Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Gemenskapsrätten — Principer — Rättssäkerhet — Gemenskapslagstiftning — Krav på klarhet och precision — Gränser

2. Institutionernas rättsakter — Normhierarki — En förordnings företräde framför riktlinjer eller rambestämmelser som inte har någon rättslig grund i vare sig fördraget eller en rättsakt som antagits med stöd av fördraget

(Artikel 249 EG)

3. Statligt stöd — Förbud — Undantag — Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden — Förordning nr 70/2001 om stöd till små och medelstora företag — Förordning nr 2204/2002 om sysselsättningsstöd — Förordningar som är självständiga och har olika syften

(Kommissionens förordningar nr 70/2001, artikel 3.2, och nr 2204/2002, artikel 3.1)

4. Statligt stöd — Förbud — Undantag — Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden — Förordning nr 2204/2002 om sysselsättningsstöd — Undantag som föreskrivs i artiklarna 4–6 i nämnda förordning — Olika och självständiga villkor för förenlighet

(Kommissionens förordning nr 2204/2002, artiklarna 4–6)

5. Statligt stöd — Förbud — Undantag — Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden — Bemyndigande som kommissionen getts genom förordning nr 994/98 — Räckvidd — Bemyndigande som inte endast omfattar kodifiering av tidigare praxis

(Rådets förordning nr 994/98, artikel 1)

6. Statligt stöd — Förbud — Undantag — Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden — Bemyndigande som kommissionen getts genom förordning nr 994/98 — Bemyndigande som inte endast omfattar definiering av begreppet statligt stöd

(Rådets förordning nr 994/98)

7. Statligt stöd — Förbud — Undantag — Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden — Förordning nr 2204/2002 om sysselsättningsstöd — Upprättande av en uttömmande förteckning över mindre gynnade kategorier av arbetstagare som kan komma i fråga för stöd enligt nämnda förordning — Åsidosättande av likabehandlingsprincipen — Föreligger inte

(Kommissionens förordning nr 2204/2002, artiklarna 2 f och 5)

8. Statligt stöd — Förbud — Undantag — Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden — Fastställande av villkor för förenlighet — Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning — Domstolsprövning — Gränser

(Rådets förordning nr 994/98)

9. Statligt stöd — Förbud — Undantag — Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden — Förordning nr 2204/2002 om sysselsättningsstöd — Fastställelse av villkor för förenlighet som är strängare än dem som gällde enligt kommissionens tidigare praxis — Åsidosättande av principen om likabehandling — Föreligger inte­

(Kommissionens förordning nr 2204/2002)

10. Institutionernas rättsakter — Val av rättslig grund — Kriterier — Gemenskapsrättsakt som har ett dubbelt syfte eller två beståndsdelar — Hänvisning till det syfte eller den beståndsdel som befunnits vara av huvudsaklig eller avgörande betydelse — Antagande av förordning nr 2204/2002 med stöd av förordning nr 994/98 om behörighet för kommissionen att anta förordningar om förklaring av att vissa slag av statligt stöd är förenliga med den gemensamma marknaden — Lagenlighet även efter det att artikel 137 EG införts genom Amsterdamfördraget

(EG-fördraget, artikel 94 (nu artikel 89 EG); rådets förordning nr 994/98)

Sammanfattning

1. Rättssäkerhetsprincipen utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip som bland annat ställer krav på att en reglering skall vara klar och precis, så att de enskilda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed.

Eftersom det alltid finns en viss grad av osäkerhet beträffande innebörden och räckvidden av en rättsregel, finns det, i fråga om en talan i vilken en medlemsstat i huvudsak har grundat sina anmärkningar om en förordnings lagenlighet på hypotetiska fall, emellertid anledning att endast pröva huruvida rättsakten i fråga är så tvetydigt formulerad att medlemsstaten inte med tillräcklig säkerhet kan skingra eventuella tvivel om den ifrågasatta rättsaktens räckvidd eller innebörd.

(se punkterna 30 och 31)

2. De riktlinjer och sektorsövergripande rambestämmelser som kommissionen antar på området för statligt stöd har inte någon rättslig grund i vare sig fördraget eller en rättsakt som antagits med stöd av fördraget. Av detta följer att om bestämmelserna i en förordning som har antagits på detta område och bestämmelserna i riktlinjerna eller i de sektorsövergripande rambestämmelserna överlappar varandra har de förstnämnda bestämmelserna, som i enlighet med artikel 249 EG har bindande verkan och allmän giltighet, företräde.

