Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om ogiltigförklaring - Rättsakter mot vilka talan kan väckas - Rättsakter som har tvingande rättsverkningar - Rättsakt genom vilken motiveringen i en tidigare rättsakt ändras - Bedömning med hänsyn till de verkningar ändringen har på beslutsinnehållet i ifrågavarande rättsakt

(Artikel 230 EG)

2. Konkurrens - Koncentrationer - Kommissionens undersökning - Beslut om godkännande - Rättssäkerhet - Uttalande i motiveringen om huruvida de anmälda konkurrensbegränsningarna är accessoriska och nödvändiga - Juridisk bedömning som är avgörande för innebörden av den bindande delen av beslutet

(Rådets förordning nr 4064/89, artikel 6.1 b)

3. Institutionernas rättsakter - Retroaktiv återkallelse - Villkor - Återkallad rättsakts rättsstridighet - Iakttagande av principen om skydd för berättigade förväntningar - Bevisbörda

4. Institutionernas rättsakter - Motivering - Skyldighet - Räckvidd

(Artikel 253 EG)

Sammanfattning

1. Åtgärder som har tvingande rättsverkningar, som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning, utgör sådana rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 230 EG. Vid bedömningen av om en rättsakt har sådana verkningar skall hänsyn tas till dess innehåll i sak. Det följer härav att ett beslut genom vilket kommissionen endast ändrar motiveringen i ett tidigare beslut kan utgöra föremål för en talan, om denna ändring i sak förändrar det som har beslutats i den bindande delen i beslutet i fråga, och därigenom väsentligt förändrar mottagarens rättsliga ställning. Även om det är så att endast den bindande delen i en rättsakt kan få tvingande rättsverkningar, och följaktligen gå någon emot, måste man icke desto mindre beakta skälen i rättsakten för att fastställa innebörden av den bindande delen.

( se punkterna 63-68 )

2. I enlighet med artikel 6.1 b i rådets förordning nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer skall det beslut genom vilket koncentrationen förklaras förenlig med den gemensamma marknaden också omfatta de konkurrensbegränsningar som har direkt anknytning till den och som är nödvändiga för dess genomförande.

Med beaktande av dess lydelse, det rättsliga sammanhang den ingår i, liksom dess bakgrund och syfte, skall denna bestämmelse tolkas på så vis att när kommissionen, i skälen i ett beslut om godkännande av en företagskoncentration, klassificerar de begränsningar som parterna i denna koncentration har anmält som accessoriska, icke-accessoriska eller accessoriska under en begränsad tidsperiod framför den inte en enkel synpunkt utan bindande rättsverkan, utan tvärtom gör den juridiska bedömningar som är avgörande för innebörden av den bindande delen av beslutet.

Om så inte vore fallet skulle parterna i en företagskoncentration inte erhålla någon rättssäkerhet för hela företagskoncentrationen, trots att helheten anses odelbar ekonomiskt sett då villkoren i sagda bestämmelse är uppfyllda. Genom att införa artikel 6.1 i förordning nr 4064/89 avsåg emellertid gemenskapslagstiftaren att inrätta ett beslutssystem som gör det möjligt för parterna i en företagskoncentration i den mening som avses i artikel 3 i denna förordning att, om de iakttar det tvingande system med anmälningsskyldighet som inrättats genom artiklarna 4 och 7 i denna förordning och den hindrande effekt som följer av denna skyldighet i gengäld, uppnå rättssäkerhet inte endast med avseende på företagskoncentrationen, utan även med avseende på de begränsningar som anmälts av parterna i koncentrationen som begränsningar som har direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av denna.

Det skulle strida mot principen om effektivitet vid kontrollen av koncentrationer med gemenskapsdimension om parterna i en företagskoncentration, för att rättssäkerhet skall uppnås avseende de begränsningar som de anser är omöjliga att skilja från denna koncentration ekonomiskt sett, var tvungna att anmäla dessa begränsningar med tillämpning av andra bestämmelser, framför allt förordning nr 17, parallellt med anmälan enligt förordning nr 4064/89. Kommissionen har själv understrukit, i inledningen till tillkännagivandet om accessoriska begränsningar, att "kommissionen inte kommer att inleda parallella förfaranden av vilka det ena syftar till kontroll av företagskoncentrationen enligt förordning [nr 4064/89] och det andra tillämpningen av artiklarna [81 EG och 82 EG] på de accessoriska begränsningarna i denna koncentration".

( se punkterna 101, 103, 104 och 109 )

3. Den institution som är behörig att anta en bestämd rättsakt är även behörig att upphäva eller ändra denna genom att anta en actus contrarius, åtminstone i avsaknad av någon uttrycklig bestämmelse enligt vilken denna befogenhet tillkommer någon annan institution.

I detta avseende gäller att om en retroaktiv återkallelse av en lagenlig administrativ rättsakt, enligt vilken individuella rättigheter eller liknande fördelar skapats, strider mot allmänna rättsprinciper, skall däremot en retroaktiv återkallelse av en rättsstridig administrativ rättsakt vara tillåten, men endast om mycket strikta villkor är uppfyllda. Det är nämligen endast tillåtet om det sker inom en rimlig tidsfrist och om tillräcklig hänsyn tagits till de berättigade förväntningarna hos den som gynnas av rättsakten och som kunnat hysa tilltro till att den var lagenlig.

Det åligger den institution som har antagit den återkallade rättsakten att bevisa att den är rättsstridig och att de övriga villkoren för retroaktiv återkallelse av en rättsstridig rättsakt är uppfyllda.

( se punkterna 130 och 139-141 )

4. Omfattningen av motiveringsskyldigheten är beroende av den ifrågavarande rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilket den har antagits. Av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur institutionen har resonerat, så att de som berörs därav ges tillräckliga uppgifter för att kunna ta ställning till om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet och så att gemenskapsdomstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt.

( se punkt 155 )