angående den första överträdelsen. Kommissionen överskrider däremot inte sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den höjer bötesbeloppet för den andra överträdelsen på grund av upprepning av överträdelse av den anledningen att denna fortsatt i flera år efter det att den första överträdelsen konstaterats.

    (se punkterna 387, 388, 390, 391, 393, 394 och 396)

19.  Ur ett avskräckningsperspektiv är en upprepad överträdelse en omständighet som motiverar en betydande höjning av grundbeloppet för böter som påförs för åsidosättande av konkurrensreglerna. Den upprepade överträdelsen visar nämligen att den tidigare ålagda sanktionen inte var tillräckligt avskräckande. Att det bötfällda företaget spelat en mindre, passiv roll i den första överträdelsen påverkar inte följderna av upprepade överträdelser, eftersom det avgörande är att företaget i fråga, trots att en överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt konstaterats, fortsatte att åsidosätta reglerna.

    När kommissionen fastställer en höjning med anledning av upprepning av överträdelse, kan den begränsa sig till att pröva vad det proportionerliga procenttalet ska vara utan att ta hänsyn till det absoluta höjningsbelopp som det procenttalet innebär. Så länge som höjningen räknat i procent inte är oskälig, är det absoluta höjningsbeloppet bara den matematiska följden av att detta procenttal tillämpas på grundbeloppet, vars proportionalitet i förhållande till den aktuella överträdelsens allvar och varaktighet prövats för sig.

    Enbart det förhållandet att kommissionen i ett annat beslut agerat annorlunda när den höjt grundbeloppet med anledning av upprepning av överträdelse betyder i alla händelser inte att den var skyldig att tillämpa samma procenttal i det angripna beslutet. Kommissionens tidigare beslutspraxis utgör inte i sig den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet, då denna enbart definieras i förordning nr 17.

    Det är inte heller relevant, vad gäller storleken på höjningen till följd av upprepning av överträdelse, att denna överstiger utgångsbeloppet för de böter som ålagts de andra deltagarna i överträdelsen på grundval av överträdelsens allvar. Eftersom böterna fastställts på ett korrekt sätt och höjningen med anledning av upprepning av en överträdelse är proportionerlig, är det förhållandet att höjningen i absoluta tal är högre än utgångsbeloppet för de böter som ålagts de andra kartelldeltagarna enbart en matematisk följd av höjningen och har inget samband med de andra bötesbeloppen.

    Detsamma gäller det förhållandet att höjningen till följd av upprepning av överträdelse är högre än nedsättningen av böterna med anledning av företagets samarbete med kommissionen. Det handlar om två olika skeden i fastställandet av bötesbeloppet.

    Slutligen kan det bötfällda företaget inte, för att ifrågasätta höjningen av bötesbeloppet med anledning av upprepning av överträdelse, göra gällande att kommissionen tillämpade samma höjning på det företaget som på en annan deltagare i samma överträdelse, trots att det andra företagets tidigare överträdelse inte uppvisar motsvarande kännetecken som den tidigare överträdelse som det förstnämnda företaget hållits ansvarigt för. En höjning till följd av upprepning av överträdelse är kopplad till en försvårande omständighet som specifikt avser det berörda företaget. Vad som är relevant är därför att de två företagen redan tidigare varit inblandade i överträdelser, men att de, trots konstaterandet av dessa överträdelser, inte avslutat sitt deltagande i den nya överträdelsen.

    (se punkterna 398, 399, 401 och 406–412)

20.  Även om det visserligen är betydelsefullt att ett företag vidtar åtgärder för att förhindra att dess personal begår nya överträdelser av gemenskapens konkurrensrätt i framtiden, påverkar det inte det faktum att den överträdelse som konstaterats verkligen har begåtts. Att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis i vissa fall har beaktat införandet av ett program för efterlevnad av gemenskapens konkurrensregler som en förmildrande omständighet medför således inte en skyldighet för denna att även göra så i andra fall.

    Kommissionen är således inte skyldig att beakta denna omständighet som förmildrande, under förutsättning att den iakttar likabehandlingsprincipen, vilken innebär att kommissionen inte får behandla de olika företagen i samma beslut på olika sätt.

    (se punkterna 423 och 424)

21.  I punkt 3 sjätte strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget ges en möjlighet att sätta ned böterna för ett företag som samarbetat med kommissionen under ett förfarande om åsidosättande av konkurrensreglerna utöver de ramar som fastställts i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden. Detta förutsätter med nödvändighet att ifrågavarande samarbete inte kan belönas inom ramen för meddelandet om samarbete och att samarbetet har varit effektivt, det vill säga har underlättat kommissionens uppgift att fastställa att det föreligger överträdelser av gemenskapens konkurrensregler och få dem att upphöra.

