Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Förfarande — Åtgärder för bevisupptagning — Hörande av vittnen — Förstainstansrättens utrymme för skönsmässig bedömning — Påverkan av den allmänna gemenskapsrättsliga principen om rätt till en rättvis rättegång

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 68.1)

2. Förfarande — Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts — Formkrav — Sammanfattning av de grunder som gjorts gällande — Rättsliga grunder som inte anges i ansökan — Hänvisning till omständigheter som återfinns i en bilaga — Kan inte prövas

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

3. Konkurrens — Gemenskapsrättsliga bestämmelser — Företag — Begrepp

(Artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (nu artiklarna 81EG och 82 EG))

4. Konkurrens — Gemenskapsrättsliga bestämmelser — Ett företags överträdelse — Ett annat företag kan hållas ansvarigt beroende på de ekonomiska och juridiska band som binder samman företagen — Villkor — Ej tillräckligt med gemensam kontroll av bolagskapitalet

(Artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG))

5. Konkurrens — Konkurrensbegränsande samverkan — Ett företags deltagande i en konkurrensbegränsande samverkan — Ett tyst medgivande utan ett öppet avståndstagande eller ett avslöjande för de behöriga myndigheterna är tillräckligt för att ett företag skall kunna hållas ansvarigt

(Artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG))

6. Konkurrens — Konkurrensbegränsande samverkan — Snedvridning av konkurrensen — Bedömningskriterier — Konkurrensbegränsande syfte — Tillräckligt konstaterande

(Artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG))

7. Överklagande — Grunder — Grund som åberopas för första gången i ett överklagande — Avvisning

(EG-stadgan för domstolen, artikel 51)

8. Konkurrens — Gemenskapsrättsliga bestämmelser — Överträdelser — Böter — Fastställande — Kriterier — Höjning av den allmänna bötesnivån — Tillåtet — Villkor

(Artiklarna 85.1 och 86 i EG-fördraget (nu artiklarna 81.1 EG och 82 EG); rådets förordning nr 17)

9. Gemenskapsrätt — Principer — Skydd för berättigade förväntningar — Gränser — Bekämpning av överträdelser av konkurrensreglerna — Fastställandet av bötesbelopp — Metod för beräkning av böter — Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning — Meddelandet om samarbete saknar betydelse

(Kommissionens meddelande 96/C 207/04)

10. Konkurrens — Böter — Belopp — Fastställande — Kriterier — Överträdelsernas allvar — Förmildrande omständigheter — Kommissionens skyldighet att följa sin tidigare beslutspraxis — Saknas

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

11. Gemenskapsrätt — Allmänna rättsprinciper — Förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser — Tillämpningsområde — Böter åläggs på grund av att det skett en överträdelse mot konkurrensreglerna — Omfattas — En eventuell överträdelse på grund av tillämpning av riktlinjerna på en överträdelse som ägde rum innan dessa antogs vid beräkningen av böterna — Huruvida de ändringar som införts genom riktlinjerna var förutsebara — Ej överträdelse

(Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 7; rådets förordning nr 17, artikel 15; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

12. Institutionernas rättsakter — Riktlinjer för beräkning av böter som åläggs vid överträdelser av konkurrensreglerna — Rättsakt med allmän räckvidd — Verkningar

(Kommissionens meddelande 98/C 9/03)

13. Konkurrens — Böter — Belopp — Fastställande — Kriterier — Det berörda företagets totala omsättning — Den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen — Beaktande — Gränser

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

14. Överklagande — Domstolens behörighet — Ifrågasättande av skälighetsskäl av förstainstansrättens bedömning avseende det bötesbelopp som företagen har ålagts — Saknas — Begränsad kontroll avseende bedömningen av i vilken omfattning förstainstansrätten har beaktat alla de faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarlig överträdelsen har varit och av samtliga argument som anförts med avseende på de böter som ålagts

(Artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG; EG-stadgan för domstolen, artikel 51; rådets förordning nr 17, artikel 15)

15. Konkurrens — Riktlinjer för beräkning av böter — Beräkningsmetod varvid ett stort antal faktorer beaktas och som således präglas av flexibilitet på bekostnad av företagets omsättning som tidigare främst beaktades — Förenlighet med artikel 15.2 i förordning nr 17

