FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)

den 20 november 1996

Mål T-135/95

Z

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän — Talan om ogiltigförklaring — Otillåten frånvaro — Artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna — Läkarintyg — Arbetsoförmåga”

Fullständig text på franska   II-1413

Saken:

Talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 6 september 1994 om tillämpning av artikel 60 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna på sökanden, vilket bekräftades av kommissionens beslut av den 4 april 1995 om avslag på sökandens klagomål.

Utgång:

Ogillande.

Resumé av domen

Bakgrund och förfarande

Sökanden, som är tjänsteman vid kommissionen i lönegrad C 1, reste i juli 1992 på semester till Spanien, sitt ursprungsland, men återupptog inte sitt arbete vid slutet av ledigheten i augusti 1992. Hon sände kommissionen sjukintyg där det intygades att hon led av fibromyalgi. Dessa intyg, som inte var försedda med läkares stämpel, försågs med en sådan i december 1992. Kommissionen vägrade emellertid att godkänna att de var giltiga eftersom de hänförde sig till samma sjukdom på grund av vilken invaliditetskommittén redan hade förklarat sökanden arbetsförmögen.

Den 23 december 1992 beslutade kommissionen att tillämpa artikel 60 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna) i fråga om sökanden och innehöll lönen från och med den 1 januari 1993. Förstainstansrätten ogiltigförklarade genom dom av den 26 januari 1995 detta beslut, med motiveringen att kommissionen inte hade godtagit de läkarintyg som sökanden hade ingett och ansett hennes frånvaro vara otillåten utan att dessförinnan ha vidtagit någon kontrolläkarundersökning, vilket krävs enligt artikel 59 i tjänsteföreskrifterna.

Hänvisning till förstainstansrätten den 26 januari 1995 i mål T-527/93, O mot kommissionen (REGP s. II-29)

Fram till den 26 juli 1993 fortsatte sökanden att motivera sin frånvaro från tjänsten genom att sända kommissionen sjukintyg avseende sin fibromyalgi. Eftersom sökandens frånvaro fram till den dagen inte varit föremål för någon läkarandersökning ansåg kommissionen inte att den var otillåten. Från och med den 27 juli 1993 och till den 20 januari 1994 sände sökanden läkarintyg till kommissionen avseende andra sjukdomstillstånd i samband med en avbruten graviditet. Dessa intyg godtogs i enlighet med läkartjänstens yttrande såsom skäl för sjukskrivning av sökanden under denna period.

Sökanden kallades till två läkarundersökningar i Bryssel. Sökanden kom inte till undersökningarna och sände vid vart och ett av tillfällena ett intyg från sin läkare om att hon inte kunde resa.

Som en följd av sökandens andra vägran att bege sig till Bryssel lät kommissionens läkartjänst den 16 mars 1994 ett läkarkollegium bestående av två psykiatriker och två psykologer undersöka sökanden i Spanien. Enligt slutsatserna i den rapport som detta kollegium upprättade den 24 mars 1994 led sökanden av en »allmän ångest», vilken emellertid inte sioille ha hindrat henne från att bege sig till Bryssel. Sökanden delgavs slutsatserna i denna rapport genom skrivelse av den 11 april 1994, ställd till hennes ombud, från sekreteraren i kommissionens disciplinnämnd. Därefter fick en av sökanden vald läkare tillgång till rapporten i dess helhet, genom en skrivelse av den 18 april 1994 från sökandens ombud till ordföranden i disciplinnämnden.

Efter undersökningen den 16 mars 1994 och efter att ha tagit del av slutsatserna i rapporten sände sökanden en rad läkarintyg till kommissionen. I det första, av den 30 maj 1994, intygades att sökanden undergick medicinskpsykiatrisk behandling och att hennes tillstånd gjorde det nödvändigt att fortsätta läkarbesöken. I det andra, av den 20 juni 1994, intygades att sökandens graviditet (8:e-9:e veckan) förlöpte normalt. I det tredje, av den 14 juli 1994, intygades att hernies behandling måste avbrytas på grund av att hon var gravid, men att behandlingsmetoden under alla omständigheter fortfarande sioille vara psykoterapi för att hernies tillstånd sioille stabiliseras och symtomen försvinna. I det fjärde intyget, av den 21 juli 1994, intygades att hon undergick behandling under tredje graviditetsmånaden samt att hon inte fick resa. I ett femte intyg, av den 1 september 1994, intygades slutligen att hon undergick en psyîdatrisk efterbehandling och behandling avsedd att lindra de depressiva symtom som förvärrats på grand av hennes graviditet och som låg bakom ångestkriser vilka delvis berodde på läkemedel som hon tidigare hade intagit.

Genom en skrivelse från generaldirektoratet för personal vid kommissionen av den 6 september 1994 underrättades sökanden om att de intyg som hon tidigare hade ingett inte godtogs av läkartjänsten och att, följaktligen, hennes frånvaro såväl från tjänstgöringsorten som från arbetet fortfarande skulle anses otillåten, i den mening som avses i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna.

