FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)

den 21 maj 1996

Mål T-148/95

W

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän — Partiell bestående invaliditet — Kirurgiskt ingrepp”

Fullständig text pá franska   II-645

Saken:

Talan om dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 25 oktober 1994 om fastställelse av partiell permanent invaliditetsgrad för sökanden till 0 procent, i den mån denne vägrar att genomgå ett kirurgiskt ingrepp, dels förpliktande för kommissionen att betala sökandens kostnader för läkararvode samt ett symboliskt belopp om en ecu som ersättning för den ideella skada som sökanden uppges ha lidit.

Utgång:

Ogillande.

Resumé av domen

Sökanden, som är tjänsteman i lönegrad B 2 vid kommissionen, känner smärta i det högra ljumskvecket till följd av en trafikolycka som han råkade ut för den 10 augusti 1982.

Den av kommissionen förordnade läkaren bedömde, till följd av ett läkarutlåtande som gjordes den 19 februari 1987, att det inte var möjligt att uttala sig om en eventuell partiell permanent invaliditet (PPI) för sökanden så länge som denne inte genomgick ett kirargiskt ingrepp.

Den 14 augusti 1991 inrättades en läkarkommitté.

I sin rapport av den 15 november 1991 fastställde läkarkommittén följande:

”Den kliniska undersökningen påvisar ett yttre ljumskbråck på höger sida. Undersökningen av den högra ljumskkanalen uppenbarar dessutom en medfödd svaghet i ljumskkanalens båda kärlväggar. Den högra vävnadsskadan är känslig för ansträngningar med ökat tryck på lunga. Vävnadsskadan har en diameter av cirka 3 centimeter.

Patienten vill, under rådande förhållanden, av personliga skäl inte genomgå operation före en frist som han inte kan ange.

Han motsätter sig emellertid inte denna kirurgiska behandling, vilken skulle kunna utföras senare, då de skäl på grund av vilka han för närvarande ser sig nödsakad att vägra genomgå behandlingen inte längre föreligger.

Den aktuella situationen är en följd av såväl olycksfallet som en tydlig medfödd känslighet, eftersom samma svaghet återfinns i kärlväggen på vänster sida, utan att det finns något bråck i detta höjdläge.

Vi anser under dessa förhållanden, med hänsyn till den anmärkning som har gjorts ovan, att W:s hälsotillstånd motsvarar en invaliditet om 4 procent.

Denna invaliditet skulle kunna reduceras till 0 procent, om det görs ett kirurgiskt ingrepp och med förbehåll för att det inte uppkommer några särskilda komplikationer.

Om det inte utförs någon kirurgisk behandling, kommer bråckbandet alltjämt att vara medicinskt motiverat. ”

I en kompletterande rapport av den 22 juni 1993 konstaterade läkarkommittén följande:

”Den kirurgiska behandlingen av ljumskbråcket kan, vid klassificering bland kirurgiska ingrepp, anses innebära en lägre grad av risk. Vi anger lägre men inte obefintlig, eftersom denna distinktion är gemensam för alla kirurgiska åtgärder.

...

Enligt aktuell statistik är 98 procent av resultaten fullständiga och gynnsamma.

Det bedöms vad beträffar extrema lidanden att dessa genom det aktuella framåtskridandet för terapeutiskt smärtstillande har reducerats till en klart uthärdlig nivå.”

Den 25 oktober 1994 delgav tillsättningsmyndigheten (AIPN) sökanden sitt beslut att, med hänsyn till de kompletterande rapporterna från läkarkommittén, slå fast en PPI-grad om 0 procent och att, med stöd av artikel 23.2 tredje stycket i föreskrifterna om försäkringsskydd för arbetsskador för tjänstemän vid Europeiska gemenskaperna (RCAMP), debitera denne arvodena och de extra kostnaderna för den av honom utsedde läkaren samt hälften av arvodena och de extra kostnaderna för den tredje läkaren.

Sökandens läkare anförde i en anmärkning av den 7 november 1994 kritik mot kommissionens beslut av den 25 oktober 1994 genom att vidhålla följande:

”*	Det är fastställt att W för närvarande har en PPI om 4 procent.

*

Två lösningar kan komma i fråga: a) inget ingrepp görs för närvarande, varför han, eftersom tillståndet har stabiliserats, skall tilldelas 4 procent, b) ingrepp görs och kommissionen debiteras kostnaderna. Cirka sex månader senare görs en ny bedömning: 1) tillfrisknande 2) bestående ny PPI vars grad skall uppskattas.

*	Den drabbade kan under alla omständigheter inte tvingas att genomgå operation, eftersom det rör sig om ett ingrepp.

*	Resonemanget enligt vilket W skall anses som frisk (PPI om 0 procent), eftersom denne inte låter sig opereras, delas inte.”

Genom skrivelse av den 30 mars 1995 vände sig kommissionen på nytt till läkarkommittén. Denna sammanträdde den 23 juni 1995 och upprättade samma dag en rapport i vilken den konstaterade att den invaliditet om 4 procent som hade orsakats av ljumskbråcket endast var tillfällig. Denna rapport har inte undertecknats av sökandens läkare.

