Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

Gemenskapsrätt - Direkt effekt - Nationella skatter som är oförenliga med gemenskapsrätten - Återbetalning - Former - Tillämpning av nationell rätt - Preskriptionstider - Tillåtna - Villkor - Iakttagande av den gemenskapsrättsliga effektivitetsprincipen - Iakttagande av likvärdighetsprincipen i fråga om återkrav och liknande ersättningsanspråk av nationell karaktär

Sammanfattning

$$I avsaknad av gemenskapsföreskrifter om återbetalning av nationella skatter eller avgifter som har tagits ut felaktigt skall det i varje medlemsstats rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan som är avsedda att tillvarata rättigheter som för enskilda följer av gemenskapsrättens direkta effekt. Dessa förfaranden får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som de nationella domstolarna har en skyldighet att skydda (effektivitetsprincipen).

Fastställande av rimliga talefrister vid äventyr av preskription är i princip förenligt med de krav som effektivetsprincipen ställer, eftersom sådana frister utgör en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet. Sådana frister kan inte anses medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten, även om det faktum att fristerna löper ut per definition innebär att talan helt eller delvis skall avvisas. I detta hänseende kan en nationell frist, som sträcker sig bakåt i tiden minst fyra år och högst fem år före det år då det domstolsavgörande meddelades vari det har fastslagits att den rättsregel som beskattningen grundas på är oförenlig med en överordnad rättsregel, anses som rimlig.

Likvärdighetsprincipen innebär att det nationella förfarandet måste tillämpas på samma sätt på talan som grundas på överträdelse av gemenskapsrätten och på talan som grundas på överträdelse av nationell rätt när det rör sig om samma typ av avgifter eller andra pålagor. Denna princip kan däremot inte tolkas så att den ålägger en medlemsstat en skyldighet att utvidga sitt mest fördelaktiga preskriptionssystem till att omfatta samtliga fall av talan om återbetalning av avgifter eller andra pålagor som har tagits ut i strid med gemenskapsrätten. Gemenskapsrätten utgör således i princip inte något hinder för att lagstiftningen i en medlemsstat, utöver en allmän preskriptionstid som är tillämplig på talan om återkrav av felaktigt betalda belopp mellan enskilda, innehåller särskilda, mindre fördelaktiga regler för klagomål och talan mot skatter och andra avgifter. Bedömningen skulle bli annorlunda bara om dessa regler endast var tillämpliga på talan om återbetalning av sådana skatter eller avgifter som grundas på gemenskapsrätten.

Gemenskapsrätten utgör således inte något hinder för att tillämpa en medlemsstats föreskrifter enligt vilka en talan om återkrav av felaktigt inbetalda belopp, avseende skatter eller avgifter, som grundas på att en nationell domstol eller gemenskapsdomstolen i ett avgörande har fastslagit att en nationell rättsregel är oförenlig med en överordnad nationell rättsregel eller med en bestämmelse i gemenskapsrätten, endast kan avse tiden efter den 1 januari det fjärde året före det år då avgörandet i fråga meddelades.

(se punkterna 20-24, 29, 30 och 37 samt domslutet)