Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Klargörande av föremålet för frågan

(Artikel 234 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Uppenbart att frågan saknar relevans

(Artikel 234 EG)

3. Etableringsfrihet - Fri rörlighet för kapital - Fördragets bestämmelser - Tillämpningsområde - Nationell lagstiftning om förvärv av fast egendom - Omfattas

(Artikel 44.2 e EG; rådets direktiv 88/361, bilaga I)

4. Fri rörlighet för kapital - Begränsning av förvärv av fast egendom - Ordning med förhandsförklaring vid förvärv av fast egendom - Tillåten - Ordning med förhandstillstånd för förvärv av fastigheter avsedda att bebyggas - Otillåten

(Artiklarna 56-60 EG)

Sammanfattning

1. Även om domstolen inte har någon behörighet enligt artikel 234 EG att tillämpa en gemenskapsrättslig bestämmelse i en bestämd tvist och således inte heller att bedöma en nationell bestämmelse mot bakgrund av en sådan bestämmelse, kan den emellertid, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom nämnda artikel, med utgångspunkt i handlingarna i målet tillhandahålla alla sådana uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som den nationella domstolen kan behöva för att bedöma verkningarna av denna bestämmelse.

( se punkt 22 )

2. Det förhållandet att samtliga omständigheter i ett mål är hänförliga till en och samma medlemsstat innebär inte att de tolkningsfrågor som har ställts till domstolen inte skall besvaras i förevarande mål. I princip ankommer det nämligen uteslutande på de nationella domstolarna att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen.

( se punkterna 24 och 25 )

3. Nationella bestämmelser, genom vilka förvärv av fast egendom regleras i syfte att förbjuda inrättandet av fritidsbostäder i vissa områden med hänvisning till tvingande behov avseende markplanering, skall stå i överensstämmelse med fördragets bestämmelser om fria kapitalrörelser.

För det första ger rätten att förvärva, använda och överlåta fast egendom i en annan medlemsstat, vilken såsom framgår av artikel 44.2 e EG utgör ett nödvändigt komplement till etableringsfriheten, upphov till kapitalrörelser när den utövas.

För det andra omfattar begreppet kapitalrörelser de transaktioner genom vilka utlänningar gör investeringar i fast egendom i en medlemsstat, vilket följer av den nomenklatur för kapitalrörelser som finns i bilaga 1 till direktiv 88/361 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget). Denna nomenklatur fortsätter att ha samma betydelse som vägledning för att definiera begreppet kapitalrörelser som den hade tidigare).

( se punkterna 28-30 )

4. Artiklarna 56-60 EG utgör inte något hinder för ett sådant förfarande med förhandsförklaringar som föreskrivs i det system för förvärv av fast egendom som inrättats genom Salzburger Grundverkehrsgesetz 1997 (lag i delstaten Salzburg om förvärv och försäljning av fast egendom, nedan kallad SGVG), enligt vilket en förvärvare av fast egendom är skyldig att lämna en förklaring i vilken han anger att han är österrikisk medborgare eller medborgare i en annan medlemsstat och att han skall använda fastigheten som huvudsaklig hemvist eller för yrkesmässiga ändamål.

Även om dessa bestämmelser redan på grund av sitt syfte innebär en begränsning av de fria kapitalrörelserna, kan sådana begränsningar ändå godtas om de nationella bestämmelserna har ett syfte av allmänintresse som eftersträvas på ett icke-diskriminerande sätt och om proportionalitetsprincipen iakttas, det vill säga om samma resultat inte kan uppnås genom andra, mindre betungande, förfaranden.

Vad gäller det första villkoret kan hinder för inrättandet av fritidsbostäder i ett visst geografiskt område, som en medlemsstat föreskrivit i syfte att av lokaliseringspolitiska syften värna om en permanent befolkning och en ekonomisk verksamhet som är oberoende i förhållande till turistbranschen, anses bidra till syften av allmänintresse. Detta konstaterande kan endast förstärkas genom andra syften som kan ligga till grund för samma åtgärder, såsom miljöskyddssyften. Det framgår vidare av bestämmelserna i SGVG att dessa inte innebär att någon åtskillnad i behandling görs mellan österrikiska förvärvare och personer som bor i andra medlemsstater och som använder sig av de friheter som garanteras enligt fördraget.

Vad gäller det andra villkoret är ett krav på en förhandsförklaring vid köp av fastigheter avsedda att bebyggas som är förenat med en risk för sanktionsåtgärder vid avsteg från den lämnade förklaringen, och som syftar till att uppnå mål avseende markplaneringen, förenligt med gemenskapsrätten. Det förfarande som har införts genom SGVG har i princip också karaktär av ett förklaringsförfarande. Minimikravet på en förhandsförklaring har den fördelen att förvärvaren därigenom erhåller en viss rättssäkerhet, vilket inte skulle vara fallet om kontrollåtgärder vidtogs först i efterhand. Det kan även tänkas att en förhandskontroll är bättre lämpad för att förebygga vissa svårreparerade skador som orsakas av att byggprojekt genomförs snabbt. Formaliteten med en förhandsförklaring kan således betraktas som en åtgärd som kompletterar de påföljder och den talan om ogiltigförklaring av försäljningstransaktionen som myndigheterna kan föra vid den nationella domstolen. Mot denna bakgrund kan den första delen av det förfarande som inrättats genom SGVG anses vara förenligt med gemenskapsrätten.

Artiklarna 56-60 EG utgör dock hinder för ett sådant förfarande för förhandstillstånd som föreskrivs i nämnda system, enligt vilket ett förhandstillstånd skall lämnas till ett förvärv av en fast egendom när den behöriga myndigheten inte har lämnat något intyg avseende den aktuella förklaringen.

De begränsningar av den fria rörligheten för kapital som följer av ett krav på förhandstillstånd skulle kunna undvikas genom ett lämpligt system med förklaringar, utan att de syften som eftersträvas med denna reglering blev lidande.

( se punkterna 32-37 och 40 samt domslutet )