FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (andra avdelningen)

den 24 mars 1998

Mål T-181/97

Huguette Meyer m.fL

mot

Europeiska gemenskapernas domstol

”Tjänstemän — Talan om ogiltigförklaring — Lönebesked — Upptagande till sakprövning — Frister — Ny och väsentlig omständighet — Utgången frist”

Fullständig text pä franska   II-481

Saken:

Talan om ogiltigförklaring av de beslut genom vilka sökandenas ansökan om återbetalning av de belopp som, med anledning av det familjebidrag som deras makar hade uppburit i enlighet med det luxemburgska kollektivavtalet för bankanställda, har dragits av från deras hushållstillägg, med stöd av artikel 67.2 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna, uttryckligen avslogs samt, om så behövs, ogiltigförklaring av besluten av den 17 mars 1997 genom vilka deras klagomål uttryckligen avslogs.

Utgång:

Ogillande.

Resumé av beslutet

Î artikel 62 tredje stycket i Tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna) föreskrivs att tjänstemännens lön bland annat skall bestå av familjetillägg. Enligt artikel 67.1 i tjänsteföreskrifterna skall familjetilläggen bland annat omfatta hushållstillägg. I artikel 67.2 föreskrivs att ”[tjjänstemän som är berättigade till familjetillägg [...] skall uppge de likartade tillägg som betalas ut från annan källa”. Det anges att de senare tilläggen skall dras av från dem som betalas ut enligt tjänsteföreskrifterna.

Från det hushållstillägg som var och en av sökandena hade rätt till enligt tjänsteföreskrifterna drog svarandeinstitutionen, med stöd av regeln i ovannämnda artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna om att kumulering inte får ske, fram till och med juni 1996 av det familjebidrag som deras makar, som är anställda inom det luxemburgska bankväsendet, hade tilldelats enligt det på detta område gällande kollektivavtalet.

Förstainstansrätten ansåg i dom av den 11 juni 1996 i mål T-147/95, Pavan mot parlamentet (REGP 1996, s. II-861, nedan kallad domen i målet Pavan), att de familjebidrag som anställda vid luxemburgska bryggerier tilldelas enligt deras kollektivavtal i förhållande till hushållstillägg inte kunde anses utgöra ”likartade tillägg” i den mening som avses i artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna. Genom skrivelser av den 19 juli 1996 informerade svaranden, i samförstånd med de andra gemenskapsinstitutionerna i Luxemburg, sökandena om att den, till följd av tillämpningen av domen i målet Pavan och redogörelsen för förutsättningarna för att bevilja det familjebidrag som föreskrevs i det luxemburgska kollektivavtalet för bankanställda, konstaterade ”att detta bidrag inte längre kunde anses vara ett med hushållstillägget likartat bidrag” och att den därför beslutade att bidraget från och med den 1 juli 1996 inte längre skulle dras av från sökandenas hushållstillägg.

Sökandena lämnade, i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, mellan den 5 augusti och den 22 november 1996, in identiskt utformade begäran om återbetalning av samtliga belopp som, med anledning av det familjebidrag som deras makar hade tilldelats, hade dragits av från deras hushållstillägg, jämte dröjsmålsränta. Svaranden avslog uttryckligen begäran, liksom de klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna som följde på avslagsbesluten, med motiveringen att sökandena inte inom föreskriven tid hade angripit de beslut som gick dem emot, det vill säga de lönebesked i vilka de ifrågasatta avdragen hade gjorts, och att deras inlämnade begäran om retroaktiv återbetalning, enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, inte var tillräckligt för att inleda en ny klagomålsfrist.

Upptagande till sakprövning

Förstainstansrätten klargjorde att enligt det rättsmedelssystem som har införts genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna kan en skadeståndstalan, som utgör en självständig form av talan i förhållande till talan om ogiltigförklaring, endast tas upp till prövning om den har föregåtts av ett administrativt förfarande i enlighet med tjänsteföreskrifterna. Detta förfarande varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning har förorsakats av en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eller om skadan har förorsakats av ett handlande från myndighetens sida som inte innebär något beslutsfattande. I det första fallet skall den berörda personen inom föreskriven tidsfrist anföra klagomål mot rättsakten i fråga till tillsättningsmyndigheten. I det andra fallet däremot skall det administrativa förfarandet inledas med en begäran om skadestånd enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, och i förekommande fall följas av ett klagomål mot beslutet om att avslå denna begäran (punkterna 21 och 22).

Hänvisning till förstainstansrättenden 25 februari 1992, T-64/91, Marcato mot kommissionen, REG 1992. s. II-243, punkt 30-35; förstainstansrätten den 28 juni 1996, T-500/93, Y mot domstolen, REGP 1996, s. II-977, punkt 64-66; förstainstansrättenden 6 november 1997, T-15/96, Liao mot rådet, REGP 1997, s. II-897, punkterna 57 och 58

Skadan för vilken det begärdes ersättning var en följd av att tillsättningsmyndigheten fram till och med juni 1996 i sökandenas månatliga lönebesked drog av det omtvistade familjebidraget från det hushållstillägg som sökandena hade rätt till. Förstainstansrätten erinrade om att lönebesked utgör beslut som kan gå någon emot och som således kan bli föremål för klagomål och eventuell talan. Tillställandet av det månatliga lönebeskedet har till verkan att tidsfristerna för att anföra klagomål mot eller överklaga ett administrativt beslut börjar löpa, när det av detta besked klart framgår att det föreligger ett beslut och vilken räckvidd som beslutet har. Detta var fallet beträffande det lönebesked som för den berörde tjänstemannen angav att ett avdrag hade gjorts, i enlighet med artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna, på grundval av de uppgifter som han själv hade lämnat till tillsättningsmyndigheten (punkt 23-26).