    (se punkterna 426 och 428)

22.  Enligt punkt 3 tredje strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget är det en förmildrande omständighet ”att företaget har upphört med överträdelsen vid kommissionens första ingripanden (bland annat kontroller)”. En minskning av böterna med anledning av att en överträdelse upphört vid kommissionens första ingripanden kan dock inte ske per automatik, utan beror på en utvärdering av omständigheterna i fallet som kommissionen gör inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Tillämpningen av denna bestämmelse i riktlinjerna till förmån för ett företag är särskilt lämplig i en situation där den konkurrensbegränsande karaktären av det ifrågavarande beteendet inte är uppenbar. Omvänt är tillämpningen i princip mindre lämplig i en situation då beteendet tydligt är av konkurrensbegränsande karaktär, varvid det förutsätts att detta förhållande är styrkt. Även om kommissionen tidigare funnit att ett frivilligt upphörande med överträdelsen är en förmildrande omständighet, får den vid tillämpningen av sina riktlinjer beakta den omständigheten att det fortfarande är relativt vanligt med allvarliga överträdelser trots att de varit otillåtna ända sedan gemenskapens konkurrenspolitik etablerades, och att det därför kan vara motiverat att överge denna generösa inställning och inte längre kompensera upphörandet av en sådan överträdelse med en nedsättning av böterna. Under dessa omständigheter beror lämpligheten av en minskning av böterna med anledning av överträdelsens upphörande på huruvida sökanden rimligen kunde betvivla att dess beteende utgjorde en överträdelse.

    Så är inte fallet när det är fråga om en hemlig kartell som syftade till informationsutbyte på en oligopolistisk marknad och en stabilisering av marknader. Detta slags kartell utgör en mycket allvarlig överträdelse. De berörda företagen borde därför ha varit medvetna om att deras beteende var rättsstridigt. Att kartellen var hemlig bekräftar för övrigt att de berörda företagen var medvetna om att deras uppträdande var rättsstridigt.

    (se punkterna 436–439)

23.  Även om de böter som åläggs ett företag för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler måste vara proportionella i förhållande till varaktigheten och övriga omständigheter som ingår i bedömningen av överträdelsens allvar, däribland den vinst som de berörda företagen kunnat göra på sina aktiviteter, kan en utebliven vinst på grund av en överträdelse inte utgöra ett hinder mot att det åläggs böter, eftersom böterna annars skulle förlora sin avskräckande verkan. Av detta följer att kommissionen inte är skyldig att beakta att överträdelsen inte medfört någon vinst när den bestämmer bötesbeloppet.

    Kommissionen kan visserligen enligt sina riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (punkt 2 femte strecksatsen) och på grund av försvårande omständigheter höja sanktionsbeloppet för att det ska bli högre än den otillbörliga vinst som erhållits till följd av överträdelsen. Detta betyder emellertid inte att kommissionen har ålagt sig själv att hädanefter under alla omständigheter styrka den ekonomiska fördelen av den fastställda överträdelsen när den bestämmer bötesbelopp. Att det inte förelegat någon sådan fördel kan med andra ord inte utgöra en förmildrande omständighet.

    (se punkterna 441–443)

24.  Kommissionen får vid fullgörandet av de uppgifter som den har tilldelats på området inhämta alla nödvändiga upplysningar hos medlemsstaternas regeringar och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssammanslutningar. Kommissionen har rätt att ålägga ett företag att lämna alla nödvändiga upplysningar om de faktiska omständigheter som det kan ha kännedom om och vid behov överlämna därtill hörande handlingar som nämnda företag besitter, även om dessa kan användas för att fastställa att företaget självt eller ett annat företag har gjort sig skyldigt till konkurrensbegränsande beteende. De svar som lämnas enligt artikel 11.1 i förordning nr 17 utgör följaktligen uppfyllande av en förpliktelse, inte frivilligt samarbete i den mening som avses i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden.

    (se punkt 468)

25.  Efter en dom om ogiltigförklaring, vilken har retroaktiv verkan (ex tunc) och således retroaktivt undanröjer den ogiltigförklarade rättsakten från rättsordningen, är svarandeinstitutionen enligt artikel 233 EG skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att undanröja effekterna av de konstaterade rättsstridigheterna. Om en rättsakt redan har verkställts kan detta innebära att den situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs ska återställas.

    Bland de viktigaste av de åtgärder som enligt artikel 233 EG ska vidtas när dom meddelas om upphävande eller nedsättning av ett bötesbelopp som ålagts ett företag för en överträdelse av konkurrensreglerna i fördraget återfinns kommissionens skyldighet att återbetala hela eller en del av det bötesbelopp som det ifrågavarande företaget erlagt, eftersom detta belopp till följd av upphävandet måste anses ha erlagts felaktigt. Denna skyldighet avser inte endast det kapitalbelopp som erlagts felaktigt, utan även upplupen ränta. Om kommissionen inte betalade dröjsmålsränta på kapitalbeloppet av de böter som återbetalats till följd av en sådan dom, skulle kommissionen underlåta att vidta en åtgärd som är nödvändig för att följa domen och därmed inte uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 233 EG.

    Ett yrkande, inom ramen för ett förfarande om upphävande av böter som påförts till följd av överträdelse av konkurrensreglerna, att kommissionen ska åläggas att återbetala hela eller en del av det bötesbelopp som det berörda företaget erlagt, jämte ränta, eftersom detta belopp till följd av upphävandet måste anses ha erlagts felaktigt, kan således inte prövas i sak.

    (se punkterna 486–489)