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

16. Konkurrens — Böter — Belopp — Fastställande — Maximalt belopp — Beräkning — Åtskillnad mellan det bötesbelopp som slutligen åläggs och ett mellanliggande belopp — Konsekvenser

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

17. Konkurrens — Böter — Belopp — Fastställande — Kriterier — Det berörda företagets ekonomiska ställning — Beaktande — Skyldighet — Saknas

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

18. Konkurrens — Böter — Belopp — Fastställande — Kriterier — Nedsättning av bötesbeloppet mot att det ifrågavarande företaget samarbetar — Villkor — Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt D punkterna 1 och 2)

19. Konkurrens — Administrativt förfarande — Iakttagande av rätten till försvar — Meddelande om anmärkningar — Nödvändigt innehåll — Angivelse av vilka kriterier som beaktas vid beräkning av böter — Angivelse i förtid — Skyldighet att upplysa om en eventuell ändring av policyn i fråga om bötesnivån föreligger ej

(Rådets förordning nr 17)

20. Överklagande — Grunder — Bristfällig motivering — Domstolens behörighet — Beaktande av de omständigheter som förstainstansrätten har lagt till grund för sin slutsats — Omfattas

(Artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG))

21. Institutionernas rättsakter — Motivering — Skyldighet — Räckvidd — Beslut — En bristfällig motivering rättas till under det administrativa förfarandet — Otillåtet

(Artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG))

Sammanfattning

1. Även om det i en begäran om hörande av vittnen, vilken framställts i ansökan, exakt anges beträffande vilka faktiska omständigheter vittnet eller vittnena skall höras och de skäl som kan motivera hans hörande, ankommer det på förstainstansrätten att bedöma begärans relevans i förhållande till tvistens föremål och behovet av att höra nämnda vittnen.

Att förstainstansrätten har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende kan inte med framgång ifrågasättas genom att åberopa den allmänna gemenskapsrättsliga principen, som har influerats av artikel 6.1 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, enligt vilken alla har rätt till en rättvis rättegång, och särskilt den princip som följer av artikel 6.3 d i samma konvention, enligt vilken var och en som blivit anklagad för brott bland annat har rätt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, vilket utgör ett särdrag hos rätten till en rättvis rättegång.

Den tilltalade ges genom sistnämnda bestämmelse nämligen inte en absolut rätt att kräva att vittnen skall inställa sig vid en domstol och att det ankommer i princip på den nationella domstolen att avgöra huruvida det är nödvändigt eller lämpligt att kalla ett vittne.

Artikel 6.3 i Europakonventionen innebär således inte att samtliga vittnen skall kallas. Syftet är i stället att uppnå full jämlikhet i medel så att den tilltalade i det omtvistade förfarandet som helhet betraktat ges möjlighet att i lämplig och tillräcklig utsträckning förneka de misstankar som riktats mot honom.

(se punkterna 68–71)

2. Det följer av artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler att de faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kortfattat, skall framgå av innehållet i själva ansökan och att det således inte är tillräckligt att det i ansökan hänvisas till sådana omständigheter i en bilaga till densamma.

Det ankommer inte på förstainstansrätten att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder som den skulle kunna anse utgör grunden för talan, eftersom bilagorna enbart skall tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.

(se punkterna 94, 97 och 100)

3. Inom konkurrensrätten omfattar begreppet företag varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras. Begreppet företag innebär inte ett krav på att den berörda ekonomiska enheten i sig skall vara en juridisk person.

(se punkterna 112 och 113)

4. Ett företag kan hållas ansvarigt för ett annat företags konkurrensbegränsande beteende, om det sistnämnda företaget inte självständigt har bestämt sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak har tillämpat instruktioner som det har fått av det förstnämnda företaget, och detta särskilt när detta beror på de ekonomiska och juridiska band som binder samman företagen.

Att bolagskapitalet i två olika affärsbolag ägs av en och samma person eller av en familj är härvid inte i sig tillräckligt för att visa att det mellan dessa två bolag finns en ekonomisk gemenskap som i enlighet med gemenskapens konkurrensrätt medför att agerandet hos ett av bolagen kan läggas det andra bolaget till last, och att det ena bolaget kan åläggas att betala det andra bolagets böter.

