Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Förfarande – Intervention – Svaranden har inte framställt någon invändning om rättegångshinder – Avvisning – Rättegångshinder som inte kan avhjälpas – Rättens prövning ex officio

(Domstolens stadga, artikel 40 fjärde stycket och artikel 53; förstainstansrättens rättegångsregler, artiklarna 113 och 116.3)

2. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Beslut genom vilket ett förfarande som inletts med stöd av förordning nr 17 till följd av ett klagomål avslutas – Den som har gett in klagomålet – Ett utomstående företag som ansetts ha ett berättigat intresse av att yttra sig i det administrativa förfarandet – Upptagande till sakprövning

(Artiklarna 81 EG, 82 EG och 230 fjärde stycket EG; rådets förordning nr 17)

3. Konkurrens – Gemenskapsregler – Företagssammanslutningar – Begrepp – Nationella fotbollsförbund – Omfattas

(Artiklarna 2 EG och 81 EG)

4. Konkurrens – Gemenskapsregler – Företagssammanslutningar – Begrepp – Internationella fotbollförbundet – Omfattas

(Artikel 81 EG)

5. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Beslut av företagssammanslutningar – Begrepp – Reglemente för spelaragenters verksamhet som antagits av Internationella fotbollförbundet – Omfattas

(Artikel 81 EG)

6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Klagomål som avser bestämmelser för en ekonomisk verksamhet utan idrottsligt syfte vilka antagits av ett privaträttsligt organ som inte har fått något bemyndigande av en offentlig myndighet – Beslut genom vilket det administrativa förfarandet avslutas – Domstolsprövning begränsad till kommissionens bedömningar med hänsyn till konkurrensreglerna

(Rådets förordning nr 17)

7. Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Beaktande av gemenskapsintresset av att få ett ärende utrett – Bedömningskriterier – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Domstolsprövning

(Artiklarna 81 EG, 82 EG och 85.1 EG)

8. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Reglemente för spelaragenters verksamhet som antagits av Internationella fotbollförbundet – En licens som införs och som villkorar utövandet av yrket – Syfte avseende professionalism och en gemensam organisation för spelaragenter – Tillåtet

(Artikel 81.3 EG)

9. Konkurrens – Dominerande ställning – Kollektiv dominerande ställning – Begrepp – Kollektiv enhet – Villkor

(Artikel 82 EG)

10. Konkurrens – Dominerande ställning – Kollektiv dominerande ställning – Villkor – Internationella fotbollförbundets ställning på marknaden för spelaragenternas tjänster

(Artikel 82 EG)

Sammanfattning

1. Yrkandena i en interventionsansökan får endast ha till syfte att biträda en av de tvistande parternas yrkanden. Härav följer att den intervenerande parten inte har rätt att framställa en invändning om rättegångshinder som inte har framställts av interventen.

Förstainstansrätten kan emellertid, enligt artikel 113 i dess rättegångsregler, när som helst på eget initiativ pröva huruvida talan skall avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, däri inbegripet de invändningar som har åberopats av intervenienterna.

(se punkterna 35–37)

2. Kommissionens beslut att inte låta ett förfarande, som handlagts på grundval av ett klagomål som getts in med stöd av förordning nr 17, fortskrida och ett beslut att avslå nämnda klagomål går klaganden emot, vilken skall ha möjlighet att väcka talan i syfte att skydda sina berättigade intressen. Ett utomstående företag som enligt kommissionen har ett berättigat intresse av att yttra sig i ett sådant förfarande har likaså rätt att väcka talan mot det beslut genom vilket förfarandet slutgiltigt avslutas.

(se punkt 38)

3. De nationella sammanslutningar som består av fotbollsklubbar för vilka utövandet av fotboll utgör en ekonomisk verksamhet och som följaktligen är företag i den mening som avses i artikel 81 EG är företagssammanslutningar i den mening som avses i samma bestämmelse.

Denna bedömning ändras inte av att dessa nationella sammanslutningar består av såväl så kallade amatörklubbar som så kallade proffsklubbar. Att en idrottssammanslutning eller ett idrottsförbund ensidigt betecknar idrottare eller klubbar som amatörer utesluter härvid inte i sig att dessa idrottare eller klubbar bedriver ekonomiska verksamheter i den mening som avses i artikel 2 EG

(se punkterna 69 och 70)

4. Internationella fotbollförbundet (FIFA) är en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 81 EG. I FIFA ingår nämligen nationella sammanslutningar som i sig är både företagssammanslutningar, eftersom de består av klubbar som har en ekonomisk verksamhet, och företag, eftersom de själva bedriver en ekonomisk verksamhet. Detta följer av att de nationella sammanslutningarna, enligt FIFA:s stadgar, skall delta i de tävlingar som FIFA anordnar, överföra en andel av bruttointäkterna från varje internationell match till FIFA och av att de erkänns, enligt samma stadgar, jämte FIFA, såsom innehavare av exklusiva rättigheter för att sända och överföra idrottsevenemangen i fråga.

