FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)

den 21 oktober 1998

Mål T-100/96

Miguel Vicente-Nuñez

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän — Placering — Tillgodoräknande av extra tjänstgöringstid — Yrkeserfarenhet och universitetsutbildning som har förvärvats före rekryteringen”

Fullständig text på franska   II-1779

Saken:

Talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 24 maj 1995 om att ompröva sökandens placering i löneklass och att placera honom i lönegrad A 7, löneklass 2, från och med den 1 juni 1991 i stället för i lönegrad A 7, löneklass 3.

Utgång:

Delvis ogiltigförklaring. Talan ogillas i övriga delar.

Resumé av domen

Från februari 1976 till september 1986 arbetade sökanden på Spaniens ambassad i Bryssel. Från och med den 1 december 1979 hade han ställning av ”kontorschef”. I juli 1982 erhöll sökanden licenciatexamen efter att mellan år 1977 och år 1982 ha följt en kurs vid Institut supérieur de commerce Saint-Louis i Bryssel.

Sökanden anställdes år 1986 vid kommissionen som tjänsteman i kategori B. Därefter klarade han det allmänna uttagningsprovet CES/A/6/89 som genomfördes för att det skulle kunna upprättas en reservlista för anställning av tjänstemän i kategori A, lönegraderna 7 och 6. För att få tillträde till detta uttagningsprov skulle kandidaterna ”a) ha fullgjort universitetsstudier som lett till ett examensbevis ... eller ha yrkeserfarenhet på motsvarande nivå, b) ha fem års yrkeserfarenhet som har samband med arbetsuppgifterna”.

Efter att ha utsetts till administratör genom ett så kallat beslut om ”överflyttning” enligt artikel 29.1 c i tjänsteföreskrifterna för Europeiska gemenskapernas tjänstemän (tjänsteföreskrifterna), placerades sökanden, genom ett beslut enligt artikel 46 i tjänsteföreskrifterna, som inte medger att hänsyn tas till yrkeserfarenhet som har förvärvats före rekryteringen, i lönegrad A 7, löneklass 1, med verkan från och med den 1 juni 1991. Sökanden fick en tjänst som, enligt meddelandet om lediga tjänster KOM/2430/90, fordrar universitetsexamen eller yrkeserfarenhet på motsvarande nivå.

Den 10 februari 1994 ombad kommissionen, i ett meddelande om förstainstansrättens dom av den 28 september 1993 i de förenade målen T-103/92, T-104/92 och T-105/92, Baiwir m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. II-987), de tjänstemän som befann sig i samma situation som sökandena i det målet att ge sig tillkänna för att deras placering skulle kunna omprövas. Om deras placering omprövades skulle detta få ekonomiska verkningar endast från den tidpunkt då domen i det ovannämnda målet meddelades.

Den 4 maj 1994 begärde sökanden att hans placering skulle omprövas. Han krävde att all hans yrkeserfarenhet motsvarande lönegrad A från tiden före anställningen vid kommissionen skulle beaktas, i enlighet med artikel 32 i tjänsteföreskrifterna. Den 17 juni underrättade omplaceringskommittén sökanden om att den hade föreslagit tjänstetillsättningsmyndigheten (AIPN) att omplacera honom med verkan från den 1 juni 1991 i lönegrad A 7, löneklass 1, med beaktande av tolv månaders tjänstgöringstid. Kommittén anser att sökandens yrkeserfarenhet inte kan beaktas före den tidpunkt då han erhöll sin universitetsexamen. Den 27 juni svarade sökanden omplaceringskommittén, som då begärde ett yttrande från kommissionens rättstjänst som den 18 oktober 1994 förordade en mer gynnsam lösning för sökanden, enligt vilken sökanden skulle få tillgodoräkna sig en del av sin yrkeserfarenhet före universitetsexamen. Omplaceringskommittén förefaller sedan ha följt detta yttrande och föreslog att sökanden skulle placeras i lönegrad A 7, löneklass 2. Den 24 maj 1995 fastslog kommissionen att sökanden skulle placeras i lönegrad A 7, löneklass 2, från och med den 1 juni 1991 och i lönegrad A 7, löneklass 3, från och med den 28 september 1993 (vilket är den tidpunkt då domen i det ovannämnda målet Baiwir m.fl. mot kommissionen meddelades), med ekonomisk verkan från och med den tidpunkt då domen i det ovannämnda målet meddelades (det ifrågasatta beslutet).

Upptagande till sakprövning

Det ifrågasatta beslutet är en rättsakt som går sökanden emot, eftersom sökanden inte placeras i högsta möjliga löneklass enligt artikel 32 i tjänsteföreskrifterna, nämligen löneklass 3. Den omständigheten att nämnda beslut har förbättrat sökandens ursprungliga placering och således delvis innebär att hans yrkande om omplacering bifallits, kullkastar inte denna slutsats. Talan skall således prövas i sak (punkterna 47 och 50).

