FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)

den 16 juli 1998

Mål T-156/96

Claus Jensen

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän — Lön — Bosättningsbidrag — Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp”

Fullständig text pä franska   II-1173

Saken:

Talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 13 november 1995 att kräva återbetalning av det belopp som utbetalats till sökanden som bosättningsbidrag, till följd av att hans avtal om tillfällig anställning hade sagts upp, och i andra hand om ersättning för den skada som detta beslut har orsakat.

Utgång:

Ogillande.

Resumé av domen

Sökanden anställdes som tillfälligt anställd i lönegrad A 4, löneklass 3 med anställningsavtal som gällde tills vidare med verkan från den 16 april 1994 vid kommissionsledamotens Christofersen kabinett.

Enligt artikel 24.1 i Anställningsvillkor för övriga anställda (Anställningsvillkoren), är en tillfälligt anställd berättigad till bosättningsbidrag, vars storlek beror på den beräknade tjänstgöringstiden.

Vad gäller beräknad tjänstgöringstid för tillfälligt anställda som tjänstgör vid en kommissionsledamots kabinett föreskrivs följande i ett kommissionsbeslut av den 23 april 1969 för genomförande av artikel 24 i anställningsvillkoren: ”... Beräknad tjänstgöringstid för tillfälligt anställda som tjänstgör vid en kommissionsledamots kabinett bestäms ... med hänsyn till ledamotens mandat.” Detta beslut återges i ett frågeformulär från kommissionen med titeln ”Inträde i tjänst — Formulär 5” som varje provanställd tjänsteman eller tillfälligt anställd skall fylla i för att bosättningsbidraget skall kunna utbetalas (formulär nr 5).

Det framgår av handlingarna i målet att kommissionen, för att underlätta för tillfälligt anställda som tjänstgör vid en kommissionsledamots kabinett att installera sig på tjänstgöringsorten, i förskott utbetalar hela bosättningsbidraget, under villkor att de, för det fall att de lämnar sin tjänst innan de intjänat rätt till hela bosättningsbidraget, innan de lämnar tjänsten återbetalar den del av bosättningsbidraget som de inte har rätt till, med hänsyn till den sammanlagda längden på deras tjänstgöring (se formulär nr5, s. 1) (förskottssystemet).

Genom beslut av den 29 april 1994 utbetalades hälften av bidragsbeloppet till sökanden, och den andra hälften utbetalades under september 1994, när hans familj flyttade till hans tjänstgöringsort i Bryssel. Det hävdades att Claus Jensen informerades om tjänsteföreskrifternas bestämmelser om villkoren för beviljande av bosättningsbidrag och dessutom att ”dessa villkor tydligt beskrivs i det formulär som han måst fylla i för att erhålla detta bidrag”.

Christofersens mandat förnyades inte, varför sökandens anställningsavtal som tillfälligt anställd gick ut den 1 december 1994. Sökanden utsågs att i tjänstens intresse uppehålla annan tjänst som nationell expert vid generaldirektoratet för industri (GD III).

Genom skrivelse av den 11 oktober 1995 informerade kommissionen sökanden om att han felaktigt hade erhållit 565976 BFR som ”förnyat bosättningsbidrag”, varför sökanden till kommissionen skulle återbetala det felaktigt utbetalda beloppet. Sökanden anförde å sin sida att bidraget inte kunde återkrävas.

Genom skrivelse av den 13 november 1995 informerade Marinus de Graaf — som var chef för enhet 6 för pensioner och kontakt med före detta anställda, vid direktorat B för rättigheter och skyldigheter, vid generaldirektoratet för personal och administration (GD IX) — sökanden om att formuläret ”Förnyat bosättningsbidrag”, som bifogats skrivelsen av den 11 oktober 1995 var felaktigt, och att det i själva verket handlade om återbetalning av ”bosättningsbidrag”.

Den 12 februari 1996 anförde sökanden klagomål med stöd av artikel 90.2 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna) mot beslutet att återkräva 337639 BFR i Marinus de Graafs skrivelse av den 13 november 1995 (det ifrågasatta beslutet). Genom beslut i skrivelse av den 8 juli 1996 avslog tillsättningsmyndigheten sökandens klagomål.

Genom skrivelse av den 15 november 1996 informerade kommissionen sökanden om att från och med december 1996 till och med november 1997 skulle 28136 BFR varje månad dras av från de dagtraktamenten som utbetalades till honom.

Det är mot denna bakgrund som sökanden väckte denna talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 oktober 1996.

