Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om fördragsbrott – Föremål för talan – Fastställande under det administrativa förfarandet

(Artikel 226 EG)

2. Fri rörlighet för varor – Gemenskapstransitering – Transport med en TIR-carnet

(Kommissionens förordning nr 2454/93, artiklarna 454.2 och 455.2)

3. Europeiska gemenskapernas egna medel – Fastställande och tillhandahållande av medlemsstaterna

(Rådets förordning nr 1150/2000, artikel 6)

4. Europeiska gemenskapernas egna medel – Fastställande och tillhandahållande av medlemsstaterna

(Rådets förordning nr 1150/2000, artiklarna 6.3 b och 17)

Sammanfattning

1. Även om det, vad avser en talan om fördragsbrott, är så att de yrkanden som ansökan innehåller i princip inte kan utvidgas till att omfatta andra fördragsbrott än dem som gjorts gällande i det motiverade yttrandets slutsats och i den formella underrättelsen, har kommissionen inte desto mindre möjlighet att göra gällande att sådana skyldigheter som härrör från den ursprungliga versionen av en gemenskapsrättsakt, som senare ändrats eller upphävts och som kvarstår genom de nya bestämmelserna, har åsidosatts. Däremot kan inte tvisteföremålet utvidgas till att avse skyldigheter som följer av nya bestämmelser som saknar sin motsvarighet i den ursprungliga versionen av rättsakten i fråga, eftersom detta skulle innebära att de formella kraven för ett korrekt genomförande av förfarandet vid fastställelse av fördragsbrottet åsidosattes.

(se punkt 34)

2. Det framgår av artiklarna 454.2 och 455.1 i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och artikel 11 i Tullkonventionen om internationell handel med TIR-carneter, i förening, att betalning av tullskulden, för det fall carneten ej avstämplats, i princip skall krävas inom tre år från det att denna godtagits. Denna frist kan utsträckas till fyra år om avstämplingsbeviset erhållits på ett bedrägligt sätt. Det skall emellertid preciseras att då artikel 455.1 i tillämpningsförordningen har till syfte att säkerställa en snabb och enhetlig tillämpning av bestämmelserna om indrivning av tullskulden i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga skall meddelandet om att en överträdelse eller oegentlighet har begåtts under alla omständigheter ske så fort som möjligt, nämligen så fort tullmyndigheterna fått kännedom om denna överträdelse eller oegentlighet, således i tillämpliga fall i god tid före utgången av de maximala fristerna på ett år och, i fall av bedrägeri, två år i enlighet med artikel 11.1 i TIR-konventionen. Av samma skäl skall krav på betalning i den mening som avses i artikel 11.2 i TIR‑konventionen sändas så snart tullmyndigheterna har möjlighet därtill, således innan fristen löpte ut två år efter meddelandet om att överträdelse eller oegentlighet hade begåtts.

(se punkterna 68–70)

3. Medlemsstaterna är skyldiga att fastställa ett anspråk för gemenskaperna på de egna medlen så snart som tullmyndigheterna har möjlighet att beräkna det tullbelopp som följer av en tullskuld och fastställa vem som är gäldenär, och de är därför skyldiga att bokföra anspråken i enlighet med artikel 6 i förordning nr 1150/2000 om genomförande av beslut 94/728 om systemet för gemenskapernas egna medel.

Medlemsstaterna får inte avstå från att fastställa fordringarna – inte ens om de bestrider desamma – vid äventyr av att gemenskapernas ekonomiska balans rubbas av en medlemsstats agerande.

Under dessa omständigheter har en medlemsstat som inte bokfört tullskulden inom den frist som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 1150/2000, efter det att krav på betalning i enlighet med artikel 11.2 i Tullkonventionen har skickats, vilket förutsätter att tullmyndigheterna kunnat beräkna beloppen på de anspråk som följer av denna skuld och bestämma vem som är betalningsansvarig, åsidosatt de skyldigheter som följer av artikel 6 i förordning nr 1150/2000.

(se punkterna 75–77)

4. En medlemsstats ensidiga beslut att redovisa anspråken i B-bokföringen i stället för i A-bokföringen innebär ett åsidosättande av medlemsstatens skyldigheter enligt artikel 17.1 i förordning nr 1150/2000 att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de egna medlen tillhandahålls kommissionen enligt vad som föreskrivs i denna förordning. Detta gäller i vart fall upp till det takbelopp som avtalats i TIR-systemet, utan att de garanterande sammanslutningarna gjort invändningar mot anspråken inom fristerna samt att dessa anspråk kan komma att förändras när tvisten har lösts och utan att kommissionen föreläggs detta problem vad gäller tillämpningen av gemenskapsrätten, även efter det att kommissionen meddelat sina invändningar.

(se punkterna 82, 89, 92, 93, 95 och 105 samt domslutet)