Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Uppenbart irrelevanta frågor och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som utesluter att ett användbart svar kan lämnas - Frågor som saknar samband med föremålet för tvisten vid den nationella domstolen

(Artikel 234 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Begäran om tolkning när ett begrepp som återfinns i en gemenskapsrättslig bestämmelse har använts i syfte att införliva direktivet med nationell rätt, men under andra omständigheter än dem varom stadgas i motsvarande gemenskapsrättsliga bestämmelse - Behörighet att göra denna tolkning

(Artikel 234 EG)

3. Bestämmelser om skatter och avgifter - Harmonisering av lagstiftning - Omsättningsskatt - Gemensamt system för mervärdesskatt - Medlemsstaternas behörighet att tillämpa en reducerad skattesats - Utövande - Gränser - Iakttagande av principen om skattemässig neutralitet

(Rådets direktiv 77/388, artiklarna 12.4 och 28.2 e)

4. Bestämmelser om skatter och avgifter - Harmonisering av lagstiftning - Omsättningsskatt - Gemensamt system för mervärdesskatt - Undantag från skatteplikt som föreskrivs i sjätte direktivet - Sådana fria yrkesutövare som avses i punkt 2 i bilaga F - Begreppet - Kriterier - Verksamhet som fastighetsförvaltare i en fastighet som innehas med samäganderätt - Bedöms av de nationella domstolarna

(Rådets direktiv 77/388, artikel 28.3 b och bilaga F punkt 2)

Sammanfattning

1. Vad gäller det samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av gemenskapsrätten.

I undantagsfall ankommer det dock på EG-domstolen att - för att pröva sin egen behörighet - undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjort sin begäran om förhandsavgörande. Domstolen har endast möjlighet att vägra besvara en tolkningsfråga från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den skall kunna ge ett ändamålsenligt svar på de frågor som ställts till den.

( se punkterna 23 och 24 )

2. Domstolen är behörig att besvara tolkningsfrågor som avser bestämmelser i gemenskapsrätten när en nationell lagstiftning vad gäller lösningen av ett internt problem har anpassats till gemenskapsrätten för att säkerställa att ett enda förfarande tillämpas i jämförbara fall. Det föreligger nämligen ett givet gemenskapsrättsligt intresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från gemenskapsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de skall tillämpas. Detta gäller i än högre grad när den nationella lagstiftning vari ett begrepp som förekommer i en gemenskapsrättslig bestämmelse används har antagits i syfte att införliva det direktiv i vilket den nämnda bestämmelsen ingår med nationell rätt.

I dylika fall innebär det förhållandet att det gemenskapsrättsliga begrepp som den nationella domstolen begär en tolkning av enligt nationell rätt skall tillämpas under andra omständigheter än dem varom stadgas i den motsvarande gemenskapsrättsliga bestämmelsen följaktligen inte att det med nödvändighet helt måste saknas samband mellan den begärda tolkningen och föremålet för tvisten vid den nationella domstolen.

( se punkterna 27-29 )

3. Det ankommer på varje medlemsstat att fastställa och definiera de transaktioner för vilka en reducerad mervärdesskattesats gäller, i enlighet med artikel 12.4 i sjätte direktivet 77/388 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter, till och med den 31 december 1992, och i enlighet med artikel 28.2 e i detta direktiv, i ändrad lydelse enligt direktiv 92/77 med tillägg till det gemensamma systemet för mervärdesskatt och med ändring av direktiv 77/388 (harmonisering av mervärdesskattesatser), från och med den 1 januari 1993, med förbehåll för att principen om mervärdesskattens neutralitet skall iakttas.

Denna princip utgör hinder bland annat för att liknande och således konkurrerande varor eller tjänster behandlas olika i mervärdesskattehänseende, varför nämnda varor eller tjänster skall beskattas med en enhetlig skattesats.

( se punkterna 36 och 41 samt domslutet )

4. I bilaga F till sjätte direktivet 77/388 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter återfinns en förteckning över transaktioner som är undantagna från mervärdesskatteplikt enligt artikel 28.3 b i direktivet. De fria yrken som avses i punkt 2 i den nämnda bilagan är verksamheter som har en utpräglad intellektuell karaktär, kräver en hög kvalifikationsnivå och vanligen omfattas av precisa och strikta yrkesmässiga bestämmelser. Den personliga faktorn är av särskild betydelse vid utövande av sådan verksamhet, och sådant utövande förutsätter i vart fall stor självständighet vid utförande av arbetsuppgifterna. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida fastighetsförvaltare i en fastighet som innehas med samäganderätt, såsom detta yrke regleras i de relevanta nationella bestämmelserna, skall anses utöva ett fritt yrke.

( se punkterna 39-41 och domslutet )