Hänvisning till domstolenden 21 februari 1974, 15/73-33/73,52/73, 53/73, 57/73-109/73, 116/73, 117/73, 123/73, 132/73 och 135/73-137/73, Schots-Kortner m.fl. mot rådet, kommissionen och parlamentet, REG 1974, s. 177, punkt 18; domstolen den 4 juli 1985, 176/83, Allo mot kommissionen, REG 1985, s. 2155, punkt 13; domstolen den 22 september 1988, 159/86, Canters mot kommissionen, REG 1988, s. 4859, punkt 6; domstolen den 27 juni 1989, 200/87, Giordani mot kommissionen, REG 1989, s. 1877, punkt 13; förstainstansrätten den 1 oktober 1992, T-7/91, Schavoir mot rådet, REG 1992, s. II-2307, punkt 34; förstainstansrätten den 22 juni 1994, T-98/92 och T-99/92, Di Marzio och Lebedef mot kommissionen, REGP 1994, s. II-541, punkt 24, förstainstansrätten den 29 januari 1997, T-7/94, Adriaenssensm.fi. mot kommissionen, REGP 1997, s. II-l, punkt 29

Förstainstansrätten fastslog i detta fall att sökandena hade förverkat sin rätt att angripa lönebeskeden, i vilka de omtvistade avdragen framgick, eftersom de inte hade gjort det inom de tidsfrister som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna (punkt 30).

Förstainstansrätten tillade för övrigt att möjligheten att lämna in en begäran enligt artikel 90.1 emellertid inte tillåter tjänstemannen att frångå de tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 för att anföra klagomål och överklaga beslut genom att, medelst en begäran, indirekt ifrågasätta ett tidigare beslut, vars giltighet inte hade bestritts inom tidsfristerna. Tidsfristerna för att anföra klagomål och överklaga beslut utgör tvingande rätt som varken domstolen eller parterna kan råda över. Endast förekomsten av nya och väsentliga omständigheter kan berättiga att det lämnas in en begäran eller ett klagomål som syftar till omprövning av ett beslut vars giltighet inte har bestritts i tid, varvid en dom från domstolen eller förstainstansrätten, i vilken en rättsakt ogiltigförklaras, endast kan utgöra en sådan omständighet i förhållande till de personer som direkt berörs av den ogiltigförklarade rättsakten (punkt 31-36).

Hänvisning till domstolen den 17 juni 1965, 43/64, Müller mot rådet för EEG, Euratom och EKSG, REG 1965, s. 499, 515; generaladvokatenGands förslag till avgörande inför domstolen den 14 juli 1965. 50/64, 51/64, 53/64. 54/64 och 57/64, Lochiseli m.fl mot rådet för EEG. Euratom och EKSG, REG 1965. s. 1015, 1027; domstolen den 14 december 1965, 52/64, Pfloeschner mot kommissionen, REG 1965, s. 1211, 1219; Schots-Kortner m.fl. mot rådet, kommissionen och parlamentet, nämnd ovan, punkt 38; domstolenden 15 maj 1985, 127/84, Esly mot kommissionen, REG 1985, s. 1437, punkt 10; domstolen den 13 november 1986, 232/85, Becker mot kommissionen, REG 1986, s. 3401, punkt 8; domstolen den 8 mars 1988, 125/87, Brown mot domstolen, REG 1988, s. 1619, punkt 13; domstolen den 14 juni 1988, 161/87, Muysersoch Tulp mot revisionsrätten, REG 1988, s. 3037, punkt 11; förstainstansrätten den 15 december 1995, T-131/95, Progoulis mot kommissionen, REGP 1995. s. II-907. punkt 41; Adriaenssensm.fi. mot kommissionen, nämnd ovan. punkterna 27 och 28; domstolen den 17 juni 1997, C-151/97 P (I) och C-157/97 P (I), National Power och PowerGen mot kommissionen, REG 1997, s. 1-3491, punkt 73; förstainstansrätten den 11 juli 1997, T-16/97. Chauvin mot kommissionen, REGP 1997, s. II-681, punkterna 37 och 43

Förstainstansrätten konstaterade att sökandena i detta mål inte var parter i målet Pavan och att de inte hade gjort gällande att de var direkt berörda av den i nämnda mål ogiltigförklarade rättsakten. Domen i målet Pavan kunde därför inte anses utgöra en ny väsentlig omständighet som medförde att tidsfristen för att lämna in klagomål till deras förmån kunde inledas på nytt (punkt 37).

Beslut:

Talan avvisas.