FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 15 september 1998

Mål T-3/96

Roland Haas m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän — Del av lönen överförd — Korrigeringskoefficient — Byte av huvudstad — Retroaktivitet”

Fullständig text på franska   II-1395

Saken:

Talan om dels förpliktelse för kommissionen att utbetala de lönetillägg som följer av att man på den del av lönen som har överförts i tyska mark tillämpar en korrigeringskoefficient som för Tyskland beräknas på grundval av levnadskostnaderna i Berlin för perioden från och med den 1 oktober 1990 till och med den 31 december 1994 jämte dröjsmålsränta med 10 procent per år, dels - vid behov -ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 9 mars 1995 om avslag på sökandenas begäran att nämnda lönetillägg skall utbetalas.

Utgång:

Ogillande.

Resumé av domen

Sökandena, som är tjänstemän vid kommissionen och bosatta i Luxemburg, överförde under olika perioder mellan den 1 oktober 1990 och den 31 december 1994 en del av sin lön till Tyskland i tyska mark, med stöd av artikel 17 i bilaga VII till Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna). Enligt artikel 17.3 skall ”den koefficient som motsvarar förhållandet mellan korrigeringskoefficienten som är fastställd för det land i vars valuta överföringarna genomförs och korrigeringskoefficienten som är fastställd för tjänstemannens anställningsland” tillämpas på de överförda beloppen. I artikel 6 tredje stycket i reglerna om fastställande av förfarandet vid överföring av en del av lönen för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (reglerna om överföring) föreskrivs följande:

”En retroaktiv ökning av lönen får inte ge upphov till en retroaktiv ändring av det överförda beloppet. Ändringar av den växelkurs eller de korrigeringskoefficienter som anges i artikel 17.3 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna medför inte en korrigering av motsvarande värde i de överförda beloppen. ”

Korrigeringskoefficienterna skall, enligt bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, fastställas på grundval av levnadskostnaden i varje medlemsstats huvudstad. Efter Tysklands återförening blev Berlin dess huvudstad i oktober 1990.

Förstainstansrätten har genom sina domar av den 27 oktober 1994 i mål T-536/93, Benzler mot kommissionen (REGP 1994, s. II-777), och i mål T-64/92, Chavane de Dalmassy m.fl. (REGP 1994, s. II-723) ogiltigförklarat dels artikel 6.2 i rådets förordning (EKSG, EEG, EURATOM,) nr 3834/91 av den 19 december 1991 (EGT L 361, s. 13, rättelse offentliggjord i EGT L 10, 1992, s. 56), dels artikel 6 i rådets förordning (EEG, EURATOM, EKSG) nr 3761/92 av den 21 december 1992 (EGT L 383, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 174) om anpassning med verkan från och med den 1 juli 1991 respektive från och med den 1 juli 1992 av löner och pensioner för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna samt av de korrigeringskoefficienter som tillämpas på dessa löner och pensioner, i den del det genom förordningarna hade fastställts en tillfällig korrigeringskoefficient för Tyskland på grundval av levnadskostnaderna i Bonn. Rätten ansåg att dessa bestämmelser innebar att den princip som följer av bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, enligt vilken korrigeringskoefficienten för en medlemsstat skall fastställas i förhållande till levnadskostnaderna i huvudstaden, åsidosattes.

Efter att dessa domar hade avkunnats förelade kommissionen rådet i december 1994 två förslag till förordningar. Den första förordningen avsåg den årliga anpassningen av löner. Den andra förordningen syftade till att med retroaktiv verkan ersätta de tillfälliga korrigeringskoefficienter som gällde i Tyskland sedan år 1990.

Rådet antog ingen förordning, genom vilken korrigeringskoefficienten för Tyskland ändrades med retroaktiv verkan från och med oktober 1990, på grundval av det andra förslaget.

Den 19 december 1994 antog rådet emellertid, på grundval av det första förslaget, förordning (EKSG, EG, EURATOM) m 3161/94 (EGT L 335, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 218) (förordning nr 3161/94). I artikel 6.1 i denna förordning föreskrivs en korrektionskoefficient för Tyskland som grundas på levnadskostnaderna i Berlin.

Kommissionen tillämpade förordning nr 3161/94 vid upprättandet av sökandenas lönebesked för december 1994, som avsåg perioden från och med den 1 juli till och med den 31 december 1994.

Sökandena, som emellertid ansåg att kommissionen borde ha tillämpat den korrektionskoefficient som grundades på levnadskostnaderna i Berlin från och med oktober månad 1990 på de i tyska mark överförda beloppen, lämnade mellan den 3 och den 20 februari 1995 in en begäran hos tillsättningsmyndigheten att kommissionen skulle göra en ny beräkning på grundval av nämnda koefficient och att motsvarande överskott skulle utbetalas till dem. Nämnda begäran och, därefter, klagomålen avslogs.

