Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar

(Artikel 230 fjärde stycket EG; rådets förordning nr 659/1999, artiklarna 4.2, 10.1, 20 och 25)

2. Statligt stöd – Begrepp – Beviljande av fördelar som kan tillskrivas staten

(Artikel 87.1 EG; rådets direktiv 92/81, artikel 8.1 b)

3. Statligt stöd – Prövning av klagomål

(Artikel 253 EG; rådets direktiv 92/81)

4. Transporter – Lufttransporter – Direktiv 92/81

(Rådets direktiv 92/81, artikel 8.1 b)

Sammanfattning

1. Enligt fast rättspraxis utgör endast åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG. Talan om ogiltigförklaring kan sålunda väckas avseende alla åtgärder, oavsett art eller form, som har vidtagits av institutionerna och som är avsedda att ha rättsverkan.

Så är fallet med en skrivelse som kommissionen riktar till ett företag som ingett klagomål, när denna mottagit upplysningar om påstått olagligt stöd och därmed enligt artikel 10.1 i förordning nr 659/1999 är skyldig att utan dröjsmål undersöka dessa och inte nöjer sig med att, såsom artikel 20 i nämnda förordning ger utrymme för, underrätta klaganden om att den inte har tillräckligt underlag för att ta ställning till fallet utan intar en klar och motiverad ståndpunkt och anger att åtgärden i fråga inte utgör ett stöd, eftersom den då måste fatta ett beslut enligt artikel 4.2 i förordningen. Kommissionen har då inte rätt att undandra detta från gemenskapsdomstolens kontroll genom att förklara sig inte ha fattat något sådant beslut, genom att försöka återkalla det eller genom att besluta att inte rikta beslutet till den berörda medlemsstaten, vilket strider mot artikel 25 i förordning nr 659/1999.

Det saknar betydelse vilka skäl kommissionen hade för slutsatsen att det inte föreligger något statligt stöd och den omständigheten att den preliminära granskningen inte ställde krav på en fördjupad, långvarig bedömning av de upplysningar som klagomålet avsåg.

Det har i det sammanhanget ingen betydelse att denna skrivelse inte var följden av ett slutligt beslut angående klagomålet, antaget av kommissionsledamöterna i kollegium. Ett sådant beslut kan endast fattas på förslag av ansvarig kommissionsledamot.

Det har slutligen föga betydelse att kommissionens skrivelse inte publicerats. Det är inte nödvändigt att en rättsakt har publicerats för att den skall kunna bli föremål för en ogiltighetstalan.

(se punkterna 35, 41, 43, 49, 51, 52, 58 och 59)

2. Artikel 87.1 EG syftar på medlemsstaternas beslut varigenom dessa, för att genomföra sina egna ekonomiska och sociala mål, genom ensidiga och självständiga beslut ger företag eller andra rättssubjekt tillgång till medel eller fördelar som skall främja förverkligandet av de eftersträvade ekonomiska eller sociala målen. Av detta följer att förmåner, för att anses vara stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, bland annat skall kunna tillskrivas staten.

Så är inte fallet med ett skatteundantag som föreskrivs i en nationell förordning som bara innebär ett genomförande av artikel 8.1 b i direktiv 92/81 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor, vilken medförde en klar och precis skyldighet för medlemsstaterna att inte ta ut den harmoniserade punktskatt på bränsle som användes för kommersiell luftfart. Genom att införliva undantaget med nationell rätt genomför medlemsstaterna bara gemenskapsbestämmelser i enlighet med sina skyldigheter enligt fördraget. Av detta följer att den nationella bestämmelsen i fråga inte kan tillskrivas medlemsstaten utan i själva verket härrör från en akt från gemenskapslagstiftarens sida. Där är därvid av föga betydelse att undantaget gavs med hjälp av statliga medel. Frågan huruvida ett stöd kan tillskrivas en stat är skild från frågan huruvida stödet beviljats med hjälp av statliga medel. Dessa villkor är separata och kumulativa. Vissa av de väsentliga villkoren för att artikel 87 EG skall tillämpas är således inte uppfyllda, varför undantaget i fråga inte omfattas av tillämpningsområdet för denna artikel.

(se punkterna 99–104)

3. Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt och personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte skall ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området.

Kommissionens beslut att avslå klagomålet av det skälet att de ifrågasatta skatteundantaget infördes för att genomföra direktiv 92/81 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor, inte som ett försök att bevilja stöd, uppfyller detta krav. Den motiveringen är tillräckligt klar och begriplig, om än kortfattad.

(se punkterna 119 och 120)

4. Principen om likabehandling innebär att jämförbara situationer inte får behandlas olika, så att vissa operatörer missgynnas i förhållande till andra, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling.

Skatteundantaget för flygbränsle, som grundar sig på artikel 8.1 b i direktiv 92/81 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor och på den bestämmelse i nationell rätt genom vilken förstnämnda bestämmelse införlivats, strider inte mot principen om likabehandlingsprincipen, eftersom flygbolag befinner sig i en uppenbart annorlunda situation än järnvägsbolag. Vad gäller verksamhetens art, kostnadsstruktur och tillämpliga förordningar är flyg- respektive järnvägstransporttjänster mycket olika och inte jämförbara i den mening som avses vid tillämpning av principen om likabehandling. Dessutom finns det i alla händelser sakliga skäl för särbehandlingen i detta fall, med tanke på rådets stora utrymme att bedöma de sakliga skälen för eventuell särbehandling. Mot bakgrund av att internationell praxis är att undanta flygbränsle från punktskatter, något som slagits fast i Chicagokonventionen av den 7 december 1944 angående internationell civil luftfart liksom i olika bilaterala avtal mellan stater, skulle konkurrensen mellan flygbolag inom gemenskapen och sådana från tredje land snedvridas om gemenskapslagstiftaren ensidigt införde punktskatter på sådant bränsle.

(se punkterna 137–139)