(se punkterna 117 och 118)

5. Kommissionen behöver endast visa att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal slutits, utan att öppet motsätta sig detta, för att styrka att nämnda företag har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan. När deltagandet vid sådana sammanträden väl har visats, åligger det detta företag att anföra omständigheter som visar att bolaget deltog i nämnda sammanträden utan någon som helst konkurrensbegränsande inställning genom att styrka att bolaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i sammanträdena med en annan inställning än dessa.

Det tysta medgivandet av ett olagligt initiativ kommer i detta avseende, i avsaknad av ett öppet avståndstagande från innebörden av detta eller ett avslöjande för de administrativa enheterna, att uppmuntra till fortsatt överträdelse och äventyra upptäckten av denna. Detta samförstånd utgör ett passivt deltagande i överträdelsen som alltså kan ådra företaget ansvar för ett enda avtal.

Den omständigheten att ett företag underlåter att rätta sig efter resultaten av ett möte med konkurrensbegränsande syfte innebär inte heller att företagets ansvar på grund av att det har deltagit i överenskommelsen bortfaller, så länge det inte öppet tagit avstånd från mötets innehåll.

(se punkterna 142–144)

6. För att artikel 85.1 i fördraget skall vara tillämplig är det tillräckligt att ett avtal har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, oberoende av avtalets faktiska verkningar. När det gäller avtal som uppstår under möten mellan konkurrerande företag gäller följaktligen att det föreligger en överträdelse av denna bestämmelse när dessa möten har ett sådant syfte och således är avsedda att på ett konstlat sätt reglera marknaden. Ett företag kan i ett sådant fall hållas ansvarigt för överträdelsen när företaget har deltagit i dessa möten med kännedom om deras syfte, även om företaget därefter inte har vidtagit någon av de åtgärder som man kommit överens om under dessa möten.

Deltagande i en konkurrensbegränsande samverkan mellan företag med dominerande ställning eller som är särskilt inflytelserika och som kan vidta repressalier mot andra deltagare som är betydligt mindre inflytelserika, för det fall de senare öppet tar avstånd från innehållet i mötena med konkurrensbegränsande syfte, den omständigheten att företaget mer eller mindre regelbundet har deltagit i mötena samt att de åtgärder som man kommit överens om har genomförts mer eller mindre fullständigt, har inte någon betydelse för att ansvar föreligger, utan för omfattningen av detta ansvar och således bötesnivån.

(se punkterna 145 och 150)

7. Om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som han inte har åberopat vid förstainstansrätten, skulle det innebära att han vid domstolen, som har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva förstainstansrättens bedömning av de grunder som har behandlats vid den.

(se punkt 165)

8. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa överträdelser, innebär inte att den kan fråntas möjligheten att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 17, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik. En effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler kräver tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.

Den kontrolluppgift som kommissionen tilldelats genom artiklarna 85.1 och 86 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG respektive artikel 82 EG) omfattar nämligen inte endast undersökning och bestraffning av individuella överträdelser. Den medför även en plikt att föra en allmän politik som syftar till att på konkurrensområdet tillämpa de principer som fastställts i fördraget, och att påverka företagens beteende i denna riktning.

(se punkterna 169, 170 och 227)

9. De ekonomiska aktörerna kan inte med fog förvänta sig att rådande förhållanden skall bestå när kommissionen kan ändra dessa inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Denna princip tillämpas tydligt inom ramen för konkurrenspolitiken, som kännetecknas av att kommissionen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat vad avser fastställandet av bötesbelopp.

De företag, som är föremål för ett administrativt förfarande som kan utmynna i böter, kan inte ha berättigade förväntningar på att kommissionen inte skall överstiga den tidigare tillämpade bötesnivån. Härav följer att en metod för beräkning av böter inte heller kan utgöra grund för berättigade förväntningar.

Aktörernas berättigade förväntningar med anledning av ett sådant meddelande kan dessutom endast avse en försäkran om att få åtnjuta nedsättning av bötesbeloppet med vissa procentandelar. Detta meddelande omfattar emellertid varken metoden för beräkning av bötesbeloppet eller, vilket är ännu mer uppenbart, uppgifter om en viss bötesnivå som kan beräknas vid den tidpunkt då aktören beslutar att faktiskt samarbeta med kommissionen.