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 25 oktober 1994

Huruvida en uppenbart oriktig bedömning har gjorts

Enligt artikel 73.2 c i tjänsteföreskrifterna ges den tjänsteman som har drabbats av en PPI rätt till ersättning som skall beräknas på grundval av den tabell som fastställs i RCAMP. Denna ersättning, vilken har karaktären av en förmån för social trygghet, utgör en ekonomisk skuld av schablonmässigt slag som beräknas utifrån de varaktiga följderna av olycksfallet (punkt 35).

Hänvisning till domstolen den 21 maj 1981, Morbelli mot kommissionen, 156/80, Rec. s. 1357, punkt 34; förstainstansrátten den 28 februari 1992, Colmant mot kommissionen, T-8/90, Rec. s. II-469, punkterna 28 och 29

I artikel 20 i RCAMP föresklivs att fastställelse av invaliditetsgrad inte görs förrän efter det att tjänstemannens vävnadsskador har stabiliserats. Av detta följer att rätten till utbetalning av den ersättning som avses i artikel 73.2 c i tjänsteföreskrifterna inte uppkommer förrän den dag då tjänstemannens vävnadsskador har stabiliserats. En stabilisering är det hälsotillstånd hos en drabbad då kroppsskadorna har stabiliserats på så sätt att de inte längre kan läkas eller förbättras och en behandling i princip inte längre är medicinskt motiverad, såvida det inte är för att undvika att kroppsskadorna förvärras (punkt 36).

Även om det är riktigt att begreppet stabilisering har rättslig verkan, eftersom det är ett villkor för att en rätt till sådan ersättning som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna skall uppkomma, ansåg förstainstansrátten inte desto mindre att bedömningen i det enskilda fallet av en kroppsskadas stabilisering med hänsyn till dess utveckling och förekomsten av en terapeutisk behandling som kan läka eller förbättra den ifrågavarande vävnadsskadan, samt bedömningen av det slag av terapeutisk behandling som förutses, i förekommande fall har en rent medicinsk karaktär som gemenskapens domstolar inte har att pröva (punkt 37).

Enligt fast rättspraxis från domstolen och förstainstansrätten är en institution nämligen skyldig dels att hålla sig till de konstateranden av medicinskt slag som läkarkommittén har gjort utan att kunna ersätta dem med sina egna uppskattningar, dels att begränsa sig till att bedöma den rättsliga verkan som dessa konstateranden har (punkt 38).

Hänvisning till domstolen den 21 januari 1987, Rienzi mot kommissionen, 76/84, Rec. s. 315, punkt 11; förstainstansrätten den 23 november 1995, Benecos mot kommissionen, T-64/94, REGPs. II-769, punkt 42

Det ankom således inte på förstainstansrätten att pröva den bedömning som läkarkommittén hade gjort av sökandens kroppsskador. Det är endast om utlåtandena från läkarkommittén inte visade ett begripligt samband mellan de medicinska konstateranden som de inbegriper och de slutsatser som där dras som förstainstansrätten skulle vara nödsakad att upphäva det beslut som AIPN har fattat på grundval av dessa utlåtanden (punkt 39).

Hänvisning till förstainstansrätten den 27 november 1990, Kobor mot kommissionen, T-7/90, Rec. s. II-721; förstainstansrätten den 27 februari 1992, Plug mot kommissionen, T-165/89, Rec. s. 367, punkt 75; förstainstansrätten den 9 juni 1994, X mot kommissionen, T-94/92, RecFP s. II-481, punkterna 40 och 41; förstainstansrätten den 27 oktober 1994, C mot kommissionen, T-47/93, RecFP s. II-743

Skadeståndsyrkandet

Förstainstansrätten ansåg att även om läkarkommittén vid upprepade tillfällen hade sammanträtt och förfarandet av denna anledning förlängdes, var omständigheterna i fallet sådana att dessa åtgärder var berättigade. Granskningen av läkarkommitténs olika rapporter visade nämligen att AIPN, på grund av att sökanden motsatte sig den uppskattning som läkarkommittén hade gjort beträffande huruvida dennes invaliditet var permanent eller inte, vid upprepade tillfällen tvingades begära att läkarkommittén uttalade sig i fråga om den bedömda kroppsskadans typ och permanenta karaktär samt i fråga om vilken typ av kirurgiskt ingrepp som läkarkommittén övervägde (punkt 53).

Enligt artikel 23.2 tredje stycket i RCAMP skall tjänstemannen, utom i det fall då olyckan har inträffat i tjänsten eller på grund av tjänsteutövning eller på vägen till arbetet, när läkarkommitténs utlåtande överensstämmer med AIPN:s förslag till beslut som har delgivits honom stå för arvodena och de extra kostnaderna för den läkare som han har valt samt hälften av arvodena och de extra kostnaderna för den tredje läkaren, medan institutionen skall stå för återstoden (punkt 54).

Domslut:

Talan ogillas.