Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen

(Artikel 230 EG)

2. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen

(Artikel 230 EG)

3. Statligt stöd – Befintliga stöd

(Artiklarna 87 EG och 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 1 b v)

4. Statligt stöd – Kommissionens undersökning

(Artikel 87 EG)

5. Statligt stöd – Begrepp

(Artikel 87.1 EG)

6. Statligt stöd – Begrepp

(Artikel 87.1 EG)

7. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Artikel 253 EG)

8. Gemenskapsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor

9. Statligt stöd – Kommissionens beslut innebärande att ett skatterättsligt system som medges genom koncession skall avskaffas

Sammanfattning

1. Enligt artikel 230 EG får varje fysisk eller juridisk person enligt artikel 230 EG väcka talan mot ett beslut riktat till en annan person bara om det berör honom direkt och personligen.

När det gäller detta andra krav är det inte uteslutet att en omtvistad bestämmelse, som genom sin art och sin räckvidd är allmän eftersom den är generellt tillämplig på samtliga berörda ekonomiska aktörer, kan beröra vissa av dem personligen.

Fysiska eller juridiska personer kan endast hävda att en omtvistad bestämmelse berör dem personligen om den påverkar dem på grund av vissa utmärkande egenskaper som de har, eller på grund av omständigheter som skiljer dem från alla andra personer.

I det avseendet gäller att när den överklagade rättsakten berör en grupp av personer som med hjälp av gruppmedlemmarnas egna kriterier kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, kan dessa personer vara personligen berörda av rättsakten i den mån de ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer. Så är fallet för företag som genom kommissionens beslut avseende statligt stöd inte får utnyttja avvikande nationella skatteförmåner fram till den frist som föreskrivs i den nationella lagstiftningen eller fram till dess att denna förmån, som de ansökt om och som de skulle ha haft rätt att utkräva, skulle ha förnyats för dem.

(se punkterna 55 och 58–64)

2. En sammanslutning som har till uppgift att försvara företags gemensamma intressen är i princip inte behörig att väcka talan om ogiltigförklaring av ett slutligt beslut av kommissionen rörande statliga stöd annat än om dessa företag eller vissa av dem har egen talerätt.

(se punkt 56)

3. I rådets förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG], i vilken det stadgas om kommissionens utövande av sina befogenheter enligt artikel 88 EG, finns inte någon definition av vad som skall omfattas av uttrycket ”utvecklingen av den gemensamma marknaden” i artikel 1 b v i förordningen, där det preciseras att en åtgärd som inte utgjorde något stöd när det infördes likväl skall anses existera om den blivit ”ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden”. Detta uttryck får inte förstås som en ändring av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget inom den sektor som berörs av den ifrågavarande åtgärden och den avser inte det fallet att kommissionen ändrar sin bedömning enbart på grund av en mer rigorös tillämpning av fördragets bestämmelser om statliga stöd.

Det skall emellertid påpekas att förordningen utgör en sekundärrättslig rättsakt som antagits för tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG, och som inte kan reducera omfattningen av nämnda artiklar, framför allt eftersom kommissionen hämtar sina befogenheter direkt från dessa. Enligt artikel 88.1 EG har nämligen kommissionen att fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i staterna och att till dem lämna förslag på lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion. Enligt artikel 88.2 EG får kommissionen, för det fall otillåtet stöd befinns föreligga, besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra stödåtgärderna inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.

Härav följer att kommissionen uppfyllde sin roll enligt artikel 88 EG när den beslutade att ånyo pröva det skatterättsliga system som tillämpades på vissa företag i en medlemsstat och som varit föremål för tidigare beslut med innebörden att det inte varit fråga om något statligt stöd, men som därefter av rådets arbetsgrupp befunnits vara skadligt för den gemensamma marknaden efter att systemet undergått det befintliga kontrollförfarandet med resultatet att arbetsgruppen befann systemet utgöra ett statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden. Den rättsliga grunden för ett dylikt beslut av kommissionen är alltså artiklarna 87 EG och 88 EG.