(se punkterna 171–173, 187, 188 och 228)

10. Endast den omständigheten att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har beviljat en viss nedsättning för ett visst beteende innebär inte att den är skyldig att ge samma proportionella nedsättning vid bedömningen av ett liknande beteende inom ramen för ett senare administrativt förfarande.

(se punkt 192)

11. Principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser, som i artikel 7 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna anses utgöra en grundläggande rättighet, utgör en allmän gemenskapsrättslig princip som skall iakttas när böter åläggs på grund av att det skett en överträdelse mot konkurrensreglerna och att denna princip innebär att de påföljder som åläggs skall motsvara de påföljder som var tillämpliga vid den tidpunkt då överträdelsen begicks.

Begreppet rätt i den mening som avses i nämnda artikel 7.1 motsvarar begreppet lag i andra bestämmelser i denna konvention och omfattar såväl den rätt som följer av lagstiftning som den som följer av rättspraxis. Denna bestämmelse som bland annat avser den straffrättsliga legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege) kan, även om den inte kan tolkas som ett förbud mot gradvis klargörande av bestämmelserna om straffrättsligt ansvar, utgöra hinder för retroaktiv tillämpning av en ny tolkning av en bestämmelse om en överträdelse. Så är framför allt fallet när det är fråga om en tolkning av rättspraxis, vars resultat inte i rimlig grad kunde förutses då överträdelsen begicks, bland annat mot bakgrund av den tolkning som gjordes i rättspraxis avseende den ifrågavarande lagbestämmelsen vid den tidpunkten.

I likhet med denna rättspraxis avseende utvecklingen av ny rättspraxis, kan ändringen av påföljdspolitiken, i förevarande fall kommissionens allmänna konkurrenspolitik avseende böter, särskilt om den genomförs genom antagandet av förhållningsregler såsom ”Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget”, få konsekvenser i förhållande till principen om förbud mot retroaktiv tillämpning. Sådana förhållningsregler omfattas nämligen i princip av begreppet rätt i den mening som avses i artikel 7.1 i ovannämnda konvention, bland annat mot bakgrund av deras rättsverkningar och deras allmänna räckvidd.Det skall, i syfte att kontrollera att principen om förbud mot retroaktiv tillämpning efterlevts, kontrolleras huruvida ändringen i fråga i rimlig grad var förutsebar då de berörda överträdelserna begicks. Räckvidden av begreppet förutsebarhet beror i hög grad på innehållet i den text som det är fråga om, vilket område den omfattar, vilka mottagarna är och hur många de är. Att lagen är förutsebar innebär inte att den berörda personen inte kan se sig nödsakad att anlita kvalificerad rådgivare för att bedöma, i rimlig grad under omständigheterna i fallet, vilka konsekvenser ett visst agerande kan få. Detta gäller särskilt yrkesmän som är vana vid att vara tvungna att vara mycket försiktiga vid utövandet av sitt yrke. Man kan förvänta sig att de låter bedöma riskerna med yrkesutövningen extra noga.

En effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler kräver att kommissionen vid varje tillfälle, inom de gränser som anges i förordning nr 17, kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver. Den kan således när som helst besluta om att höja bötesnivån i förhållande till den nivå som tillämpats tidigare, vilket inte endast avser när kommissionen höjer bötesnivån vid åläggandet av böter genom individuella beslut, utan även när denna höjning sker genom tillämpning på enskilda fall av förhållningsregler med allmän räckvidd såsom riktlinjerna. Härav följer att riktlinjerna, och särskilt den nya metoden för beräkning av bötesbelopp som anges däri, om det antas att denna nya metod medförde en höjning av nivån på böterna, i rimlig grad var förutsebara för företag då de berörda överträdelserna begicks innan riktlinjerna antogs.