Bestämmelsen skall nämligen tillämpas på sammanslutningarna i den mån deras egen verksamhet eller verksamheten hos till dem anslutna företag medför sådana verkningar som avses i bestämmelsen. De bestämmelser som är tillämpliga när företagen fattar besluten och den rättsliga kvalificering av dessa bestämmelser som görs i de olika nationella rättsordningarna påverkar inte tillämpligheten av gemenskapens konkurrensregler

(se punkterna 71 och 72)

5. Det av internationella fotbollförbundet (FIFA) antagna reglementet för spelaragenters verksamhet, en ekonomisk verksamhet som avser tillhandahållande av tjänster och som inte kan hänföras till idrottens särskilda karaktär såsom detta uttryck har angetts i domstolens rättspraxis, är ett beslut av en företagssammanslutning, i den mening som avses i artikel 81.1 EG, som skall stå i överensstämmelse med gemenskapens konkurrensregler, eftersom det får rättsverkningar inom gemenskapen.

För det första har FIFA nämligen antagit reglementet med stöd av den behörighet som det har enligt sitt primära kompetensområde och inte med stöd av normgivningskompetens som offentliga myndigheter skulle ha delegerat till FIFA inom ramen för ett uppdrag avseende idrottsverksamhet som erkänns vara av allmänintresse. För det andra är reglementet, med hänsyn till att det är tvingande inte bara för klubbarna, spelarna och spelaragenterna utan även för de nationella sammanslutningar som är medlemmar i FIFA, vilka är skyldiga att anta liknande bestämmelser som därefter skall godkännas av FIFA, ett uttryck för FIFA:s vilja att samordna sina medlemmars agerande gentemot spelaragenterna.

(se punkterna 73–75)

6. Bestämmelser som ingår i upprätthållandet av den allmänna ordningen för en ekonomisk verksamhet och som rör grundläggande friheter omfattas i princip av de offentliga myndigheternas behörighet. Själva principen om behörighet för ett privaträttsligt organ att reglera en ekonomisk verksamhet som varken kan hänföras till idrottens särskilda karaktär eller till idrottssammanslutningarnas frihet att ordna den interna organisationen, när organet inte har fått något bemyndigande av en offentlig myndighet för detta ändamål, kan inte direkt anses vara förenlig med gemenskapsrätten.

Domstolsprövningen vid en talan rörande lagenligheten av ett beslut som kommissionen antagit efter ett förfarande med anledning av ett klagomål som ingetts med stöd av förordning nr 17, ett klagomål som kommissionen endast kunde handlägga i enlighet med sina befogenheter i detta avseende, är med nödvändighet begränsad till konkurrensreglerna och till kommissionens bedömning av huruvida dessa regler kränktes genom det ifrågasatta beslutet. Prövningen kan följaktligen inte avse huruvida även andra bestämmelser i fördraget har iakttagits, såvida inte det visas att ett eventuellt åsidosättande av dem samtidigt innebär att konkurrensreglerna har åsidosatts. Prövningen kan inte heller avse huruvida grundläggande principer eventuellt har åsidosatts, såvida inte ett sådant åsidosättande innebär att konkurrensreglerna har åsidosatts.

(se punkterna 76–79)

7. När kommissionen undersöker huruvida ett klagomål avseende konkurrens har ett gemenskapsintresse är denna bedömning beroende av de faktiska och rättsliga förhållandena i varje enskilt fall, förhållanden som kan variera avsevärt från mål till mål, och inte av förutbestämda kriterier som gjorts tvingande. Det finns följaktligen inte anledning att vare sig begränsa antalet bedömningskriterier som kommissionen kan stödja sig på eller att tvärtom föreskriva att den uteslutande skall tillämpa vissa kriterier.

Vidare skall kommissionen, som genom artikel 85.1 EG har till uppgift att säkerställa tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, definiera och genomföra gemenskapens konkurrenspolitik. För detta ändamål har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning vid handläggningen av klagomål. Detta utrymme är emellertid inte obegränsat och kommissionen skall i varje enskilt fall bedöma hur allvarliga överträdelserna av konkurrensen är, hur länge de har pågått och hur långvariga deras verkningar är.

