Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om fördragsbrott - Bevis för fördragsbrott - Skyldigheter i fråga om förvaltning av fiskekvoter - Fastställande av en medlemsstats fördragsbrott genom att påvisa sakomständigheter som visar att det skett betydande överfiske upprepade gånger - Tillåtlighet

(Artikel 226 EG)

2. Talan om fördragsbrott - Bevis för fördragsbrott - Möjlighet till penningsanktioner enligt artikel 228 EG - Påverkar inte bevisningens art

(Artiklarna 226 EG och 228 EG)

3. Fiske - Bevarande av havsresurser - Fiskekvoter - Kontrollåtgärder - Medlemsstaternas skyldigheter - Praktiska svårigheter - Påverkar inte

(Rådets förordningar nr 2241/87, artikel 11.2, och nr 2847/93, artikel 21)

4. Fiske - Bevarande av havsresurser - Fiskekvoter - Kontrollåtgärder - Medlemsstaternas sanktionsskyldighet - Praktiska svårigheter saknar relevans

(Rådets förordningar nr 2241/87, artikel 1.2, och nr 2847/93, artikel 31)

Sammanfattning

1. Kommissionen skall bevisa, utan att tillämpa någon presumtion, att en medlemsstat inte har antagit lämpliga föreskrifter för användningen av de fiskekvoter som den tilldelats och att medlemsstaten har åsidosatt sina kontrollskyldigheter då den, på grundval av uppgifter som kan fås genom det system som nämnda medlemsstat upprättat, kan påvisa att det upprepade gånger skett överfiske som kan tillskrivas fartyg som har tillgång till dess kvoter.

( se punkterna 36, 39 och 40 )

2. Den omständigheten att ekonomiska sanktionsåtgärder enligt artikel 228.2 EG kan åläggas en medlemsstat om denna inte följer en dom från domstolen i vilken en underlåtenhet fastställts påverkar inte bevisningen om att det förekommer ett fördragsbrott som kommissionen skall rapportera.

( se punkterna 41 )

3. Enligt artikel 11.2 i förordning nr 2241/87 om fastställande av vissa åtgärder för kontroll av fisket är medlemsstaterna skyldiga att innan kvoterna har uttömts införa tvingande bestämmelser för att tillfälligt förbjuda allt fiske. I artikel 21 i förordning nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken föreskrivs samma skyldighet från och med den 1 januari 1994. Av dessa bestämmelser framgår att medlemsstaterna är skyldiga att i tid vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att kvoterna i fråga överskrids och för att säkerställa iakttagandet av de kvoter som de tilldelats i syfte att bevara fiskeresurserna.

En medlemsstat får inte underlåta att genomföra lämpliga kontrollåtgärder för att i tid förbjuda fiske med hänvisning till praktiska svårigheter. Tvärtom åligger det medlemsstaten att genom sådana åtgärder övervinna dessa svårigheter. Av detta följer att en medlemsstat inte kan åberopa landningar i tredje länder eller fluktuationer i de mängder som landats i andra medlemsstater eller tredje land.

( se punkterna 46, 49 och 50 )

4. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat är, då de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om bevarande och kontroll har åsidosatts, skyldiga att vidta straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga åtgärder mot den berörda fartygsbefälhavaren eller någon annan person enligt artikel 1.2 i förordning nr 2241/87 om fastställande av vissa åtgärder för kontroll av fisket. I artikel 31 i förordning nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken föreskrivs samma skyldighet för medlemsstaterna från och med den 1 januari 1994, och det anges i artikel 31.2 att förfarandena skall vara av sådan art att de effektivt berövar de ansvariga det ekonomiska utbytet av överträdelsen eller framkallar effekter som står i proportion till överträdelsens allvar, i syfte att avskräcka från ytterligare överträdelser av samma slag. Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat systematiskt avstår från att vidta rättsliga åtgärder mot dem som bär ansvaret för sådana överträdelser, sätts såväl strävandena att bevara och förvalta fiskeresurserna som den gemensamma fiskeripolitikens enhetliga tillämpning på spel. En medlemsstat kan inte i detta avseende åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter och tidsfrister som föreskrivs i gemenskapsreglerna.

( se punkterna 56, 57 och 60 )