Hänvisning till domstolen den 28 maj 1980, 33/79 och 75/79, Kuhner mot kommissionen, REG 1980, s. 1677, punkt 9

I sak

Yrkandet om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 24 maj 1995 om omprövning av sökandens placering

1983 års beslut fattades med stöd av bland annat artikel 32 andra stycket i tjänsteföreskrifterna. Denna artikel avser att fastställa regler för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som AIPN förfogar över inom den ram som fastställs genom samma artikel. Artikeln utgör interna riktlinjer som, även om de inte kan anses vara en allmän genomförandebestämmelse i den mening som avses i artikel 110 i tjänsteföreskrifterna, skall anses utgöra riktlinjer för uppträdande som ledningen ålägger sig själv och som inte kan frångås utan motivering, vid äventyr att principen om likabehandling åsidosätts (punkt 67).

Hänvisning till förstainstansrätten den 7 februari 1991, T-2/90, Ferreira de Freitas mot kommissionen, REG 1991, s. II-103, punkterna 56 och 61, och till domstolens rättspraxis

Den omtvistade bestämmelsen är tillämplig på samtliga kategorier i den mening som avses i artikel 5 i tjänsteföreskrifterna för det fall ”det inte fordras någon universitetsexamen för tillträde till den aktuella tjänsten”, genom att den föreskriver att i detta fall kan all den yrkeserfarenhet som följer av heltidsverksamhet som normalt fordrar sådan universitetsexamen beaktas vid tillgodoräknande av yrkeserfarenhet för placering i löneklass.

För att bedöma bestämmelsens räckvidd med avseende på ett allmänt uttagningsprov och en tjänst i kategori A, skall bestämmelsen tolkas mot bakgrund av artikel 2 sjätte stycket i 1983 års beslut, vilken endast är tillämplig på tjänstemän som anställts efter ett meddelande om uttagningsprov där ett villkor för tillträde till provet varit att sökanden avslutat universitetsstudier för vilka utfärdats examensbevis. Nämnda sjätte stycke gör det inte möjligt att beakta annat än yrkesverksamhet som de berörda skaffat sig efter det att de erhållit den universitetsexamen som givit dem tillträde till det uttagningsprov som lett fram till deras anställning.

Av de två bestämmelserna tillsammans framgår att bestämmelsen i sjätte stycket är mer restriktiv än den omtvistade bestämmelsen, eftersom den begränsar tillgodoräknandet av yrkeserfarenhet vid placering i löneklass till sådan erfarenhet som sökanden skaffat sig efter det att han erhållit universitetsexamen och den omtvistade bestämmelsen inte innehåller någon sådan begränsning. Denna skillnad ger inte upphov till några invändningar på grundval av principen om likabehandling. I själva verket är de uttagningsprov som har sin grund i sjätte stycket och de som har sin grund i den omtvistade bestämmelsen två olika sorters uttagningsprov. Enligt principen om likabehandling fordras således endast att samtliga tjänstemän som anställts efter ett och samma uttagningsprov skall behandlas lika (punkt 71).

Hänvisning till domstolen den 15 januari 1985, 266/83, Samara mot kommissionen, REG 1985, s. 189, punkterna 12 och 15; Ferreira de Freitas mot kommissionen, nämnd ovan, punkterna58 och 61

Uttagningsprov CES/A/6/89 var öppet för såväl personer som innehade som personer som inte innehade universitetsexamen, under förutsättning att den sistnämnda kategorin kunde visa att de hade yrkeserfarenhet på motsvarande nivå. Enligt meddelandet om lediga tjänster KOM/2430/90 fordrades som villkor för lämplighet att sökanden antingen hade universitetsexamen eller yrkeserfarenhet på motsvarande nivå. Sökanden befann sig således i en situation där ”någon universitetsexamen inte fordrades för att söka den aktuella tjänsten” i den mening som avses i den omtvistade bestämmelsen. Denna omfattade således sökandens förhållanden och skulle ha tillämpats.

Enligt kommissionen skulle det emellertid, för det fall sökanden hade givits tillträde till uttagningsprovet enbart på grundval av sin yrkeserfarenhet, ha varit nödvändigt att avräkna fem år av den sammanlagda yrkeserfarenheten för att kompensera avsaknaden av universitetsexamen, varför sökanden inte i något fall hade kunnat uppfylla kravet på de sju års yrkeserfarenhet som enligt artikel 3 i 1983 års beslut fordras för placering i löneklass 3.

Enligt principen om likabehandling kan, i fallet med ett ”blandat” uttagningsprov som är öppet för såväl personer som innehar som personer som inte innehar universitetsexamen, de personer som klarat uttagningsprovet och som omfattas av den första kategorin och de som omfattas av den andra kategorin jämställas i fråga om placering i löneklass genom att avsaknaden av universitetsexamen ”kompenseras” med ett lämpligt antal års yrkeserfarenhet. Någon sådan kompensation skall inte ske i detta fall, eftersom sökanden uppfyller både kravet på yrkeserfarenhet och kravet på universitetsexamen.

Det omtvistade beslutet skall därför ogiltigförklaras på grund av att den omtvistade bestämmelsen har överträtts.

Domslut:

Kommissionens beslut av den 24 maj 1995 ogiltigförklaras i den del det innebär att sökanden placeras i löneklass 2 i lönegrad A 7 från och med den 1 juni 1991 och i löneklass 3 i lönegrad A 7 från och med den 28 september 1993.

Talan ogillas i övriga delar.