(se punkt 33)

3. Förordning nr 70/2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG‑fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag och förordning nr 2204/2002 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG fördraget på statligt sysselsättningsstöd är självständiga i förhållande till varandra och syftena med dem är olika. Varken de villkor som de fastställer eller deras respektive tillämpningsområden sammanfaller således helt. Det är i detta sammanhang klart att, med hänsyn till artikel 3.1 i förordning nr 2204/2002 och till artikel 3.2 i förordning nr 70/2001, en stödordning skall anses vara förenlig med den gemensamma marknaden och undantas från anmälningsskyldigheten, om den uppfyller antingen tillämpningsområdet och samtliga villkor i förordning nr 2204/2002 eller tillämpningsområdet och samtliga villkor i förordning nr 70/2001.

(se punkt 36)

4. Det följer, av den allmänna systematiken i och ändamålet med förordning nr 2204/2002 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG fördraget på statligt sysselsättningsstöd, att de undantag som föreskrivs i artikel 4 om stöd till skapande av sysselsättning, artikel 5 om stöd till rekrytering av mindre gynnade kategorier av arbetstagare och arbetstagare med funktionshinder och artikel 6 om permanent stöd för anställning av funktionshindrade arbetstagare tillvaratar olika syften och att de där fastställda villkoren för förenlighet i princip är självständiga i förhållande till varandra. Om ett stöd uppfyller villkoren i en av dessa artiklar skall det således anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, oberoende av om det även kan uppfylla villkoren i en annan av nämnda artiklar.

(se punkt 46)

5. Ordalydelsen i artikel 1 i förordning nr 994/98 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd gör det inte i något avseende möjligt att slå fast att kommissionen är skyldig att fastställa kriterier för att stöd skall kunna anses vara förenligt med den gemensamma marknaden som fullständigt överensstämmer med dess tidigare praxis, utan att kunna ändra dessa kriterier. I bestämmelsen anges nämligen endast i allmänna ordalag att det i förordningen om undantag avseende sysselsättningsstöd skall anges tröskelvärden för stöd och villkor för kumulation av stöd, utan att det föreskrivs vilket innehåll dessa kriterier konkret skall ha. Det bemyndigande som rådet har gett i förordningen kan inte tolkas så att kommissionen anmodas att endast kodifiera sin tidigare praxis och att inte använda sin erfarenhet på området för statligt stöd för att fastställa nya kriterier, däribland sådana som är strängare än gällande kriterier.

(se punkterna 52 och 53)

6. Rådet har genom förordning nr 994/98 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd gett kommissionen befogenheter att förklara att vissa kategorier av stöd skall anses vara förenliga med den gemensamma marknaden och inte omfattas av anmälningsskyldigheten. Med avseende på artikel 87 EG har rådet således inskränkt sig till att bemyndiga kommissionen att genomföra punkt 3 i denna artikel, i vilken punkt det föreskrivs undantag från principen om att de stöd som anges i punkt 1 i samma artikel är oförenliga med den gemensamma marknaden. Rådet har däremot inte tilldelat kommissionen några befogenheter att tolka artikel 87.1 EG, som innehåller en definition av uttrycket statligt stöd. Kommissionen hade följaktligen inte några befogenheter att ge en bindande och allmän definition av begreppet statligt stöd vid antagandet av förordning nr 2204/2002 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG‑fördraget på statligt sysselsättningsstöd. Kommissionen har således handlat inom ramen för sina befogenheter och följaktligen har den inte åsidosatt de allmänna principerna om rättssäkerhet, subsidiaritet och proportionalitet.

(se punkt 58)

7. Ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen genom en gemenskapsrättsakt förutsätter att rättssubjekt genom denna rättsakt åläggs en skyldighet som går utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det syfte som eftersträvas med rättsakten.

Åtgärder till förmån för arbetstagare som inte avses med definitionen i förordning nr 2204/2002 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG‑fördraget på statligt sysselsättningsstöd av mindre gynnade kategorier av arbetstagare omfattas emellertid inte av en ny skyldighet enligt förordningen. Eftersom det i förordningen inte hänvisas till sådana åtgärder bibehålls därigenom för dessa den anmälningsskyldighet som redan tidigare föreskrevs i artikel 88.3 EG. Kommissionen har följaktligen inte åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att i artikel 2 f i förordning 2204/2002 fastställa en uttömmande förteckning över de mindre gynnade kategorier av arbetstagare som kan komma i fråga för stöd som beviljas i enlighet med artikel 5.