Gemenskapsdomstolarnas kontroll av hur kommissionen har utövat det utrymme för skönsmässig bedömning som den har på området får inte föranleda gemenskapsdomstolarna att ersätta kommissionens bedömning av gemenskapsintresset med sin egen bedömning, utan syftet är att kontrollera att det ifrågasatta beslutet inte är fattat på grundval av materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska förhållandena, att det inte har skett en felaktig rättstillämpning och att det inte heller har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk

(se punkterna 80, 81 och 120)

8. En licens som spelaragent, som införs genom ett reglemente av Internationella fotbollförbundet (FIFA) och som villkorar utövandet av nämnda yrke, är ett hinder för tillträdet till denna ekonomiska verksamhet och påverkar därför med nödvändighet konkurrensen.

Med hänsyn till att FIFA uppfyller ett dubbelt syfte avseende professionalism och vederhäftigt agerande från spelaragenternas sida, detta för att skydda spelarna som endast har en kortvarig karriär att se fram emot, att konkurrensen inte sätts ur spel genom licenssystemet, vilket snarare förefaller leda till ett kvalitativt urval ägnat att uppfylla syftet avseende professionalism från spelaragenternas sida än ge upphov till en kvantitativ begränsning av dennes tillträde, och slutligen med hänsyn till de aktuella villkoren vid bedrivande av verksamhet som spelaragent, vilka kännetecknas av en nära nog total avsaknad av nationella bestämmelser och av att det inte finns en gemensam organisation för spelaragenter, kan begränsningarna, som följer av licensens obligatoriska karaktär, anses omfattas av ett undantag med stöd av artikel 81.3 EG.

(se punkterna 101–104)

9. Artikel 82 EG avser en eller flera ekonomiska aktörers missbruk av en ekonomisk maktställning som hindrar upprätthållandet av en effektiv konkurrens på den relevanta marknaden, genom att aktören i betydande omfattning kan agera oberoende i förhållande till sina konkurrenter, kunder och, i sista hand, konsumenter.

Uttrycket flera företag i artikeln innebär att en dominerande ställning kan innehas av två eller flera ekonomiska enheter som i juridiskt hänseende är oberoende av varandra, förutsatt att de ur ekonomisk synvinkel uppträder eller agerar tillsammans på en särskild marknad, som en kollektiv enhet.

Ett konstaterande av att det föreligger en kollektiv dominerande ställning förutsätter att tre kumulativa villkor är uppfyllda: För det första skall varje medlem i det dominerande oligopolet kunna få kännedom om de övriga medlemmarnas agerande för att kunna kontrollera huruvida de antar samma strategi. För det andra måste den tysta samordningen varaktigt kunna bestå, det vill säga det måste finnas ett incitament för att inte frångå den gemensamma handlingslinjen på marknaden. För det tredje skall de faktiska och potentiella konkurrenternas samt konsumenternas förutsedda reaktion inte motverka den gemensamma strategins förväntade verkningar

(se punkterna 109–111)

10. Internationella fotbollförbundet (FIFA) har en kollektiv dominerande ställning på marknaden för spelaragenternas tjänster. Genomförandet av FIFA:s reglemente om spelaragenters verksamhet kan nämligen få till följd att företag som är verksamma på marknaden i fråga, det vill säga klubbarna, förenas på ett sådant sätt vad gäller deras agerande på en viss marknad att de uppträder som en kollektiv enhet på denna marknad i förhållande till sina konkurrenter, sina handelspartner och konsumenterna.

Till följd av den tvingande karaktär som reglementet har i förhållande till de nationella sammanslutningar som är medlemmar i FIFA och de klubbar som hör till dessa sammanslutningar, förefaller det som om dessa organ varaktigt har förenats vad gäller deras agerande genom bestämmelser som de har godtagit och som övriga aktörer (spelare och spelaragenter) inte kan bortse från vid äventyr av sanktionsåtgärder, som kan innebära att i synnerhet spelaragenterna utesluts från marknaden. En sådan situation är således utmärkande för en kollektiv dominerande ställning som klubbarna har på marknaden för spelaragenternas tjänster. Genom den reglering som klubbarna har anslutit sig till föreskriver de nämligen villkor för hur tjänsterna i fråga skall tillhandahållas.

Att FIFA inte självt är en ekonomisk aktör eller köpare av spelaragenternas tjänster på marknaden i fråga och att dess ingripande härrör från en normgivande verksamhet, som den har getts behörighet att bedriva i förhållande till spelaragenternas ekonomiska verksamhet, har ingen betydelse för tillämpningen av artikel 82 EG. Nämnda förbund har nämligen sitt ursprung i de nationella sammanslutningarna och klubbarna, vilka är de faktiska köparna av spelaragenternas tjänster, och FIFA uppträder följaktligen på denna marknad genom sina medlemmar.

(se punkterna 112–116)