Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Begränsningar som följer av regler i värdmedlemsstaten för utövande av viss verksamhet - Situation som inte regleras av ett direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis - Skyldighet för medlemsstaten att undersöka motsvarigheten mellan examensbevis och kvalifikationer som krävs enligt nationell rätt och den berördes examensbevis och kvalifikationer

(EG-fördraget, artiklarna 52 och 57 (nu artiklarna 43 EG och 47 EG i ändrad lydelse))

Sammanfattning

$$Artikel 52 i fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) skall tolkas så att när en medborgare inom gemenskapen, i en situation som inte regleras av ett direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis, ger in en ansökan om tillstånd att utöva ett yrke som, enligt den nationella lagstiftningen, för tillträde förutsätter innehav av ett utbildningsbevis eller yrkesmässiga kvalifikationer, eller praktisk erfarenhet, skall de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten beakta de utbildningsbevis, examensbevis och andra behörighetsbevis samt den relevanta yrkeserfarenhet som sökanden har, och avgöra om den kompetens som intygas genom dessa behörighetsbevis och denna yrkeserfarenhet motsvarar de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen.

Denna tolkning ger endast uttryck för en princip som följer av fördragets grundläggande friheter. Det är riktigt att denna princip tillämpats i mål avseende yrken för vars utövande det vid den tidpunkten inte förelåg några harmoniserings- eller samordningsåtgärder. Det är ändå uppenbart att den inte kan förlora en del av sin rättsliga betydelse på grund av att direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis antagits. Sådana direktiv har nämligen som mål att underlätta för personer att starta och utöva förvärvsverksamhet som egenföretagare och följaktligen att underlätta redan föreliggande möjligheter för medborgare i andra medlemsstater att starta nämnda verksamheter.

Syftet med direktiv som uppställer gemensamma regler och kriterier för ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis är således att införa ett system som förpliktar medlemsstaterna att godkänna vissa utbildningsbevis som likvärdiga, utan att medlemsstaterna kan kräva att de berörda skall uppfylla andra villkor än dem som föreskrivs i tillämpliga direktiv på området. Då sådana villkor som de i direktiven är uppfyllda, innebär detta erkännande att ett eventuellt erkännande av nämnda utbildningsbevis med tillämpning av ovannämnda princip inte är nödvändigt. Denna princip är emellertid av fortsatt intresse för situationer som inte omfattas av dylika direktiv.

(se punkterna 24, 31-34 och 40 samt domslutet)