Den 23 november 1994 inkom sökanden med ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot det ovan nämnda beslutet av kommissionen, att anse hennes frånvaro otillåten, trots att hon den 25 juli hade skickat läkarintyget av den 21 juli 1994.

Under tiden undergick sökanden en ny läkarundersökning som ägde rum i hennes bostad i Spanien den 25 oktober 1994. Enligt yttrandet av den läkare som undersökte sökanden fanns det inga kliniska omständigheter som motiverade att hon förklarades oförmögen att arbeta. Det föreslogs emellertid ”med hänsyn till familjeförhållandena samt (hennes) framskridna graviditet” ... ”av rent humanitära men ickemedicinska skäl” att sökanden sioille förklaras oförmögen att arbeta från och med den 25 oktober 1994 fram till slutet av sin föräldraledighet.

Genom ett beslut som delgavs sökanden den 4 april 1995 avslogs hennes klagomål med motiveringen att den läkarundersökning som hon hade undergått den 16 mars 1994 inte innehöll några omständigheter som gjorde det möjligt för kommissionens läkartjänst att dra slutsatsen att hon av hälsoskäl inte leunde återuppta sitt arbete eller företa någon resa. Enligt detta beslut görs det inte i något av de intyg som sökanden ingett sedan den 20 januari 1994 gällande att hon är förhindrad att arbeta på grund av sjukdom och att, om detta görs gällande, det i dessa intyg inte nämns vilka dagar denna oförmåga skulle avse. Under dessa förhållanden, och då hon inte hade något giltigt skäl för att vara frånvarande från sitt arbete, ansågs sökanden vara frånvarande utan giltigt förfall under perioden från den 16 mars 1994 till den 6 september 1994, eller till och med till den 25 oktober 1994, det vill säga till den dag då sökanden undergick en ny läkarundersökning som kommissionen lät utföra i Spanien.

Slutligen kom sökanden, enligt samma avslagsbeslut, till Bryssel den 20 maj 1994 inom ramen för en administrativ undersökning och återvände till Spanien, utan att för tiden efter besöket ha begärt semester eller tillstånd att tillbringa sjukledigheten utanför tjänstgöringsorten.

Förstainstansrättens bedömning

Det framgår av det ifrågasatta beslutet av den 6 september 1994, vilket bekräftades av beslutet av den 4 april 1995 med avslag på sökandens klagomål med stöd av artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, att grunden för detta var sökandens frånvaro utan giltigt förfall, såväl från sin tjänstgöringsort som från sitt arbete, från den 16 mars till den 6 september 1994 och i praktiken till den 25 oktober 1994 (punkt 28).

Sökanden har anmärkt att kommissionen har underlåtit att motivera det ifrågasatta beslutet och åsidosatt artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna (punkt 29).

Vad beträffar anmärkningen om brist på motivering förklarade kommissionen i sitt beslut av den 6 september 1994 att sökandens frånvaro var otillåten i den mening som avses i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, eftersom de intyg om arbetsoförmåga som hon tidigare hade ingett inte hade godtagits av läkartjänsten. Trots att kommissionen i detta beslut inte har gett någon detaljerad förklaring av skälen till att dessa intyg inte hade godtagits av läkartjänsten är det icke desto mindre så, att svarandeinstitutionen har förklarat varför sökanden ansågs vara otillåtet frånvarande från sin tjänst. Beslutet av den 6 september 1994 skall följaktligen inte anses sakna motivering utan skall på sin höjd anses vara otillräckligt motiverat (punkt 30).

Vidare har kommissionen, även om sökanden inte genom beslutet av den 6 september 1994 kunde få kännedom om de närmare skälen till att läkartjänsten hade förkastat de läkarintyg som hon hade skickat, i sitt beslut av den 4 april 1995, med avslag på hennes klagomål, uppgett att diagnosen efter läkarundersökningen den 16 mars 1994 inte innehöll något som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att hon inte kunde återuppta sitt arbete eller företa någon resa och även hävdat att det i de omtvistade intygen inte gjordes gällande att sökanden var oförmögen att arbeta och inte angavs vilka dagar den påstådda oförmågan avsåg. Kommissionen skall således under det administrativa förfarandet anses ha gett sökanden en tillfredsställande motivering, som gjorde det möjligt för henne att bedöma om avslaget på hennes klagomål var välgrundat och om det var lämpligt att väcka talan vid gemenskapsdomstolen (punkt 31).

Vad beträffar den anmärkning som avser ett åsidosättande av artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna skall, enligt artikel 59 i tjänsteföreskrifterna, en tjänsteman som gör gällande att han är oförmögen att tjänstgöra på grund av sjukdom eller olycksfall, så snart som möjligt anmäla till institutionen att han är oförmögen att arbeta och samtidigt ange sin aktuella adress samt uppvisa ett läkarintyg som rättfärdigar hans frånvaro om han är frånvarande i mer än tre dagar. Förvaltningen kan inte bestrida att ett sådant läkarintyg är giltigt och dra slutsatsen att den berörde tjänstemannens frånvaro är otillåten i annat fall än om den dessförinnan har låtit honom undergå en läkarundersökning. Slutsatserna av denna har inte någon administrativ effekt förrän från och med dagen för denna undersökning (punkt 32).