Prövning i sak

Den grund som avser att artikel 6 tredje stycket i reglerna om överföring inte är tillämplig

Förstainstansrätten erinrade om att de årliga förordningarna om anpassning av löner, pensioner och korrektionskoefficienter enligt principen om normhierarkin inte kan avvika från reglerna om överföring, som är en integrerande del av tjänsteföreskrifterna. Eftersom dessa årliga förordningar rör överföring av lön, syftar de nämligen endast till genomföra de allmänna reglerna i tjänsteföreskrifterna om förfarandet vid överföring.

Förstainstansrätten förklarade att det saknade betydelse att korrektionskoefficienterna i de förordningar som hade antagits innan förordning nr 3161/94 var tillfälliga, eftersom artikel 6 tredje stycket i nämnda regler innebär att varje retroaktiv ändring av de överförda beloppen som följer av en retroaktiv ändring av korrektionskoefficienterna är utesluten (punkterna 39 och 40).

Hänvisning till Chavane de Dalmassy m.fl. mot kommissionen, nämnd ovan, punkt 52

Förstainstansrätten fann att talan följaktligen inte kunde vinna bifall på denna grund (punkt 41).

De tre grunder som i huvudsak avser att förordning nr 3161/94 är rättsstridig

Artikel 6 tredje stycket i reglerna om överföring innebär att varje retroaktiv ändring av de överförda beloppen är utesluten. Förstainstansrätten klargjorde att även om rådet hade låtit förordning nr 3161/94 verka tillbaka till den 1 januari 1990, skulle det följaktligen inte ha kunnat ge upphov till någon retroaktiv ändring av de belopp som sökandena hade överfört (punkt 43).

Förstainstansrätten fastslog att de tre första grunderna mot denna bakgrund var utan verkan (punkt 44).

Den grund som avser åsidosättande av omsorgs- och biståndsskyldigheten

Förstainstansrätten erinrade om att omsorgsplikten innebär att den berörda institutionen vid varje bedömning med avseende på en eller flera av dess tjänstemän inte bara skall beakta tjänstens intresse utan även den berörde tjänstemannens intresse (punkt 52).

Hänvisning till förstainstansrättenden 16 december 1993, T-80/92, Turner mot kommissionen, REG 1993, s. II-1465, punkt 77; domstolen den 29 juni 1994, C-298/93 P, Klinke mot domstolen, REG 1994, s. I-3009, punkt 38; förstainstansrättenden 13 juli 1995, T-44/93, Saby mot kommissionen. REGP 1995, s. II-541, punkt 47

Förstainstansrätten uttalade att med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har vid bedömningen av vad som är i tjänstens intresse, måste gemenskapsdomstolarnas prövning emellertid begränsas till frågan huruvida den berörda institutionen har använt sitt utrymme på ett uppenbart oriktigt sätt (punkt 53).

Hänvisning till förstainstansrätten den 11 oktober 1995, T-39/93 och T-553/93, REGP 1995, s. II-695, punkt 59

Förstainstansrätten fann att sökandena i detta fall emellertid inte hade bevisat att kommissionen hade gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning (punkt 55).

Vad beträffar argumentet att kommissionen hade åsidosatt sin omsorgs- och biståndsskyldighet genom att inte låta lagenligheten av förordning nr 3161/94 samt rådets underlåtenhet att besluta om det andra ändringsförslaget, som det hade förelagts, genomgå gemenskapsdomstolens prövning, konstaterade förstainstansrätten att ett antagande av en förordning genom vilken korrigeringskoefficienten för Tyskland ändrades med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1990 inte kunde ge upphov till någon ändring av redan överförda belopp. Rätten fastslog att det anförda argumentet således var utan verkan (punkt 56).

Förstainstansrätten erinrade om att, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapsinstitutionerna förfogar över i valet mellan de åtgärder som skall vidtas för att uppfylla deras omsorgs- och biståndsskyldighet, en enskild i varje fall inte kan tvinga kommissionen att inleda en passivitetstalan eller en talan om ogiltigförklaring. Ett beslut med annat innehåll skulle innebära ett ingrepp i kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning (punkt 57).

Hänvisning till förstainstansrätten den 9 januari 1996, T-575/93, Koelman mot kommissionen, REG 1996, s. II-1, punkt 71; domstolen den 16 september 1997, C-59/96 P, Koelman mot kommissionen, REG 1997, s. I-4809

Förstainstansrätten fann att talan följaktligen inte kunde vinna bifall på denna grund (punkt 59).

Domslut:

Talan ogillas.