Prövning i sak

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 13 november 1995

Den första grunden: Det ifrågasatta beslutet saknar rättslig grund och artikel 45 i anställningsvillkoren och artikel 85 i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts

Sökanden hävdade i huvudsak att kommissionen borde ha begärt återbetalning av bosättningsbidraget på grundval av förskottssystemet, under förutsättning att detta system var lagenligt, och artikel 24 i anställningsvillkoren, och att beslutet inte borde ha grundats på artikel 45 i anställningsvillkoren och artikel 85 i tjänsteföreskrifterna (punkt 32).

Förstainstansrätten erinrade om att det inte är motiverat att ogiltigförklara ett förvaltningsbeslut på grund av att det stöds på en oriktig rättslig grand när detta fel inte har haft något avgörande inflytande på administrationens bedömning. I förevarande fall fann förstainstansiätten att administrationens val av artikel 45 i anställningsvillkoren och artikel 85 i tjänsteföreskrifterna som formell rättslig grund för beslutet av den 13 november 1995 om återbetalning av bosättningsbidraget, i stället för det förskottssystem som kommissionen hade infört för genomförande av artikel 24 i anställningsvillkoren, inte haft något avgörande inflytande på innehållet i detta beslut.

Förstainstansiätten fann således att tala inte kunde bifallas på den första delgrunden som var verkningslös (punkterna 33 och 34).

Vad avser den andra delgrunden, under vilken sökanden hävdat att villkoren för kräva återbetalning av felaktigt utbetalda belopp i vilket fall som helst inte var uppfyllda, eftersom beslutet om utbetalning av det omtvistade bidraget var regelmässigt när det antogs i april 1994, ansåg förstainstansiätten att sökanden i denna argumentation bortsåg från att förskottssystemet, vilket tillämpas som en metod att genomföra beslutet av den 23 april 1969, bygger på att rätten till bosättningsbidrag är avhängig av den berörde tjänstemannens sammanlagda tjänstgöringstid vid en kommissionsledamots kabinett. Av detta följde att utbetalningen av bosättningsbidraget till sökanden i april 1994 endast var lagenligt om utbetalningen skett som ett förskott, och att bidraget således kunde återkrävas i enlighet med detta system (punkterna 36 och 37).

Hänvisning till förstainstansrätten den 5 juni 1996, T-75/95, Giinzler Aluminium mot kommissionen, REG 1996, s. II-497, punkt 55; domstolen den 3 december 1996. C-268/94, Portugal mot rådet, REG 1996, s. I-6177, punkt 79; förstainstansrätten den 18 december 1997, T-57/96, Costantini mot kommissionen, REGP 1996, s. II-1293, punkterna 23 och 24

Den andra granden: Förskottssystemet är rättsstridigt

Förstainstansrätten anmärkte att även om varken artikel 24 i anställningsvillkoren eller kommissionens beslut av den 23 april 1969 inte uttryckligen ger kommissionen möjlighet att bevilja tillfälligt anställda som tjänstgör vid en kommissionsledamots kabinett ett förskott avseende hela eller delar av bosättningsbidraget, finns det inget som hindrar kommissionen från att, med hänsyn till de berörda tjänstemännens intressen och systemet med bosättningsbidraget samt för att underlätta för den berörde tjänstemannen att installera sig på tjänstgöringsorten, bevilja en tillfälligt anställd ett förskott avseende hela eller delar av bosättningsbidraget, istället för att fatta ett slutgiltigt beslut om hans rätt till bosättningsbidrag grundat på hans beräknade tjänstgöringstid (punkterna 47 och 48).

Hänvisning till domstolen den 9 november 1978, 140/77, Verhaaf mot kommissionen, REG 1978, s. 2117

Förstainstansrätten fann att kommissionens system, enligt vilket en del av det totala bosättningsbidraget beviljas som förskott till tillfälligt anställda som tjänstgör vid en kommissionsledamots kabinett, i syfte att underlätta för dem att installera sig i Bryssel, inte kan anses strida mot kommissionens beslut av den 23 april 1969 och artikel 24 i anställningsvillkoren (punkt 49).

