Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Skadeståndstalan - Föremål för talan - Yrkande om ersättning för skada som kan tillskrivas gemenskapen - Gemenskapsdomstolarna exklusiva behörighet

(EG-fördraget, artikel 215 andra stycket (nu artikel 288 andra stycket EG))

2. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar - Villkor - Överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter - WTO-avtalen kan inte åberopas för att ifrågasätta lagenligheten av en gemenskapsrättsakt eller som grund för en skadeståndstalan - Undantag - Gemenskapsrättsakt som syftar till att fullgöra en förpliktelse i dessa avtal eller som uttryckligen och särskilt hänvisar till dem

(EG-fördraget, artikel 215 andra stycket (nu artikel 288 andra stycket EG))

3. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Bananer - Importordning - Tullkvot - Inrättande och fördelning - Olika behandling av aktörer etablerade i Finland, Sverige och Österrike - Diskriminering - Föreligger inte

(Rådets förordning nr 404/93; kommissionens förordning nr 2362/98, artikel 5.3 och 5.4)

4. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Bananer - Importordning - Tullkvot - Inrättande och fördelning - Tilldelning av importlicenser - Egenskap av importör - Fastställande av kriterier - Principen om skydd för berättigade förväntningar - Åsidosättande - Föreligger inte

(Rådets förordning nr 404/93; kommissionens förordning nr 2362/98)

Sammanfattning

1. Vid en talan om skadestånd där det rättsstridiga handlandet inte härrör från ett nationellt organ utan från en gemenskapsinstitution skall de skador som eventuellt kan vara en följd av att nationella myndigheter har tillämpat gemenskapslagstiftningen tillskrivas gemenskapen. Eftersom gemenskapsdomstolarna i enlighet med artikel 215 i fördraget (nu artikel 288 EG) har exklusiv domsrätt när det gäller tvister om ersättning för en sådan skada, kan enskilda, som anser sig lidit skada genom gemenskapsinstitutionernas rättsakter inte tillförsäkras ett effektivt skydd för sina rättigheter genom de nationella rättsmedlen.

( se punkterna 26 och 27 )

2. Rätten till skadestånd på grund av gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter. Detta är inte fallet med WTO-avtalen. Med hänsyn till dessa avtals beskaffenhet och systematik ingår de i princip inte bland de regler som gemenskapsdomstolarna skall pröva med avseende på lagenligheten av gemenskapsinstitutionernas rättsakter. Det är endast om gemenskapen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse, vilken den åtagit sig inom ramen för WTO eller om en gemenskapsrättsakt uttryckligen hänvisar till vissa bestämmelser i avtalen i bilagorna till WTO-avtalet, som det åvilar domstolen och förstainstansrätten att pröva lagenligheten av gemenskapsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler.

( se punkterna 45, 46, 50, 51 och 58 )

3. Principen om icke-diskriminering innebär att lika situationer inte får behandlas olika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling. I detta hänseende kan en skillnad i behandling endast anses utgöra diskriminering som är förbjuden enligt artikel 40.3 i fördraget (nu artikel 34.2 EG i ändrad lydelse) om den framstår som godtycklig, det vill säga om det saknas tillräckliga skäl för åtgärden och den inte grundas på objektiva kriterier.

Kommissionen har inte åsidosatt principen om icke-diskriminering genom att, inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för bananer, behandla aktörer som är etablerade i Finland, Sverige samt Österrike och traditionella importörer olika i fråga om de verksamheter som bedrevs i dessa länder år 1994. Dessa stater omfattades nämligen år 1994 ännu inte av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer, vilket innebar att det var nödvändigt med en särskild ordning för att den import som de i dessa länder etablerade aktörerna utförde år 1994 skulle kunna beaktas vid fastställelsen av deras referenskvantitet.

( se punkterna 81-83 )

4. Gemenskapsinstitutionerna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av de medel som är nödvändiga för att de skall kunna genomföra sin politik, och de ekonomiska aktörerna kan därför inte med fog förvänta sig att rådande förhållanden skall bestå när dessa kan ändras av gemenskapsinstitutionerna inom ramen för deras utrymme för skönsmässig bedömning. Detta gäller särskilt inom ett sådant område som den gemensamma organisationen av marknaden, där målsättningen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena förändras.

Eftersom fastställelsen av de kriterier som skall beaktas, i enlighet med förordning nr 2362/98 om tillämpningsföreskrifter till förordning nr 404/93, för att tillerkänna en ekonomisk aktör egenskapen av importör vid tilldelningen av importlicenser för bananer, omfattas av valet av de medel som är nödvändiga för att genomföra gemenskapsinstitutionernas politik i fråga om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer, förfogar gemenskapsinstitutionerna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i denna fråga. Ekonomiska aktörer kan därför inte med fog förvänta sig att de kriterier som föreskrevs i den tidigare gemenskapsrättsliga ordningen skall bestå.

( se punkterna 99-101 )