Hänvisning till domstolenden 19 juni 1992 i mål 18/91, V mot parlamentet (Rec. s. I-3997), punkt 34; O mot kommissionen, nämnd ovan, punkt 36

Enligt slutsatserna i den medicinska rapport som upprättades den 24 mars 1994, som en följd av undersökningen den 16 mars 1994, var sökanden i stånd att bege sig till Bryssel. Genom skrivelse av den 11 april 1994 underrättade sekreteraren i kommissionens disciplinnämnd sökanden om slutsatserna. Sökanden var följaktligen från den dag då hon fick kännedom om de ovan nämnda slutsatserna enligt de ovan nämnda artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilka en tjänsteman utom vid sjukdom eller olycksfall inte får vara frånvarande utan att tillstånd medgetts i förväg, skyldig att bege sig till sin tjänstgöringsort i Bryssel för att återuppta sin tjänst. För det fall hon inte kunde göra detta var hon skyldig att låta utfärda läkarintyg där det uttryckligen konstaterades att hon var oförmögen att arbeta eller resa och att sända dessa till kommissionen (punkt 33).

Trots att hon tagit del av slutsatserna i den ovan nämnda medicinska rapporten och varit frånvarande i mer än tre dagar underlät sökanden att i enlighet med artikel 59.1 andra stycket i tjänsteföreskrifterna sända något sådant intyg till kommissionen. Gemenskapsinstitutionernas skyldighet att låta företa en läkarundersökning motsvaras med nödvändighet av en skyldighet för de berörda tjänstemännen att inge intyg där den oförmåga som de i förekommande fall avser att åberopa framgår på ett tillräckligt exakt och övertygande sätt. I annat fall sioille bestämmelserna i artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna riskera att bli verkningslösa (punkt 34).

Hänvisning till förstainstansrätten den 15 april 1991 i mål T-13/91 R, Harrison mot kommissionen (Rec. s. II-179)

Vad beträffar skälet att sökanden varit frånvarande från sin tjänstgöringsort, visar inte de intyg som sökanden framlade efter den undersökning som hon undergick den 16 mars 1994 att hon inte var i stånd att resa, eftersom slutsatsen i dessa var att hon leunde resa, bortsett från intyget av den 21 juli 1994, vilket tillsammans med de tidigare intygen och det senare intyget av den 1 september 1994, visade att hon tillfälligt var oförmögen att bege sig till Bryssel, dit hon under alla omständigheter skulle ha varit tvungen att bege sig, dels fram till den dag då intyget av den 21 juli 1994 sändes, dels efteråt och fram till den dag då intyget av den 1 september 1994 sändes. Således hade kommissionen fog för att i sitt beslut av den 6 september 1994 vägra att ifrågasätta slutsatserna i den medicinska rapport som upprättades efter den undersökning som sökanden undergick den 16 mars 1994, nämligen att hon var i stånd att resa och således infinna sig på sin tjänstgöringsort i Bryssel (punkt 37).

Vad beträffar det skäl i beslutet av den 6 september 1994 som avser sökandens otillåtna frånvaro från sitt arbete, kan inte sökanden, i avsaknad av läkarintyg som visade att hon var oförmögen att tjänstgöra, invända att kommissionen vägrade att ifrågasätta de slutsatser som dess läkartjänst hade dragit av den rapport som upprättades efter läkarundersökningen den 16 mars 1994 och enligt vilka sökanden även kunde tjänstgöra. Kommissionens läkartjänsts slutsatser finner dessutom stöd i en ny läkarundersökning som gällde samma sjukdom som den som åberopades i intyget av den 21 juli 1994 och som sökanden undergick den 25 oktober 1994. Enligt slutsatserna från denna undersökning fanns det inga kliniska omständigheter som motiverade att sökanden förklarades oförmögen att arbeta. Det var enbart »med hänsyn till familjeförhållandena och av rent humanitära men ickemedicinska skäl» som kommissionen hade medgett att sökanden skulle förldaras oförmögen att arbeta från och med dagen för denna undersökning, den 25 oktober 1994, fram till slutet av föräldraledigheten (punici 38).

Hänvisning till domstolen den 9 juli 1975 i målen 42/74 och 62/74, Vellozzi mot kommissionen (Rec. s. 871), punkterna25 och 26

Slutligen har sökanden under alla omständigheter, eftersom hon underlåtit att bege sig till Bryssel så snart hon var i stånd att göra detta, antingen före eller efter avsändandet av intyget av den 21 juli 1994, varit frånvarande utan giltigt förfall från sin tjänstgöringsort och följaktligen från sitt arbete (punkt 39).

Under dessa förhållanden hade kommissionen saklig grund när denna den 6 september 1994 antog beslutet att tillämpa bestämmelserna i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna på sökanden, eftersom sökanden var otillåtet frånvarande från såväl sin tjänstgöringsort som sitt arbete (punkt 40).

Domslut:

alan ogillas.