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 45 i anställningsvillkoren och artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, eftersom villkoren för återkrav av felaktigt utbetalda belopp inte var uppfyllda

Artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, vilken det hänvisas till i artikel 45 i anställningsvillkoren, har följande lydelse: ”Varje belopp som utbetalats felaktigt skall återbetalas om den person som mottagit beloppet varit medveten om den felaktiga utbetalningen eller om felet varit så uppenbart att han borde ha varit medveten om den felaktiga utbetalningen”. Det ankommer på administrationen att styrka att den som mottagit betalningen varit medveten om att betalningen i fråga var felaktig. Om den som mottagit betalningen förnekar att han varit medveten om att den var felaktig, skall det undersökas under vilka omständigheter den omtvistade utbetalningen har skett, för att avgöra om felet kan anses uppenbart. Uttrycket ”så uppenbart” skall tolkas på så sätt det inte är fråga huruvida felet var uppenbart eller inte för administrationen, utan huruvida det var uppenbart för den berörde. Den berörde tjänstemännen, som långt ifrån kan avstå från all ansträngning avseende eftertanke och kontroll, är nämligen tvärtom tvungen att betala tillbaka bidraget om det rör sig som ett fel som inte kan undgå en normalt vaksam tjänsteman, vilken förutsätts känna till de regler som rör hans lön (punkt 63).

Förstainstansrätten anmärkte att villkoren för utbetalningen av bosättningsbidraget till sökanden i förevarande fall framgick av formulär nr 5, vilket hade undertecknats av honom när han trädde i tjänst, varvid den andra sidan av detta formulär hade införts i hans personalakt (punkt 64).

Förstainstansrätten ansåg att även om man skulle anta att sökanden inte var medveten om den första sidan i formulär nr 5, var det så uppenbart att den slutgiltiga utbetalningen av den andra delen av bosättningsbidraget var felaktig att sökanden ”borde ha varit medveten [därom]”, i den mening som avses i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna (punkt 67).

Hänvisning till domstolen den 11 juli 1979, 252/78, Broe mot kommissionen, REG 1979, s. 2393; domstolen den 11 oktober 1979, 142/78, Berghmans mot kommissionen, REG 1979, s. 3125;domstolenden 17 januari 1989, 310/87, Stempels mot kommissionen, REG 1989, s. 43; förstainstansrätten den 10 februari 1994, T-107/92, White mot kommissionen, REGP 1994, s. II-143; förstainstansrätten den 24 februari 1994, T-38/93, Stahlschmidt mot parlamentet, REGP 1994, s. II-227; förstainstansrätten den 1 februari 1996, T-122/95, Chabert mot kommissionen, REGP 1996, s. II-63; förstainstansrätten den 27 februari 1996, T-235/94, Galtieri mot parlamentet, REGP 1996, s. II-129

Yrkandena om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 15 november 1996 och förpliktande för kommissionen att återbetala de belopp som sökanden erhållit med stöd av detta beslut

Vad avser yrkandet om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 15 november 1996 anmärkte förstainstansrätten att sökanden inte uppfyllt kraven i bestämmelserna i artikel 44.1 i rättegångsreglerna, enligt vilka ansökan för att kunna upptas till sakprövning bland annat måste innehålla ”en kortfattad framställning av grunderna för [talan]”, men att sökanden i sin replik inte anfört någon grund eller något argument som stöd för dessa yrkanden. Förstainstansrätten fann således att dessa yrkanden inte kunde upptas till sakprövning (punkt 75).

Vad avser sökandens yrkande att kommissionen skulle förpliktas att till honom återbetala de belopp som han redan hade mottagit med tillämpning av beslutet av den 15 november 1996, erinrade förstainstansrätten om att gemenskapsdomstolarna inte är behöriga att utfärda förelägganden gentemot gemenskapsinstitutionerna (punkt 76).

Hänvisning till förstainstansrätten den 12 december 1996, T-99/95, Stött mot kommissionen, REGP 1996, s. II-2227

Skadeståndsyrkandet

Förstainstansrätten erinrade om att för att gemenskapen skall bli skadeståndsansvarig krävs det att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det beteende som institutionerna klandras för är rättsstridigt, att skadan är verklig och att det föreligger ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan (punkt 85).

Hänvisning till domstolen den 1 juni 1994, C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 42

Förstainstansrätten fann att det framgick av sökandens grunder i talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 13 november 1995 att sökanden inte visat att kommissionen begått ett fel som kunde göra kommissionen skadeståndsansvarig när kommissionen till sökanden utgav det omtvistade bosättningsbidraget som förskott.

Förstainstansrätten fann att yrkandet om ersättning för ekonomisk och ideell skada skulle ogillas utan att det var nödvändigt att pröva om övriga villkor var uppfyllda (punkterna 88 och 89).

Domslut:

Talan ogillas.