Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Fiske – Bevarande av havets resurser – Kontrollåtgärder – Medlemsstaternas skyldigheter att utföra kontroller och beivra överträdelser – Omfattning

(Rådets förordning nr 2847/93)

2. Talan om fördragsbrott – Dom av domstolen i vilken fördragsbrottet fastställs – Underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att följa domen – Ekonomiska sanktioner – Löpande vite – Engångsbelopp – Kumulation av två sanktioner – Tillåtet – Villkor – Åsidosättande av principerna om ne bis in idem och likabehandling – Föreligger inte

(Artikel 228.2 EG)

3. Talan om fördragsbrott – Dom av domstolen i vilken fördragsbrottet fastställs – Underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att följa domen – Ekonomiska sanktioner – Beräkningsmetoder – Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning – Riktlinjer som antagits av kommissionen saknar betydelse

(Artikel 228.2 EG)

4. Talan om fördragsbrott – Dom av domstolen i vilken fördragsbrottet fastställs – Underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att följa domen – Ekonomiska sanktioner – Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning – Påförande av en sanktion, oavsett vad kommissionen har föreslagit – Tillåtet

(Artikel 228.2 EG)

5. Talan om fördragsbrott – Dom av domstolen i vilken fördragsbrottet fastställs – Underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att följa domen – Ekonomiska sanktioner – Löpande vite – Fastställelse av beloppet – Kriterier

(Artikel 228.2 EG)

Sammanfattning

1. Iakttagandet av de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt gemenskapssystemet för bevarande och förvaltning av fiskeresurserna är nödvändigt för att skydda fiskebankar, bevara havets biologiska resurser och säkerställa ett utnyttjande av dessa på varaktig grund och på tillfredsställande ekonomiska och sociala villkor. Genom förordning nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken åläggs medlemsstaterna ett gemensamt ansvar i det avseendet, vilket innebär att en medlemsstat, när den underlåter att uppfylla sina skyldigheter, skadar övriga medlemsstaters intressen liksom intressena för ekonomiska aktörer i dessa medlemsstater.

Förordning nr 2847/93 innehåller för övrigt exakta uppgifter om innehållet i de åtgärder som medlemsstaterna skall vidta för att säkerställa effektiviteten i gemenskapssystemet. Dessa åtgärder skall syfta till att säkerställa att fisket bedrivs i enlighet med gällande bestämmelser i syfte att både förebygga eventuella oegentligheter och beivra dessa. Detta syfte förutsätter att de åtgärder som vidtas är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Det skall föreligga en allvarlig risk för att de personer som bedriver fiske eller en därmed förbunden verksamhet, om de åsidosätter bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, kommer att upptäckas och åläggas lämpliga sanktioner. Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat systematiskt avstår från att vidta rättsliga åtgärder mot dem som bär ansvaret för sådana överträdelser äventyras såväl strävandena att bevara och förvalta fiskeresurserna som den gemensamma fiskeripolitikens enhetliga tillämpning.

(se punkterna 33, 34, 37 och 69)

2. Det förfarande som föreskrivs i artikel 228.2 EG har till syfte att förmå en medlemsstat, som underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, att följa en dom om fördragsbrott och därigenom säkerställa en effektiv tillämpning av gemenskapsrätten. De åtgärder som föreskrivs i denna bestämmelse, det vill säga engångsbeloppet och det löpande vitet, har båda detta syfte.

Huruvida den ena eller den andra av dessa två åtgärder skall tillämpas beror på hur lämplig var och en av dem är för att uppnå det eftersträvade syftet med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ett vitesföreläggande kan särskilt vara lämpligt för att förmå en medlemsstat att snarast upphöra med ett fördragsbrott som, i avsaknad av en sådan åtgärd, skulle tendera att bestå. Ett föreläggande att betala ett engångsbelopp baserar sig snarare på bedömningen av de konsekvenser den berörda medlemsstatens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter har för privata och offentliga intressen, särskilt när fördragsbrottet har pågått under en lång tid efter avkunnandet av den dom i vilken fördragsbrottet ursprungligen fastställdes.

Under dessa omständigheter är det inte uteslutet att tillämpa de två typer av sanktioner som föreskrivs i artikel 228.2 EG, särskilt när fördragsbrottet både har pågått under en lång tid och tenderar att bestå, eftersom användningen av konjunktionen ”eller” i artikel 228.2 EG skall anses ha en kumulativ betydelse, och inte en alternativ betydelse.

