Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Skadeståndstalan – Föremål för talan – Begäran om ersättning för skada som uppkommit genom en gemensam ståndpunkt – Gemenskapsdomstolarna saknar behörighet – Avsaknad av verksamt rättsmedel – Rådets förklaring om rätt till ersättning – Saknar betydelse – Gemenskapsdomstolarnas behörighet att pröva en skadeståndstalan som grundas på rådets underlåtenhet att iaktta gemenskapens behörighet

(Artiklarna 5 EU, 34 EU och 46 EU)

2. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rättslig grund – Artikel 34 EU – Skyldighet att iaktta de gemenskapsrättsliga bestämmelserna

(Artikel 61 e EG; artikel 34 EU; rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/GUSP, artikel 4)

Sammanfattning

1. Det är uppenbart att förstainstansrätten saknar behörighet att pröva en skadeståndstalan som avser ersättning för eventuell skada som vållats av en gemensam ståndpunkt som grundas på artikel 34 EU, eftersom det i artikel 46 EU inte finns angivet någon möjlighet att väcka skadeståndstalan inom ramen för avdelning VI i EU-fördraget.

Även om det är troligt att detta leder till avsaknad av verksamt rättsmedel, så kan detta inte i sig utgöra grund för en rent gemenskapsrättslig behörighet i ett rättssystem som baserar sig på principen om tilldelade befogenheter såsom den framgår av artikel 5 EU.

Rådets förklaring som finns i protokollet från mötet då en gemensam ståndpunkt om rätt till ersättning antogs saknar också verkan, eftersom innehållet i förklaringen inte finner något uttryck i den aktuella bestämmelsens ordalydelse. Förklaringen kan inte heller vara föremål för en talan vid gemenskapsdomstolarna utan att stå i strid med det domstolssystem som inrättas genom EU-fördraget.

Förstainstansrätten är däremot behörig att pröva en dylik skadeståndstalan såvitt avser sökandenas påstående om att gemenskapens behörighet överskridits. Gemenskapsdomstolarna är nämligen behöriga att pröva innehållet i en rättsakt som antagits inom ramen för EU-fördraget för att kontrollera om denna rättsakt inte rör gemenskapens behörighet.

(se punkterna 33, 34, 36 och 38–41)

2. Rådets antagande av en gemensam ståndpunkt kan bara vara olagligt på grund av överskridande av gemenskapens behörighet om den antagits i stället för en rättsakt baserad på en bestämmelse i EG-fördraget, vars antagande var obligatoriskt, i stället för eller samtidigt med den gemensamma ståndpunkten.

Det kan inte anses att en gemensam ståndpunkt där det föreskrivs bistånd medlemsstaterna emellan inom polisen och på det rättsliga området enligt artikel 34 EU är oförenlig med systemet för gemenskapens behörighet enligt EG‑fördraget, eftersom, oberoende av huruvida åtgärder av detta slag vid behov skulle kunna vidtas med stöd av artikel 308 EU, det i artikel 61 e EG uttryckligen föreskrivs att rådet beslutar om åtgärder som rör polissamarbete och straffrättsligt samarbete i enlighet med bestämmelserna i EU-fördraget.

(se punkterna 45 och 46)