(se punkterna 61 och 62)

8. Kommissionen har, i fråga om statligt stöd, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som innefattar ekonomiska och sociala analyser som skall göras ur ett gemenskapsperspektiv. Så är särskilt fallet när kommissionen önskar förena målet att säkerställa att konkurrensen på den gemensamma marknaden inte snedvrids med andra av gemenskapens mål, däribland sådana som avser främjande av sysselsättningen.

När kommissionen har en långtgående befogenhet att göra en sådan skönsmässig bedömning kan inte domstolen, vid kontrollen av om denna befogenhet utövas på rättsenligt sätt, ersätta den behöriga myndighetens bedömning med sin egen, utan skall begränsa sig till att pröva om den behöriga myndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning eller har gjort sig skyldig till maktmissbruk eller om myndigheten i fråga uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

(se punkterna 67 och 68)

9. Likabehandlingsprincipen och icke-­diskrimineringsprincipen kräver att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

Förordning nr 2204/2002 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG‑fördraget på statligt sysselsättningsstöd ger upphov till en skillnad i behandling mellan beviljande av stöd inom ramen för de ordningar som av kommissionen hade förklarats vara förenliga med den gemensamma marknaden innan förordningen trädde i kraft och beviljande av stöd på grundval av de ordningar som har införts i enlighet med de nya villkor för förenlighet som har fastställts i nämnda förordning, villkor som i vissa avseenden är strängare än dem som gällde enligt kommissionens tidigare praxis. Det finns emellertid sakliga skäl för en sådan behandling. För det första kan kommissionen inte fråntas möjligheten att fastställa strängare villkor för förenlighet, om så krävs med hänsyn till den gemensamma marknadens utveckling och målet att förhindra konkurrenssnedvridningar på denna marknad. För det andra kan kommissionen inte ensidigt göra befintliga stödordningar förenliga med de nya villkor för förenlighet som anges i den ifrågasatta förordningen, i strid med förfarandet i artikel 88.1 och 88.2 EG. Ett sådant tillvägagångssätt skulle i praktiken vara detsamma som att ge nämnda förordning retroaktiv verkan, vilket således skulle utgöra en kränkning av principerna om rättssäkerhet och skydd för de berörda personernas berättigade förväntningar.

(se punkterna 71–73)

10. Enligt gemenskapens ordning för kompetensfördelning skall valet av rättslig grund för en rättsakt ske utifrån objektiva kriterier som kan bli föremål för domstolsprövning. Bland dessa kriterier ingår bland annat rättsaktens syfte och innehåll. Om bedömningen av en gemenskapsrättsakt visar att den har ett dubbelt syfte eller två beståndsdelar och om ett av dessa syften respektive en av dessa beståndsdelar kan identifieras som varande av huvudsaklig eller avgörande betydelse för rättsakten, medan det andra syftet respektive den andra beståndsdelen endast är av underordnad betydelse, skall rättsakten antas med stöd av en enda rättslig grund, nämligen den som bestäms av det syfte eller den beståndsdel som befunnits vara av huvudsaklig eller avgörande betydelse.

Även om förordning nr 994/98 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd och förordning nr 2204/2002 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt sysselsättningsstöd har en betydelse för främjandet av sysselsättningen, är det huvudsakliga syftet med dem att fastställa vilka stöd som är förenliga med den gemensamma marknaden och att undanta dem från anmälningsskyldigheten. Genom dessa förordningar genomförs således artikel 87.3 EG, i vilken det anges att vissa stöd, som uppfyller mål av allmänintresse, kan visa sig vara förenliga med den gemensamma marknaden i den mån syftena med dem rättfärdigar en snedvridning av konkurrensen.

Av detta följer att rådet korrekt har antagit förordning nr 994/98 med stöd av artikel 94 i EG-fördraget (nu artikel 89 EG) och att denna förordning kunde utgöra en rättslig grund för förordning nr 2204/2002, även efter det att artikel 137.3 EG införts genom Amsterdamfördraget, enligt vilken rådet är behörigt att anta bestämmelser om ekonomiska bidrag till åtgärder för att främja sysselsättningen.

(se punkterna 78–81)