Härav följer att en kumulation av ett löpande vite och ett engångsbelopp varken kan anses strida mot principen om ne bis in idem , eftersom fördragsbrottets varaktighet beaktas som ett kriterium bland andra, i syfte att avgöra den lämpliga nivån vad gäller tvång och avskräckande effekt, eller strida mot likabehandlingsprincipen, eftersom det förhållandet att det inte skett någon sådan kumulation tidigare inte utgör hinder för en sådan kumulation, när det framstår som lämpligt med hänsyn till det fastställda fördragsbrottets art och allvar samt med hänsyn till att fördragsbrottet består.

(se punkterna 80–86)

3. Om domstolen inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 228.2 EG finner att en medlemsstat har underlåtit att efterkomma dess dom, kan den förelägga staten att betala ett engångsbelopp eller ett löpande vite. Utövandet av denna befogenhet är inte avhängigt av att kommissionen har antagit riktlinjer i vilka det fastställs metoder för att beräkna det engångsbelopp eller löpande vite som kommissionen avser att föreslå domstolen, även om sådana riktlinjer faktiskt bidrar till att säkerställa insyn, förutsebarhet och rättssäkerhet vad gäller kommissionens handlande. Under alla omständigheter är sådana riktlinjer inte bindande för domstolen.

(se punkt 85)

4. Om domstolen inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 228.2 EG finner att en medlemsstat har underlåtit att efterkomma dess dom, kan den påföra staten ekonomiska sanktioner. Domstolen kan i det avseendet avvika från kommissionens förslag, och förelägga den berörda staten att betala ett engångsbelopp trots att kommissionen inte har föreslagit detta.

Vad beträffar domstolens politiska legitimitet för att besluta om en ekonomisk sanktion som kommissionen inte har föreslagit skall det påpekas att eftersom frågan om en medlemsstat har följt en tidigare dom av domstolen handläggs inom ramen för ett domstolsförfarande där politiska överväganden är irrelevanta, kan frågan om det är lämpligt att vidta en ekonomisk sanktion och vilken sanktion som är mest ändamålsenlig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet endast bedömas mot bakgrund av domstolens konstateranden i den dom som skall avkunnas med stöd av artikel 228.2 EG och omfattas därför inte av det politiska området.

Argumentet att domstolen, genom att avvika från eller gå utöver vad kommissionen har föreslagit, åsidosätter en allmän princip i civilrättsliga förfaranden, enligt vilken rätten är bunden av parternas yrkanden, kan inte godtas. Det förfarande som föreskrivs i artikel 228.2 EG är nämligen ett särskilt domstolsförfarande som är specifikt för gemenskapsrätten och som inte kan jämställas med ett civilrättsligt förfarande. Ett föreläggande om att betala ett löpande vite och/eller ett engångsbelopp syftar inte till att avhjälpa någon skada som den berörda medlemsstaten har orsakat, utan till att utöva ekonomiska påtryckningar på medlemsstaten för att förmå den att upphöra med det fastställda fördragsbrottet.

Argumentet att rätten till försvar åsidosätts kan inte heller godtas. Det förfarande som föreskrivs i artikel 228.2 EG skall nämligen anses utgöra ett särskilt rättsligt förfarande för verkställighet av domar, med andra ord en verkställighetsåtgärd. Det är således mot denna bakgrund som de processuella garantier som den berörda medlemsstaten har rätt till skall bedömas. Härav följer att när det inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande väl har konstaterats att det fortfarande föreligger en överträdelse av gemenskapsrätten, måste den rätt till försvar som den fördragsbrytande medlemsstaten skall tillerkännas, såvitt avser de ekonomiska sanktioner som övervägs, vägas mot det eftersträvade målet, nämligen att säkerställa och garantera att respekten för gällande rätt återupprättas.

(se punkterna 87 och 90–93)

5. När det rör sig om att påföra en medlemsstat löpande vite som sanktion för att en dom om fördragsbrott inte har följts, är kommissionens förslag rörande vitets storlek inte bindande för domstolen utan utgör endast en användbar referenspunkt. Domstolen får inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning fastställa vitet så att detta dels anpassas efter omständigheterna, dels står i proportion till det fastställda fördragsbrottet och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga. I det avseendet är de grundkriterier som skall beaktas för att säkerställa vitets tvingande karaktär i syfte att uppnå en enhetlig och effektiv tillämpning av gemenskapsrätten, i princip, överträdelsens varaktighet, dess svårighetsgrad och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga. Vid tillämpningen av dessa kriterier skall särskilt beaktas de konsekvenser som underlåtenheten att följa domen har för privata och offentliga intressen samt hur brådskande det är att få den berörda medlemsstaten att uppfylla sina skyldigheter.

(se punkterna 103 och 104)