(se punkterna 202, 216–219, 222–224 och 227–231)

12. Den ifrågavarande institutionen har, genom att den antog förhållningsregler som har externa verkningar, såsom är fallet beträffande riktlinjerna som avser ekonomiska aktörer, och genom att den genom reglernas offentliggörande tillkännagav att den hädanefter skulle tillämpa dem på de fall som berördes av dem, själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning. Den riskerar således att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen i fråga på grund av att den, om den frångår dessa regler, åsidosätter allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar. Det kan följaktligen inte uteslutas att sådana förhållningsregler med allmän räckvidd, under vissa förutsättningar och beroende på deras innehåll, kan ha rättsverkningar.

I riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, som kommissionen antagit, även om de inte utgör den rättsliga grunden för beslutet att ålägga en ekonomisk aktör böter, då i stället artiklarna 3 och 15.2 i förordning nr 17 utgör grunden för detta beslut, föreskrivs på ett allmänt och abstrakt sätt vilken metod som kommissionen skall tillämpa då den i beslut utdömer böter. Därigenom säkerställer riktlinjerna rättssäkerheten för företagen.

(se punkterna 210–213)

13. Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är skall göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande.

Bland de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarliga överträdelserna har varit återfinns de enskilda företagens beteende och roll vid genomförandet av de samordnade förfarandena, den vinst företagen kunnat göra genom dessa förfaranden, deras storlek och värdet på de ifrågavarande varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av gemenskapens mål.

Av detta följer, å ena sidan, att det vid fastställandet av böterna är tillåtet att ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen, och som därmed kan ge en antydan om denna överträdelses omfattning. Å andra sidan framgår härav att varken den ena eller den andra av dessa siffror avseende omsättningen får ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier, och att fastställandet av ett lämpligt bötesbelopp därför inte kan ske genom en enkel beräkning som grundas på den totala omsättningen. Detta gäller särskilt när de ifrågavarande varorna endast svarar för en liten del av denna omsättning.

(se punkterna 241–243, 257, 292 och 312)

14. Inom ramen för ett överklagande syftar domstolens kontroll dels till att bedöma i vilken omfattning förstainstansrätten på ett juridiskt korrekt sätt har beaktat alla de faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarligt ett visst beteende har varit mot bakgrund av artikel 85 i fördraget (nu artikel 81 EG) och artikel 15 i förordning nr 17, dels till att kontrollera om förstainstansrätten på ett tillfredsställande sätt har besvarat samtliga argument som klaganden har anfört avseende undanröjande eller nedsättning av böterna.

Det ankommer emellertid inte på domstolen, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, att göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som företag har ålagts på grund av att de har åsidosatt gemenskapsrätten.

(se punkterna 244, 245 och 303)

15. Kommissionen höll sig inom den rättsliga ram som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17 och överskred inte gränsen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänts av lagstiftaren, då den i riktlinjerna föreskrev vilken metod den hade för avsikt att tillämpa vid sin beräkning av böterna enligt nämnda bestämmelse.

Även om denna metod innebar att kommissionens tidigare praxis frångicks, i vilken större vikt lades vid omsättningen hos de företag mot vilka sanktionsåtgärder vidtagits, är den inte oförenlig med bestämmelserna i nämnda artikel, såsom de tolkats i rättspraxis, vilka inte innebär något krav på att bötesbeloppen skall beräknas på grundval av de berörda företagens omsättning. Tvärtom utövade kommissionen sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med dessa bestämmelser, genom att fastslå att ett stort antal faktorer skall beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar för att fastställa bötesbeloppet, däribland de fördelar som överträdelsen medför och behovet av att säkerställa att böterna är avskräckande, och genom att samtidigt fastslå att det inte är uteslutet att beakta omsättningen, vilket medförde att riktlinjerna präglas av flexibilitet.

(se punkterna 252, 254, 258, 260, 261 och 267)

16. Den övre gränsen för bötesbelopp i artikel 15.2 i förordning nr 17 skall förstås på så sätt att det bötesbelopp som slutligen åläggs ett företag inte får överstiga denna gräns. Denna bestämmelse utgör således inte något hinder för kommissionen att under beräkningen använda sig av ett mellanliggande belopp som överstiger denna gräns. Artikeln utgör inte heller något hinder för att utgångspunkten i ett mellanliggande led av beräkningen, med beaktande av överträdelsens allvar och varaktighet, utgörs av ett belopp som överstiger nämnda gräns. Om det vid beräkningen visar sig att det slutliga bötesbeloppet skall nedsättas med ett belopp som motsvarar det belopp som överstiger nämnda övre gräns, är den omständigheten att vissa faktorer såsom överträdelsens allvar och varaktighet faktiskt inte påverkar det bötesbelopp som åläggs endast följden av att denna övre gräns tillämpas på nämnda slutliga belopp.