Legalitetsprincipen iakttogs alltså och beslutet utgör därmed en entydig rättsakt vars tillämpning var förutsebar för medborgarna i deras kontakter med rättvisan. Beslutet strider följaktligen inte mot rättssäkerhetsprincipen.

(se punkterna 70–76)

4. Kommissionen kan, när det gäller stödprogram, nöja sig med att granska det ifrågavarande programmets särdrag för att bedöma om detta innebär en avsevärd fördel för stödmottagarna i förhållande till deras konkurrenter. Kommissionen är inte heller skyldig att undersöka varje enskilt fall där systemet tillämpas.

(se punkt 82)

5. Begreppet stöd kan i här aktuellt avseende omfatta inte enbart konkreta förmåner som subventioner, lån och förvärv av kapitalandelar i företag, utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter.

En åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna medger vissa företag skattebefrielse och som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter stödmottagarna i en finansiell situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i utgör statligt stöd.

(se punkterna 86 och 87)

6. Enligt artikel 87.1 EG skall det fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna vissa företag eller viss produktion i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till målsättningen med rättsordningen. Om så är fallet uppfyller den berörda åtgärden selektivitetsvillkoret, vilket utgör grund för begreppet statligt stöd som föreskrivs i denna bestämmelse.

(se punkt 119)

7. Den i artikel 253 EG föreskrivna skyldigheten att motivera en gemenskapsrättsakt måste visserligen anpassas till denna rättsakts natur och det måste klart och tydligt framgå av denna hur den institution som antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Icke desto mindre kan kommissionen inte åläggas att i ett beslut, som innebär att ett visst stödsystem är oförenligt med den gemensamma marknaden, ange skälen till varför den gjorde en annan bedömning av det ifrågavarande stödsystemet i sina tidigare beslut. Begreppet statligt stöd avser nämligen en objektiv situation som bedöms vid den tidpunkt då kommissionen fattar sitt beslut.

(se punkt 137)

8. Rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar omfattar varje rättssökande hos vilken en gemenskapsinstitution har väckt grundade förhoppningar. Det går för övrigt inte att åberopa ett åsidosättande av denna princip om det allmänna inte har gett exakta försäkringar till nämnda personer. Likaså gäller att när en försiktig och medveten ekonomisk aktör skulle kunna förutse att en gemenskapsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa en sådan princip när denna åtgärd har vidtagits.

För övrigt gäller att även om det antas att gemenskapen har skapat en situation som kan ge upphov till berättigade förväntningar, kan ett överordnat allmänintresse hindra att det antas övergångsbestämmelser för situationer som har uppstått före ikraftträdandet av de nya reglerna men som ännu inte har upphört. Om det emellertid inte finns något sådant intresse kan det faktum att det inte införs några övergångsbestämmelser för att skydda de förväntningar som aktörerna rätteligen kan ha på upprätthållandet av en gemenskapslagstiftning anses utgöra ett åsidosättande av en överordnad rättsregel.

(se punkterna 147–149)

9. Såväl principen om skydd för berättigade förväntningar som likhetsprincipen åsidosätts genom ett beslut av kommissionen, som med avvikelse från kommissionens tidigare motsatta bedömning nu innebär att ett visst skatterättsligt system skall avskaffas eftersom det utgör ett statligt stöd som är oförenligt med gemenskapsrätten, dock utan att det i beslutet föreskrivs några övergångsbestämmelser till förmån för de aktörer vars koncession, som utan problem kan förnyas och som fordras för att aktörerna skall omfattas av det skatterättsliga systemet, löper ut samtidigt med, eller kort efter det datum då beslutet delges, medan de koncessioner som löper vid detta datum ges fortsatt verkan under flera år på grund av att ovannämnda aktörer, som inte kan anpassa sig efter förändringen av det ifrågavarande skatterättsliga systemet med kort varsel, i vilket fall som helst har kunnat förvänta sig att ett beslut av kommissionen som frångår dess tidigare bedömning ändock skulle ge dem erforderlig tid för att faktiskt kunna ta hänsyn till denna förändrade bedömning, och det inte finns något överordnat allmänintresse som hindrar att de beviljas denna erforderliga tid.

(se punkterna 155–167 och 172–174)