Med nämnda övre gräns avser man, såsom kommissionen påpekade, att undvika att böter åläggs i fall där det kan förutses att företagen, med hänsyn till den storlek som fastställs, om än endast ungefärligt och ofullständigt, mot bakgrund av deras totala omsättning, inte kan erlägga bötesbeloppen. Det är således fråga om en gräns som på ett likartat sätt är tillämplig på samtliga företag och som fastställts i förhållande till storleken på vart och ett av företagen, i syfte att undvika orimligt höga och oproportionerliga böter. Denna övre gräns har således ett syfte som är skilt från och självständigt i förhållande till syftet med kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet. Den enda möjliga konsekvensen av gränsen i fråga är att bötesbeloppet som beräknats på grundval av dessa kriterier nedsätts till den högsta tillåtna gränsen. Dess tillämpning innebär att det berörda företaget inte betalar de böter som det i princip är skyldigt att betala enligt en bedömning på grundval av nämnda kriterier.

(se punkterna 277–283 och 323)

17. Kommissionen är, då den fastställer bötesbeloppet, inte skyldig att beakta det berörda företagets dåliga ekonomiska ställning. Godtagandet av en sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel.

(se punkt 327)

18. Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende den information som ett företag har lämnat och som i princip kan avse förhållanden som skulle kunna möjliggöra en nedsättning av bötesbeloppet enligt avsnitt D punkt 2 i meddelandet om samarbete, något som inte nödvändigtvis skulle föranleda kommissionen att tillerkänna detta företag en nedsättning enligt detta meddelande.

Dessutom är en nedsättning på grundval av meddelandet om samarbete endast motiverad när de uppgifter som lämnats och mer allmänt det berörda företagets beteende visar att företaget verkligen samarbetat. Det följer nämligen av själva begreppet samarbete, såsom det har framställts i meddelandet om samarbete, särskilt i inledningen och avsnitt D punkt 1, att en nedsättning endast kan beviljas på grundval av nämnda meddelande när det berörda företagets beteende visar på sådan samarbetsvilja.

Ett företag kan således inte göra gällande ett sådant beteende då det hade lämnat ofullständiga och delvis oriktiga uppgifter.

(se punkterna 393–397)

19. Kommissionen uppfyller sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig genom att i sitt meddelande om anmärkningar uttryckligen ange att den har för avsikt att undersöka huruvida företagen skall åläggas böter och de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått, samt huruvida den begåtts ”uppsåtligen eller av oaktsamhet”. Den gav därigenom företagen de upplysningar som var nödvändiga för att de skulle kunna försvara sig, inte bara mot konstaterandet av en överträdelse utan även mot åläggandet av böter.

Det skulle emellertid innebära ett oriktigt föregripande av kommissionens beslut att uttala sig om nivån på de avsedda böterna innan företagen beretts tillfälle att yttra sig över anmärkningarna mot dem.

Kommissionen är inte heller skyldig att i meddelandet om anmärkningar upplysa om att den eventuellt skall ändra sin policy i fråga om bötesnivån, en ändring som föranleds av allmänna konkurrenspolitiska överväganden utan något direkt samband med omständigheterna i förevarande ärenden.

(se punkterna 428, 434 och 435)

20. Frågan om motiveringsskyldighetens räckvidd utgör en rättsfråga som skall prövas av domstolen i mål om överklagande. Den prövning av ett besluts lagenlighet som domstolen härvid utövar skall med nödvändighet omfatta de omständigheter som förstainstansrätten har lagt till grund för sin slutsats enligt vilken en motivering är tillräcklig eller otillräcklig.

(se punkt 453)

21. Skyldigheten att motivera ett individuellt beslut har till syfte att göra det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet.

Den berörde skall således i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som den mottar det beslut som går den emot. En bristfällig motivering kan inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under förfarandet vid domstolen.

(se punkterna 462 och 463)